nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MERRY VAPPU...


Jag känner att ett sådant där lite vansinnehysteriskt skratt ligger 
och gurglar i mellangärdet när jag kikar ut genom fönstret.
Här hade vi tänkt sitta och fira Valborg. 
I skrivande stund känns det inte helt aktuellt med 
skumppa och sill i trädgården...




Visst fylls jordens vattenreserverna på och visst vet jag att aprilvädret kan vara synnerligen lynnigt.
Men  ä n d å !!!

*

Tänkte förresten passa på och påminna om en liten grej när nu vårvädret 
har backat så här radikalt. Många fåglar har redan hunnit lägga ägg och när
det nu är så här kallt så är det jättevikitigt att honan får ro att ligga på äggen.

Så undvik att gå nära holkar, eller på ställen i naturen, där du misstänker att 
det kan finnas fåglar som lägger ägg. Fåglarna blir lätt skrämda när
man kommer för nära och flyger då iväg. 
Om du ser att en fågel nu lämnar sitt bo så är det bästa 
du kan göra att gå bort så honan kan återkomma till boet så fort som möjligt.

Som ett litet tips på hur man kan vara lite hygglig mot naturen :).






Men i övrigt är det väl bara att sitta inne och vänta ut snöstormen (igen).
Och vara lite småsurmulen så där.

Och låta bli att tänka på att det funnits gånger då man
firat Valborg i t-skjorta ute till havs.

Hmmmppfff....!

HUR VÅR FRAMTID BLIR...


Under de senaste dagarna har jag haft fördelen att sätta mig 
in i hur våra framtida arbetsplatser kanhända kommer att se ut.

Jag hör själv till dem som gärna skulle jobba mer digitalt, mer som freelance 
och med olika sorters jobb.

Jag tror inte att jobben i sig kommer att försvinna i samband med den digitala
revolutionen. Den vi de facto lever i redan nu. 
Men vi behöver nog alla ta oss en liten stund av nytänk om hur 
digitaliseringen kommer att påverka oss.
Oss, var och en! 
I eller utanför arbetslivet. Ung som gammal.
Digitaliseringen berör alla. 



Jag har skrivit om det innan, hur viktigt det är att efter bästa förmåga 
hänga med, utveckla sig, lära sig, vara nyfiken på teknik.
Det kan nästan hetta lite till i de diskussioner jag haft med blad annat nybakade 
eller blivande pensionärer och andra personer som suckar av välbehag över 
att NU behöver de inte längre ha något med datorer eller smarttelefoner
att göra. Bara att strunta i allt digitalt.

Det är bara det att den knappen finns inte längre...
Tekniken och digitaliseringen går framåt i en sådan takt nu att man blir yr.
Och faktum är att många kommer att bli desorienterade och risken för 
en uppdelning av samhället mellan de som hänger med och de som inte gör det är stor.

Någon sade åt mig vid något skede, att man kunde ju vänta med
digitaliseringen av "allt" tills de som nu är gamla dör bort. 
Det finns inte ett sådant scenario.

Tvärtom går utvecklingen fortare och fortare hela tiden.
Bra att dagens medelålders hänger med. Ens lite.




Redan nu har vi på något plan överskridit den punkt för människans 
förmåga att anpassa sig.

För tusen år sedan kunde ett förändringsskede ta hundra år, och människan hade inga som 
helst problem med att hänga med där.
Vid tiden för den förra stora revolutionen, industrialiseringen, ökade hastigheten
drastigt. Det som innan hade tagit ett sekel kom nu ner till ett par tre årtionden under vilken
tid teknologiska förändringar skapade en förändring. Bilen, flygplan.

Men människan hängde med. Man hinner enkelt smälta och lära sig
en hel del nytt på 20-30 år.

Idag, 2017, är motsvarande förändringsprocess nere i 5-7 år.
På bara några få år skall vi ta emot, lära oss, och kunna utnyttja 
motsvarande mängd ny teknologi som våra föräldrar eller
farföräldrar hade 25 år på sig att ta till sig.

Förvisso har vi blivit duktigare, och snabbare, på att anpassa oss.
Men vi har inte blivit snabba nog...och det är ett faktum. 




Känner att det är spännande att få leva och uppleva denna "revolution".
På gott - och på ont.

Såg idag en ruskigt bra dokumentär i ämnet, 
den hittar du HÄR

*

Just det ja, hann en stund ut med min digi-kamera och fånga lite vår på bild.
Det var äntligen lite varmare i dag.

Vi lever på hoppet.
Både gällande väder och digital utveckling.






ENVIS SOM F_N....


I snöslask plockade jag fram krukorna från källaren. Det kändes inte speciellt vårigt
om man skall vara riktigt ärlig! 
Det blir ju en vår, det kommer värme, och när den nu äntligen kommer så
kommer den att komma med buller och bång. 
Jag vet ju det. 

Men snöslask på krukorna ger nu bara inte så 
höga vårvibbar precis...


Tröstar mig med att scillornas blomning håller i sig i kylan.
På det sättet försöker man lite hålla modet uppe...ja, eller nåt.

Och förvisso fyller Finland 100 år i år,
men jag kunde tänka mig det blåvita temat lite annorlunda än såhär:



Men nu till den egentliga orsaken varför jag knölade mig ner i källaren för att plocka fram 
krukor från källaren mitt i snöslasket.

Minns ni dehär?



De sammetslena fröskidorna som jag hämtade med mig från Spanien i vintras.
De som stod och poxade på mitt köksbord och när alla frön poxat klart 
så samlade jag alla frön i en skål och lade dem i kylskåpet. 

Med en lapp på - inte ätbara - de är nämligen giftiga! 
Bara för säkerhets skull om hungriga män skulle få för sig att roffa runt där.

En vecka innan påsk så lade jag fröna i blöt och där fick de ligga ett par, tre dygn
innan jag pillade ner fröna i mylla.



Idag skolade jag om en del av plantorna. 
Man märker att blåregnet, Wisteria sinensis, minsann är en kraftigt växande klängare. 
Rötterna var redan e n o r m a och kraftiga på dessa små skott. 

Inser att de nog behöver flyttas över till störrre krukor än de här rätt så snart! 



Hoppas det då blivit såpass varmt därute att jag kan flytta ut dem på en gång.
De här är nämligen bara en liten, liten del av alla plantor som grodde.
Det börjar med andra ord bli lite dålig tillgång på fönsterplatser för dem alla.

Och något annat har jag inte ännu sått...

*

I skrivande stund kommer det en liten slask-skur igen.
Ja, ni har hört att våren är sen här på våra breddgrader?
Jasså, ni har det?! 









SEGASTE VÅREN - EVER....


Ja, nu har jag snart tjatat hål i huvudet på er alla med min längtan efter ett
litet anspråkslöst löfte om vår. Så där på riktigt vår! 
Vår som värme. Och icke-blåst.

Och icke-snö.

I morse såg det ut så här (bilden ovan) utanför mitt arbetsrum och 
nu vräker det ner hagel och regn om vart annat. 
Och så åskar det! 

Lite som om vädergudarna skulle städa upp i sitt skafferi och laga en
väderlekspizza av några rester från vintern. 

Man får ju hoppas att resterna tar slut så småningom.



Heh....sedan kunde jag konstatera att jag nog inte själv heller var så där
knivskarpt uppdaterad med hemmets pynt och inredning. 

Lite utan att jag hunnit märka så har det ju faktiskt gått ett 
par veckor sedan påsk, men glatt har jag fortfarande ägg 
drällandes lite här och där. 
Idag städade jag undan påskpyntet då 
och passade amtidigt på att putsa upp min kameraoptik
när jag nu ändå idag går här hemma och skrotar i en lindrig vårförkylning.

Skönt att märka att förkylningen nog inte riktigt orkar ta stryptag på en,
det känns redan som om den skulle ge vika. 



I trädgården börjar haren tappa päls. Jag förstår ju att den behållit vinterpälsen, sådant 
busväder som det varit därute i en månads tid nu,
Det i växtväg som startade växa i mars har stagnerat och stampat på stället.
Tulpanerna har inte vuxit en cm på en månad.

Tuplanerna ja....undrar om de får vara ifred för hararna....?



Och den här ja, hon är inte så ivrig på att hänga ute i det här vädret hon heller.

Idag leker vi riktiga soffpotatisar båda två. 
Tänder ljus och brasa och drar filten lite närmare om sig.
Sockor! Det måste man ha - en vår som denna.







MÅNDAG...


Halv sju i morse plingade det till i min telefon och jag fick meddelande om 
att ett trädgårdsprojekt som jag skulle vara med om blivit uppskjutet med en vecka.


Men jag var ju redan vaken. På med kaffet. Ut med hunden.
Kolla nyheterna. Betala räkningar. Beställa bilservice.
Så måndag som det kan bli.
Trött. 

I ärlighetens namn var jag nöjd att dagens jobb blev uppskjutet. 
Hela veckoslutet hade jag suttit på skolbänken och lärt mig
en hel del nytt. Spännande och intressant! 

Kryper upp i korgstolen och skriver rent anteckningarna från kursen.
Lika bra att göra det på en gång innan den nya, inlärda kunskapen hinner avdunsta.

Vädret är så fint, känner att jag borde ta kameran och gå ut en sväng,
men det känns segt i kroppen. 
Lite huvudvärk, stelt i axlarna. Tankarna vill inte hållas ihop riktigt.
Leende skakar jag på huvudet - skall det vara så här jobbigt
att sitta på skolbänken igen? 

*

Men efter en timme kom febern.

Och jag som klarat mig hela vintern! 


DEN TERMISKA VÅREN...


Enligt meteorologiska institutet så tillträdde den termiska våren mina
hemknutar den 19.3 i år. Anno 2017.

Enligt statistiken är våren den kortaste av våra årstider - den lär räcka mellan 
sex till nio veckor sådär.

Bara det att just den här våren har stått stilla - eller tagit något litet steg tillbaka mot
vintern i en månads tid nu.

Och, har jag kanske nämnt det? 
Det börjar vara lite tradigt nu med att skrapa bilrutor rena från is om morgnarna 
och bära dessa trädgårdsdrömmar inom sig vecka efter vecka då
inget, absolut inget, händer därute i naturen.



Inser att jag snart får återgå till att mata fåglarna. 
Läste att många flyttfåglar backat och köpt sig en sista-minutens-returbiljett till
aningen varmare breddgrader. 

*jag förstår dem*


Men det är så här det är att vara nordbo långt uppe i Norr.

Våren är så efterlängtad och man blir lätt så otålig.

Och vad kan man? Annat än fortsätta längta? 





KYLAN SOM GÖR SÅ ONT...


Man är knappast en äkta Nordbo om man inte känner till 
Karin Boyes dikt...

Visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle våren annars tveka?

En kylslagen aprilkväll ute i trädgården kan man verkligen undra;
Varför våren envisas med att tveka? 

Jag tycker det ligger så mycket i dessa två rader av dikt. Jag har älskat dessa
rader sedan jag var barn. Det finns något underbart vackert, sorgligt och skört,
starkt och envist och ja....liv i de dussin ord som bildar dessa två rader dikt.

Att analysera dikt och prosa lämnar jag till de som kan det på riktigt,
men jag begriper ju att det finns en rätt enkel orsak att dikten blivit så älskad.
Den är helt enkelt genialisk och man hittar precis den nyans av känsla
man för stunden behöver.

Under mitt lilla liv, som märkligt nog börjar snart börjar halka över
till att vara ett helt medelstort liv, har jag återkommit till denna dikt 
av olika orsaker och i olika stämningar och i olik ålder.

*

Just i år känns diktens första rader helt konkreta.
Våren tvekar i år.
Jag har inget annat att relatera till denna vår än just till naturen.
Under andra år hade jag kanske känt annorlunda, tänkt annorlunda, läst annorlunda.

Nu läser jag som det står och tolkar inte:
Varför skulle våren annars tveka?

Jag hade fotat knoppar i trädgården för en månad sedan, 
och det hade inte hänt så himla mycket i deras utveckling sedan dess.
Det måtte göra ont - tänker jag. På riktigt ont.

För att:

Varför skulle våren annars tveka?


ATT LÄMNA NÅT ATT LÄNGTA TILL...


Ja...ååååh...nu lämnar jag kojan för en kort stund.
Lämnar solnedgångarna - även om de är rätt kyliga att beskåda - än.

Så här ser de dock ut på kvällen från mitt bord inne i kojan.
Från bordet där jag skriver, dricker mitt kaffe och äter min mat.


Det har jag lämnat nu för några dagar i stan.
Några dygn framöver som kunde ha lite fler timmar än de 
där normala 24, men det skall väl gå.
Ibland är jag en tidsoptimist...



Hemma i trädgården känns våren så mycket mer närvarande än
där ute i den isigt kalla skärgården.

Fasanerna stryker omkring och är granna och fina.
Duvorna kuttrar i ekarna och det är liksom
love is in the air lite över allt.

Trots denna erbarmliga kyla.

Men en dag skall våren värme vara här - jag tror på det! 



ÄGGLIGT GOTT...


Ja-a, inte har det blivit så mycket fotat utomhus för mig den här påsken inte.
Jag hade hoppats på det. På att hitta något skoj att fota i viken,
som ejder och sådant. Men näe...det är tyst så tyst av fågelliv.

Med andra ord helt legitimt att offra någon liten extra stund i köksvrån,
och laga lite mer pysslig mat än annars. 




Ja, och så har jag påskpyntat minsann även här på kojan! Ser ni de 
där tre äggen i bakgrunden? De har hängt med i några år nu. Faktiskt
så till den grad att de får hänga med där på väggen året runt.
Jag tycker ägg är fina. Och goda är de också.

Däremot höll de denna påsk på att krossas och vara förlorade för evigt.



En mätt son böjde sig bakåt mot väggen och  höll med skallen på att
knäcka dem...Aj, aj....så får man inte göra.

Jag gillar skarpt mitt året-runt-påsk-pynt.


Och så hade det varit på agendan att laga en spagetti med lax. 
Bara det att spagettin inte fanns i skafferiet.
Vi kunde konstatera att makaroner är aningen underskattade som festmat.

Det kan också ibland smaka riktigt äggligt gott! 

SOLIGT OCH KYLIGT...


Åh, visst vet jag att jag tjatar nu, men vad det ändå är  k a l l t!!!

Vi hade tänkt gå en långpromenad men trots att samtliga av oss 
är fullt kapabla att avläsa en väderleksrapport, så verkar det som om vi
ändå på något plan hellre stirrade mer på datumen än termometern, och 
lämnade långkalsingarna, de tjockaste tröjorna och framför allt
skinnvantarna och skinnmössorna hemma.

Hunden förbannar sin matte som fick den strålande idén om att trimma
bort vinterpälsen. Hon vägrar att gå ut. Vägrar.

*

I verkligheten går det inte så stor nöd på oss. Inte här inne i stugan, men
visst hade det varit skönt med lite varmare vårvindar.
Påskäggen är dock gömda - och hittade.

Vårvindar friska....
leka och viska....











KANSKE DEN KALLASTE PÅSKEN....



Utan någon som helst statistik utöver mitt skrala minne och en känsla bara,
så kommer den här påskhelgen nog att åka in på en top-fem bland 
de kyligaste påskar jag kan minnas. I april alltså. Eller kanske till och med 
medräknat påskar i mars? 

Det är riktigt, riktigt kallt härute i skärgården! 
Elementen i stugan går på full gas, och i öppna spisen är
brasan i gång hela tiden.




Kylan från ett öppet hav, där vinden dessutom ligger på mot stugan och
temperaturen som med nöd och näppe hålls på plus-sidan gör att det inte känns så där
alldeles självklart att gå ute och vårpyssla precis.

Har fått en del renskrivna växtlistor, lite texter och några bilder levererade vidare, 
lite kvarstår ännu men det hinner jag ta under påskhelgen.

Nu tar jag påskledigt från det mesta. 
Värmer bastun och matar öppna spisen med björkklabbar.

Ser hur röken från skorstenarna slår ned mot marken som 
i morse ännu täcktes av ett luddigt täcke av snö.
Nu är det snöfritt igen - men inte varmare för den sakens skull.



I morgon kommer resten av La Familia.

Då blir det att duka upp måååånga goda påsksmaker på bordet, 
gömma chokladägg ute i terrängen, bada mer bastu, gå
skogspromenader och spela Carcassonne. 

Och mysa framför brasan - det är en synnerligen angenäm syssla
när Nordan luggar om härute bland klipporna.

Let it be Påsk! 

BLOTT PÅSK-BLÅTT...


Eftersom jag visste att påsken i år skulle firas på stugan, som så många 
påskhelger innan, så hade påskdekorationerna hemma blivit minst sagt sparsmakade.

Och gult, ja det är ju inte min grej - inte ens till påsk. 
Förlåt för det....

Så därhemma blev det blå ägg i år.
Ägg som jag färgade med rödkål i fjol redan men fått lega och vänta
på påsktiden ända tills nu.


Det är så enkelt att färga ägg med rödkål.

Bara koka upp kålen och sedan lägga i äggen i kokvattnet. 
(släng kålen i komposten om du inte äter upp den, kokt kål är inte min grej...)
Desto längre de får ligga i rödkålsbadet - desto djupare blir den blå färgen.

De ljusaste plockade jag upp efter någon timme - de mörkaste följande dag.

Jag gillar dem skarpt. Så enkla att fixa till själv.
Och snygga även utanför påskveckan.
Lite dämpade och sparsmakade.

Med andra ord riktigt passande för i dag.
Idag är det nämligen onsdag i stilla veckan, dagarna innan påsk.

Den kallas också Dymmelonsdag och är dagen då påskfriden inleds.
Förr ersatte man den här dagen i Skandinavien metallkläpparna i kyrkklockorna med
trästavar - de kallades dymblar eller dymmlar, för att ge en dämpad
klang i klockringningen.

Det skulle vara dämpat - det var ju stilla veckan.

*

På det sättet kanske mina ägg kunde kallas dymmel-ägg?
De är också stilla och dämpade.
Och rätt så fina.



WANNABE VÄXTHUS...


Söndag, och så fint väder om än vinden var kall.
Det krattades och plockades fram utemöbler och skurades desamma oc
ställdes undan sandningssandsäckarna och grävdes fram ur stallvindens
djupa gömslen krukor och spadar och grepar och korgar.




Det är än så kallt, så kallt så något att plantera eller så i dessa krukor, 
det kan man gladeligen glömma för en tid än.
Inte för att jag skall ha några stora odlingar i år - till det kommer jag att vara
alldeles för mycket på rörlig fot för. 
Men något smått? Som man kunde ordna automatiskt bevattning 
med mina BLUMAT bevattningsvakter. 
Jag är så nöjd med dem! 



Även om jag, som sagt försökt att inte samla på mig såååå många projekt att göra
vare sig hemma eller på stugan, så kan det hända att de gamla fönster som
mitt wannabe-växthus består av kanhända behöver en kärleksfull släng med skrapa och pensel.
Lite linolja och kitt? 

Kanske.


Det som, bara jag har lite bättre med tid skall få ett alldeles eget inlägg är
min kompost. Ja, prata sopor! Härligt!?!!! 

Jag har nu i ett drygt år komposterat allt bioavfall med Bokashi-metoden.
Och det finns ingen återgång till något annat för min del.

Jag har nu en massssssssa finaste, näringsrikaste,  mylla på kommande. 
Ahhh!!!

Men mer om det en annan dag. 
Nu skall jag kolla valresultatet och heja på mina vänner
som ställt upp i valet.
Heja, heja! 


GAMMELSTADSVIKEN...



Man kan lugnt kalla detta Gammelstadsviken. 
Det var nämligen precis här, där Vanda å mynnar ut i havet, som
Gustav Vasa grundade Helsingfors 1550. 

Numera är området ett naturskyddsområde.
Gammelstadsviken och Viks åkrar samt Vanda å bildar en för
flyttfåglarna viktig viloplats. 
Området hör till Finlands internationellt viktiga fågelområden.

Tilläggas bör att allt detta ligger i Helsingfors, bara ett stenkast från centrum.
Och jag hade faktiskt aldrig besökt stället förrän i går.

Eftermiddagen var disig och grå, men jag hade ett projekt i närheten som blev 
klar tidigare än jag tänkt mig, och jag hade kameran med och ja...

...varför inte?

En ytterst spontan liten utfärd.


Man kommer lätt via stigar till Fårholmen (Lammassaari *klick*) och därifrån vidare till
Granholmen (Kuusiluoto *klick*).

Även om dagen var lite grådisiga och dimmig, kall och blåsig 
och inte alls speciellt vårig, så kunde man nästa känna hur denna 
sumpmarkiga havsvik med sin åmynning och enorma vassfält 
bara måste sjuda av fågelliv! 


Den sötaste lilla gråsiskan höll mig sällskap en stund längs stigarna.
Den hör till mina absoluta favoriter. Så fin! 



På Fårholmen finns små-små kolonistugor, som stigen går förbi, men på Granholmen kan
man röra sig fritt frånsett ett privatområde som är tydligt utmärkt. 
På udden har man lagt ut en klotgrill, som skall vara till allas förfogande
och några bänkar. Men annars kan man ju ha lite käk med i ryggsäcken.

Måste erkänna att då jag gick här var det ett tag sedan frukosten, och lunchen hade jag 
slarvat med, så en kopp kaffe och
en smörgås att inta sittande på en av stenarna här hade inte varit fel!  





På området finns två fågeltorn där man kan klättra upp och kolla in flyttfåglar.
Och så finns där också ett gömsle byggt för de som vill fota - eller bara kolla in - fåglar.

När jag var där var det rätt så - eh...fullsatt av fotografer och fågelbongare, så
jag nöjde mig denna gång bara med att kika in. 

Tydligen var det sothönorna som höll till utanför gömslet som var det som intresserade?
Jag kanske återkommer en annan dag? Vem vet?

När jag gick hemåt, eller mot bilen då, så såg jag hjortar som skuttade in mot skogen.
Kniporna flög omkring, tranorna landade i vassen, 
mindre hackspetten pysslade på i sitt boträd och 
änderna vankade runt i det torra gräset längs stränderna. 




Tänker hur fantastiskt det egentligen är att ha allt detta nästan mitt inne i huvudstaden!  
Gammelstadsviken - natur med historiska vingslag.
(där fick jag till det....hih).

*

Jag har en bestämd känsla av att jag kommer att återkomma hit - ofta.
Och då skall jag ta kaffe med mig. 
Och en smörgås. 
Ja!