nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

OCH VÄRMEN SOM FÖRSVANN...




…och alla tröjor som igen plockats fram, och alla snopna miner
över att det igen är kallt därute som finns lite varstans omkring en.
Och visst blir man lite snopen, när temperaturen med nöd och näppe 
orkar ta sig till tio-strecket. 
Så där just och just!

När det var som varmast för en vecka sedan passade jag på att trimma
Aida till sommarpäls. Då kändes det som en fantastiskt god i idé, 
hon som älskar att ligga ute i solen och steka sig!
Nu vill hon in fort, fort.
Lite som jag.

Och fort, fort hinner vi bädda ner oss i soffan med filtar och täcken.
Brrrr…jag tycker det är helt onödigt att slå trettio år gamla rekord om
snabbaste temperaturraset!
Så himla onödigt! Jag kunde ha nöjt mig vid mindre ras faktiskt!
Helt utan problem.
Men vi lämnade ändå den dunmjuka tillvaron bland alla täcken och
stack iväg till stugan.
I år hade vi ingen student att fira, men väl en svägerska som fyller år
och befinner sig i stugan bara en kort promenad genom skogen ifrån.
I väntan på att få tassa iväg dit, sitter jag här på terassen med dubbla tröjor 
och ser ut över ett disigt hav.

Kanadagässen har redan ungar, men svanarna simmar fortfarande bara 
omkring på tumanhand, eller vad de nu behöver jaga bort en envis 
inkräktarsvan nu och då.
Ejderhonorna guppar i grupp ute på fjärden.
Och precis när jag sitter och skriver här, så dyker ett annat gäng
ejderhonor upp alldeles vid stranden. De är sex honor med
fem små dunbollar. Och så en till, en ensam en med en dunboll.

En ensam skarv drar förbi och och så plötsligt kommer
ett gäng sädgäss flygande.
Storskarken söker sin gumma. 
I holken invid husknuten har någon flyttat in. Om det är
paret svartvitflugsnappare som i fjol, eller ettriga lilla blåmesen är
än så länge oklart. 

Korparna flyger kraxande förbi och någonstans längre in i skogen
galar göken.  

Drillsnäppan niger hysteriskt på klipporna.

Det som först verkar vara bara en disig vik en kylig sista maj-dag,
bjuder på mer än man tror - om man stannar upp och följer med en stund.

Och plötsligt är jag väldigt glad att jag lämnade det varma boet av
täcken och filtar. 

Nog är här fint - fast värmen saknas...


SEDAN BARNSBEN...






…har det funnits en blomma som jag älskat över alla andra.

När jag var barn växte den invid dörren till jordkällaren, den spred sig ut på gräsmattan men under försommarens veckor klippte min far aldrig gräset just där.
Först senare har jag insett att han nog också gillade den starkt.
Han som annars var så noga med att rensa och att allt skulle se så 
välansat och prydligt ut.

Jag tror att min stora, lite stränga, muttriga, far faktiskt var lite svag för förgät-mig-ej!
Den där lilla, lilla, lilla veka blomma som skulle ha drunknat i hans stora näve om han
försökt sig på att plocka dem.
Istället lät han dem vara.

Jag minns dem som något man kom väldigt nära då man skulle ta sig in till
jordkällaren efter saft eller mjöd som hos oss var sommardricka nr 1.




Jag minns hur man nästan fick blommorna in i näsan när man skulle öppna dörren.
Då kom man åt att verkligen se dessa blommor riktigt, riktigt nära.
Och det är kanske så dessa skall avnjutas?
Riktigt, riktigt nära.
Där de är.

Hos mig här och nu, fyrtio år senare, blommar de minst lika
villigt som då någon gång 1974 när jag var en liten sorglös barfotatös 
någonstans på en helt annan adress.

Barfota är jag nu som då. 
Mycket vatten har ändå hunnit rinna under broarna, men
samma barnsliga förtjusning, samma ömma förhållande till
dessa små blå har jag nu..som då.



Hos mig växer de invid det gamla torpets knut, mellan rosenbuskar och 
syren, invid det lutande staketet, intill den slitna stockväggen.
Jag går sällan dit, till denna del av trädgården, där finns inget att se, 
inget att uppleva - 
förutom en liten äng av dessa pyttesmåblå.

Och just nu är det det vackraste lilla hörn av trädgården,
kanske av världen?



Breved kommer rosor att slå ut i en bedövande och berusande doft.
Redan nu tar syrenblommorna över, både i form, i färg och i doft precis intill.
Ändå är det de här små, små jag besöker, sällskapar med en stund.

Utsökta i sin enkla skönhet.

Helt bedårande är de.
I all sin enkla anspråkslöshet.

Och jag förstår så väl min far som inte förmådde klippa ner dem.
Kanske såg han samma som jag?

Min stora, bullriga far och jag. 
Man vet aldrig
vad som berör ens själ.
Det vet bara vi själva.
Där inne, någonstans vid hjärttrakten.

Eller hur?

BLEKT MED SOMMARVÄRME...


…avkylningen inomhus har ersatts med eldande i spisen igen.
Ett temperaturras på tjugo grader på ett dygn är ändå rätt ovanligt.
Även på dessa breddgrader där det inte varje år man upplever det…

Mina pelargoner som endel hann flytta ut har nästan skrynklat ihop sig i kylan.
Det har jag också gjort! Krupit ihop med en filt omkring mig i soffhörnet.
I väntan så sommarens återkomst.
För en tid sedan var jag till det lokala växthuset som svämmar över brädderna
av alla läckra sommarblommor.
Men vad hände? Jag kom hem med allt möjligt annat, men egentligen inget
riktigt blommande.

Undrar om det är en kvarleva från mina år som florist? Att mättnaden 
fortfarande sitter i? 
Eller är det bara att medge och inse att jag trivs mer då det är lite avskalat
och blekt ?

Jag kan tycka att det är lite märkligt att det är så.
Jag menar, största delen av året är det ju minsann blekt med
färger och man kunde ju tro att jag skulle kasta mig över alla
färggranna blommor som finns när möjlighet äntligen ges.
Men, men…jag kommer hem med ännu lite mer blekt.
Märkligt!
Men jag tror man skall lyssna inåt på vad själen behöver.
Just nu behöver min själ alldeles tydligt inte så mycket
starka färger, det skulle bara kännas för mycket.
Njuter av bleka äppelblommor, drar filten tätare om mig  
och fortsätter fundera istället…

…på allt mellan himmel och jord,
Ibland är det så skönt att bara låta tankarna traska iväg
på helt egna vägar.

Utan större mål eller mening - lite som det här inlägget.

Ha det gött!

I BRUDSPIREANS BERSÅ


…det doftar hägg och syren på samma gång.
Våren, eller kanske rättare sommaren, har speedat upp tempot de senaste dagarna.
Igår hade vi nästan trettio grader varmt - i skuggan!
Vi flämtar i kapp, tvåbenta och fyrbenta. 
Hur kunde man leva innan luftvärmepump undrar vi unisont?! 
På vintern spyr den ut behaglig värme och nu fläktar den vilt med kyla.
Vilken fin uppfinning, jag säger då det.

I trädgården spelar brudspirean huvudrollen, och det med bravur.
De där lite småtråkigt-risiga buskarna har förvandlats till kaskader av små vita
blommor på bara några dagar. 
Jag vet inte om jag egentligen ens gillar de här buskarna.
På håll ser de ut som utspritsade gräddbakelser, och känns liksom lite
för mycket.
Och så blommar de ju ut på några dagar bara och lämnar kvar samma brunrisiga
känsla som innan blommorna slog ut.

Men om jag kryper riktigt nära intill en brudspirea.
Då hittar också jag skönheten. 
Och jag är absolut inte ensam om att gilla - och att krypa nära intill.
Sniglarna hänger uppochner i grenverket och verkar trivas.


Myrorna rusar runt, runt bland alla blommor och verkar inte störas det 
minsta av att jag nästan trycker mitt objektiv in i känselspröten på dem.
Det gäller att ta för sig fort-fort av allt det goda! 

Betydligt makligare i sin takt är guldbaggarna, men åh, och ah, vad de ändå
gillar brudspireans godis! 


Det brummar till lite och så landar en till, och så ännu en.
Och så de kalasar! Girigt sträcker de fram sina framfötter och formligen omfamnar varje liten
brudspireablomma som kommer i deras väg.
Jag kan få lite samma beteende om jag blir serverad en riktigt härlig pasta.
Jag vill liksom hålla allt det goda för mig själv och skyddar det med min arm mot
eventuella intrång av andra gafflar.

Jag kan till och med "ge den där blicken"som säger att det här
är faktiskt mitt, mitt och mitt.
Så absolut! Jag har full förståelse för blicken jag fick av guldbaggen!
- Rör Ej! Jag var här först! 

*

Sätter mig i trädgården och häller upp ett glas vin.
Gräsmattan är klippt, tvätten hänger på tork, solen gömmer sig bakom ett,
rätt behagligt, soldis, temperaturen ligger någonstans kring 25 grader.
Mycket lämpligt för lite planering av sommaren.
Om någon vecka kommer jag att resa till Lappland för att fota
inget mindre än kungsörn! 
Senare kommer det att bli en husbiltur till Baltikum.
Estland, Lettland och Litauen står på tur.
Planerar en vandring till Finlands absolut sydligaste spets.
Området har i år öppnats för allmänheten, så dit skall man ju!

Och så skall det bli lite renovering på stugan.
Har man stuga kommer man inte helt undan plikter heller, men så 
långe det inte känns som ett oöverkomligt problem, så är det ju inte
heller ett problem. 
Jag har då inget emot att fira en och annan semesterdag i penselsällskap!


Precis bakom mig håller plommonträden att blomma ut.
Vita små blommor och kronblad seglar sakta till marken. 
Endel av dem landar i fågelbadet.

Heta dagar som det varit nu får jag fylla på nytt vatten nästan dagligen.
Och inte bara där.
Alla krukväxter ropar; vatten, vatten…hela tiden!

Bär tiotals liter vatten till min ört-odling, till mina sommarblommor.
Sonen undrar hur jag ids/orkar.

Vadå då? Det finns de som springer på gym och lyfter skrot.
Jag förenar nytta med nytta.
Nytta för mina muskler och nytta för mina växter.

Att få göra allt detta i soldis, i en hyfsat vacker trädgård, och alldeles gratis är det dessutom!
Vadå ids eller orkar?

Och allt detta till näktergalens sång, dessutom.
Låten som spelas nästan dygnet runt.


Jag känner nog mig ganska så lyckligt lottad, som får vara en del
i det här underbara som kallas nordisk försommar.

Att sedan brudspiran i bersån kommer att vissna om bara någon dag 
kan jag faktiskt leva med.
Det gäller bara att titta åt ett annat håll…..

…för i det stora hela, bättre än så här blir det ju inte,

eller hur?

Nu passar vi på att njuta - inte sant?!

lite så tänker,

IDAG VILAR ARBETSHANDSKARNA...


…äntligen kom värmen, sommaren, allt det där som man bara längtar och längtar till
under månader av mörker.

Idag är också min sista "downshiftingdag", ikväll blir det kursavslutning 
och jag kommer att återgå till att jobba 100 % igen.
Tre månader har gått jättefort. Jätte, jättefort.

Så dags att summera lite.
Det har varit skönt med lite "paus", även om det blev, som jag skrev tidigare, knepigare 
än jag tänkt att få det att gå ihop med arbetsmängden. Jobbet försvann ju ingenstans, tvärtom
hade jag mer att ta itu med de dagar jag var på jobb, rytmen blev lite haltande.
Försökte att inte fundera så mycket på jobbet under mina lediga dagar - det gick så där.
Kom ofta på mig att jag funderade och planerade något jobbrelaterat när jag var ute
i naturen under mina lediga dagar.
Kanske en orsak till att det blev så splittrat var det faktumet att jag inte hade mina lediga
dagar i en följd utan var måndag på jobb, tisdag ledig, onsdag på jobb, torsdag ledig och
så fredag på jobb igen. 
Det blev lite splittrat.

Så om någon planerat något liknande kan det vara idé att försöka förlänga veckoslutet
i någondera ända. 
Nu var det ju mina kursdagar(-kvällar) som styrde, men om man kan välja så…

Vad har varit det bästa då?

Helt simpla, enkla vardagliga ting.
Jag har haft möjligheten att möta våren ute i naturen på ett sätt som
jag länge längtat efter. 
Jag har gått underbara promenader i vaknande skog.
Suttit på klippor och kollat in fåglarnas vårsträck.
Fixat mat tills grabben kommit hem från skolan.
Och - så har jag bara varit! 
Visst har jag också "offrat" många dagar till helt vardagliga sysslor som
att tvätta, städa…men det har också varit okej. Då har jag frigjort andra kvällar till 
annat - roligare.
Ekonomiskt då?
Ja-a, som helt vanlig löntagare så gick det bra att genom lite planering
spara in det inkomstbortfall som tidvis lägre lön ger.
Att så här småskaligt "downshifta" för en relativt kort tid ger kanske inte
några direkta möjligheter till att ändra radikalt på sin livsstil.
Så man behöver planera det lite.
Om man inte vill tulla på andra besparingar vill säga, eller om
de saknas. 

I det stora hela har det varit en bra erfarenhet.
Det går om man vill.

Innan "downshiftandet" levde jag lite sparsammare i kanske 
fem-sex månader för att få en buffert för de här månaderna.
Inga stora uppoffringar alltså.
Och jag har njutit av varenda ledig dag!

*

Idag är som sagt min sista dag av "downshifting".
För idag hade jag planerat lite pysslande i trädgården.
Det blev nu inte riktigt så…
I söndags lyckades jag med konststycket att försträcka min lårmuskel,
så nu blir det bara att klinkaklanka omkring i sakta mak - och skriva blogg,
mitt på blanka dagen.

Ryggskottet i vintras har satt sina spår och träning har inte varit fullt så 
aktivt som det kunde. I ärlighetens namn har den inte varit typ alls.
Så nu, när jag började känna mig i form igen - så tog jag i lite mer än jag borde.
Och  - pang - sade det i låret.

Men det är nu som det är.
Alltid finns något annat man kan göra.
Nu tänker jag sätta mig i trädgården, lyssna på fågelkvittret och sätta ihop lite
 matta-uppgifter till grabben som han får öva på i kväll.
Han har terminens sista prov i morgon.
Matematik är inte hans starkaste sida, om vi säger så…
lite hjälp sitter nog bra, tror jag!

Så här är det, jag avslutar mina lediga dagar - han påbörjar strax sina.

Ja, idag får arbetshandskarna vila.

Från i morgon drar jag på mer virtuella arbetshandskar och är tillbaka
på jobbet på heltid igen.

Ha det gött, go'människor!


I BEGYNNELSEN VAR DET PALLKRAGAR...


…lite bleka och obehandlade och det mesta såg lite grådaskigt ut.
Sedan var det dags att blanda ihop den bästa av cocktails:

1/3 balsamterpentin
1/3 tjära
1/3 linolja

Och, voilá…ett av de bästa träskydden jag vet är redo för användning!

Pallkragarna behandlades med cocktailen i fråga.
Och doften är berusande underbar!
Bara så där som bonus liksom.

Med en mängd av 3 dl vardera kommer man långt.
Blandningen är mycket dryg och så är det ju inte heller så svårt att blanda till
ifall man undervärderat behovet.

Men vad är på gångs - egentligen?

Jo, jag som lovat helt och dyrt att jag aldrig mera någonsin kommer att försätta mig en
situation där jag är med köksträdgårdsland har lite ruckat på begreppet 
köksträdgård.

Om man odlar i lådor, eller pallkragar då, ja då är det ju inte så där på riktigt 
att odla. Eller hur? Inte så där seriöst med meter efter meter av prydliga rader?


För att få till en rak rad för mina tre odlingspallkragar plockade jag fram
snöret som jag så många, många gånger använt för att dra raka sårader.
Blev lite nostalgisk och mindes alla de köksodlingar som passerat i mitt liv.

För något år sedan svor jag lite heligt och lite dyrt att aldrig mer!

Men nu står jag här med min odling, om än pytteliten.
Och om än i pallkragar.
Men ändå en odling….

Kragarna behandlade jag med roslagsmahony, 
(receptet ovan)

Och jag är lite förälskad, eller tjär,  i det hela.

Så till den grad att förutom att jag tjärade lådorna så fick
både det ena och det andra en omgång av det!

Pinnarna för minnet, för vilka frön jag petat ner var.
Visst skall de ha lite roslagsmahogny på sig de med?!

Min miniodling befinner sig invid en rönn. Min tanke är att den skall
skugga under de hetaste sommardagarna. 
Glad att det är en rönn som jag har som närmaste granne vid min odling.
Det hör till mina absoluta favoritträd.
Vacker året runt. Nästan. Vi skippar vintern här. Då är få saker till sin fördel ändå.

Rönnens ludna knoppar på våren är så fina. Och så har vi blomknopparna, och 
blomningen om en tid. 
På sommaren är den så fin med sina flikiga blad och en härlig skugga.
Och så…bären.

Jo, ja, rönnen hör nog till mina absoluta favoritträd.

Men tillbaka till min andra favorit - roslagsmahognyn!

När jag ändå är i farten så får mina trädgårdsverktyg en omgång de med.
Jag brukar ju olja in dem till hösten, men nu såg de så bleka ut de med så 
de fick smaka på penseln i år.



Och när jag nu var igång med penseln så fick min "örtkorg" ett facelift
som den då väl behövde.
Korgen är över tio år gammal and still going strong, så den är
minsann av prima kvalitet, om än grånad av år efter år ute i solen.
Nu ser den ut som ny!
Minsann tror jag att den riktigt njöt av behandlingen - den gamla viden.


I mars fick jag frön av min min väninna som tidvis bor i Malaga.
Hon hade köpt en Gigant-Tomat från torget och här är nu 
resultatet från fröna.
Få se vad det blir…?

Att här, och på friland, lyckas med tomater som nästan väger ett kilo,
är att vara optimist i övermått, men vi får väl se?
Återkommer med tomatrapport!

Som jag nämnde är min odling synnerligen moderat.
Bara växter som jag blir lite snurrig av lycka av har fått
ta en roll i mina odlingslådor.


Till dem hör slätbladig persilja. 
Nu skall ingen tro att mina lådor är magiska och att fröna gror och växer 
upp till fullstora plantor på fyra timmar. Nej, det är klart att jag fuskat lite här!

Men det som väntar på att gro är;
morötter av alla möjliga färger, fransk rättika, sockerärter, rucola,
helt vanlig rakt-upp-och-ner-sallad, palmkål (vilket är helt nytt för mig…)
vit rädisa och lite annat smått och gott.
Potatis är satt i en gammal vedlår.
Där under mullen väntar både nypotatis och Rosamunda-potatis på tillökning.



Och så har jag fyllt alla krukor jag haft skrotande i mina knutar med örter.

Länge sedan jag haft så här mycket till köksträdgård.
Även om det är rätt lite ändå.

Trädgården doftar av kryddor och tjära.
Och jag är lite lycklig!

Faktum är att hur liten odling man än har,
så ger den så mycket mer än bara den skörd man kan käka upp.

Lite så tänker,


FULL MÅNE OCH FULL RULLE...




…och aaaah, nu är det äntligen fredag och ett helt härligt veckoslut framför att fylla med allt
möjligt skoj!

Sitter här i mitt soffhörn och känner att fullmånen gjort sitt med några inte-så-mycket-sömn-nätter i 
veckan som gått.
Men nu, nu är ögonlocken härligt tunga och en sådan där skön dåsighet sprider sig
inom mig.

Jag ser minsann emot en lång natts sömn! 
Det skulle sitta ovanligt bra!

*

Senaste natt hade jag ett stycke liten hund på rymmen.
Skulle släppa ut henne för en sen "sväng på gräset".
Medan jag stod och beundrade månen
fick hon syn på Någonting (katt, ekorre, hare?) i andra ändan av trädgården och innan 
jag ens hann dra efter andan för att ropa henne tillbaka, sa det swooosch i gräset 
och krrrrsssch i staketet när det klagande gav efter just så mycket att 
en grythund rymdes under.
Och när vi talar grythund - då behövs det inte många cm…

Såg en skugga som wroooomade över grannens tomt och ner mot stranden.
Det tog tre sekunder.
Skallet hördes mindre och mindre, längre och längre bort.

*suck*

Det här är min första hund någonsin som inte har lärt sig ens grundkurs i att stanna
innanför sina gränser. Eller jo, det funkar tills Något Som Man Kan Jaga Dyker Upp.

När det sker är all lydnad som bortblåst från den här terrierns hjärna.

Väntade en stund med förhoppningen att den ivriga jakthunden skulle hitta hem själv.
Men icke.
Natten var tyst och bara månen fanns där.
Med en suck, en djup suck, höll jag precis på att hoppa i bilen när telefonen
ringde. En granne ett litet stycke ifrån undrade om jag saknade en hund?
En nanosekund tänkte jag förneka att det är min...

Nä, det är ju jag som inte fått lydnaden starkare än dess jaktinstinkt.
Bara att resignera och tassa efter rymlingen.

Rymlingen som hade tagit sig under grannens terass, som den inte hittade ut ifrån, som hade
väckt grannens boxer, som blev hejvild över en främmande hund  under terassen, 
som nästan ledde till hundslagsmål, som ledde till att granngubben fick ta sin 
boxer på en liten nedlugnande promenad, som ledde till att grannens tonåring 
fick krypa under terassen efter min hund, som ledde till att de fick tag på 
mitt telefonnummer från hundens halsband, som ledde till 
att jag - eller min hund då - väckt upp
hela familjen mitt i natten. Som ledde till att vi stod på en sandväg mitt i 
natten och skakade hand och presenterade oss för varandra.

Också ett sätt att lära känna sina grannar som bor här ett stycke ifrån.

Kanske inte det bästa av sätt - men man kan ju alltid hoppas att 
de också, eh..njöt av fullmånen och en uppfriskande liten promenad
så där mitt i natten?

Om mitt hundskrälle fick sova i den skönaste av fotändor?
Not!
Som den ändå kloka hund hon är insåg hon att hon kanske
skall sova på soffan i natt. 
Matte var visst inte på det mest försonliga humöret i går…

*

Men idag är en ny dag - och  i morgon, då skall det hända grejer
härhemma! 

Go'natt gryn.

(och jo, hunden har återfått sin plats i fotändan…)
Långsint är jag då inte ;)

 Och om ni inte sover så kan ni ju alltid njuta av månen,

tycker


VARDAGENS SMÅ GULDGRYN OCH DET DÄR MED FLOW...



…på veckoslutet laddade jag upp den här bilden på plockade nässlor på 
facebook. Och den på soppan nedan.
Man kan ju fundera varför jag gjorde det? Egentligen.

Vem sjutton fotar nässlor och även om man nu skulle göra det, vem 
laddar upp dem osv osv…
Jag kom på att det egentligen är frågan om att (för mig) skapade den här
möjligheten att gå rakt i trädgården och plocka min mat fyra meter från köksdörren
en sådan skön flowkänsla att jag ville instinktivt dela den med mig.
Jag hade ju egentligen planerat annat till middag, men så fanns nässlorna där
och planerna ändrades och det blev just en sådan där skön mjuk spontanitet som
vardagen ibland kan bjuda på - om man är lyhörd för det.


Det är redan några år sedan jag ramlade över ordet flow första gången. 
Det skedde i samband med en överenergisk föreläsare som pratade om
flow i arbetslivet. Och absolut, jag tror på att man, åtminstone stundvis, kan 
uppnå ett visst flow i sitt arbetsliv. Och att det är dit man skall försöka nå.
Då när allt flyter på precis så där som man vill, när allt bara faller på 
plats i en rytm som passar en precis perfekt.
Och visst, det händer ibland. Oftast alldeles för sällan. Och ofta lyckas
det inte av orsaker man inte kan påverka det minsta.

Så jag har börjat tänka mer på hur man kan få flow i sin fritid, den tid man kan 
påverka så mycket mer.
Och vad är flow för just mig?

Jag kan säga ärligt att min minidownshifting verkligen inte har gett mig någon
som helst flow på jobbet. Tvärtom. Jag har lika mycket jobb, bara att jag
försöker hinna med det på 60% av den tid jag hade innan.
Det betyder en hel del - stress.
Så med tanke på det kommer det att kännas helt okej att återgå till 100 % igen.
Kanske jag finner en flow? Jag vet inte.

Å andra sidan har just den lite väl tilltagna stressen att klara av allt på 
jobbet fått mig att söka efter verktyg att kunna varva ner och faktiskt
njuta av mina lediga dagar. 
För lediga dagar är ju lite bortkastade om man går omkring och har en
stress inom sig och bär på någon sorts skuldbörda, vilket så lätt drabbar
oss hyfsat samvetsgranna personer.
Jag vill ju inte att vare sig företaget, som betalar min lön, eller
framför allt mina kunder skall behöva lida av att jag väljer att trappa
ner en tid. Det blir väldigt lätt att man inte riktigt kan släppa taget då man har ledigt.

Eller så har det varit för mig. 
Så jag har faktiskt blivit tvungen att lite jobba på det här. 

Och flytta över fokus från att försöka hitta flow i arbetet till att hitta det i 
mitt privatliv.

Jag har tampats med dåligt samvete för att jag inte är duktig/produktiv/effektiv
även de dagar jag är ledig. 
Även om de lediga dagarnas kvällar går åt till att studera.

Emellanåt är det inte riktigt klokt hur man är funtad!

Så jag har tagit som en utmaning att verkligen försöka hitta någon form av flow
i min vardag. Vad är det som gör att vissa dagar känns så bra och att det 
är ett skönt flyt? 



Ofta kan jag hitta svaret, paradoxalt nog, i att de dagar jag unnar mig,
tid att bara vara, oftast visat sig vara de dagar då det mesta andra
också bara flutit på - på ett bra sätt.

Varför skall det vara så svårt att ge sig själv tillåtelse att bara vara?

Idag gjorde jag lite så.
Min lediga dag.

Jag sov länge, stängde av väckarklockan efter att lillungen stigit upp och 
jag hörde att han tassat upp och gjort sig klar för att åka till skolan.
Jag sov och sov och sov. 
Vaknade av en katt som stirrade på mig med en min som sade att
hennes morgonmålstid minsann var för x-antal timmar sedan.

Kände mig utsövd - men inte utvilad.
Det är stor skillnad. Och jag reflekterade över det.
Att det är skillnad.

Kan det vara så att min sk. downshifting faktiskt haft helt motsatt verkan på mig?

Jag är mer stressad för att jag försöker få lika mycket gjort (på jobbet) på nästan hälften
mindre tid och min lediga tid går åt till att ha dåligt samvete för att jag är ledig?

Det är ju helt avigt och vindigt och skevt!
För att inte säga…galet!


Börjar min morgon (läs förmiddag) med ett riktigt lååååångt yogapass.

Startar med en meditationsstund som får ta den tid det tar för att hitta 
ett skönt lugn. Idag tar det tid. 
Inom mig går jag på högvarv och det tar tid att varva ner.

Går igenom alla asanas jag känner att jag behöver.
Idag blev de många. 
Det fick ta den tid det tar.

Men efteråt, när jag satte mig på terassen med en kopp citronte kände jag att det 
hade gjort så gott i både kropp och knopp, att den här tiden var värt allt.

Inom mig fanns ett lugn, i kroppen fanns avslappning.
Det känns bara bra!

Senare på kvällen, under kursens gång, märker jag ändå att jag 
drabbas av rastlöshet, och blir okoncentrerad, att jag redan i tankarna är i morgon.
Och allt jag skall hinna med.

*

Har så mycket att lära mig ännu om att vara i stunden.
Ta vara på vardagens guldgryn.
Och att hitta den där flowen. 

Vad det nu sen är - på riktigt - för mig?


OCH EN BLOGG SOM SLÄPAR EFTER...



…ja det är ett faktum. Bloggen ligger efter en vecka - minst!

Veckan som gått har varit rätt arbetsdryg, eller ja det har bara varit rätt mycket!

Men eftersom det inte finns någon regel i världen på att en blogg behöver följa en världslig klocka, 
så vips tar jag er tillbaka nästan en vecka i tiden.
Swoooosssch….

Ibland är det ju faktiskt så att det faktiskt sker något riktigt på stugan också.
Även om bloggen kanske ibland kan ge en något missvisande bild av att 
det är lättjans högborg. 

Nu är ju verkligheten inte riktigt så…tyvärr!

Ibland eller rätt ofta är det ganska mycket råjobb faktiskt, även om det har 
en tråkig förmåga att bli rätt ointressant på bild och så…

Senaste veckoslut var en sådant där råjobbsveckoslut.
Gott, svettigt och allt.

En, två, tre….fyra stora tallar fick ge sig för motorsågen.
Sågspån yrde i luften och täckte in det mesta i ett doftande damm av nysågat virke.

En av de absolut vackraste tallarna fick gå hädan. 
Den har fått stå i 25 år i fred. Tjugofem år!!!
Faktiskt så nära intill huset att vi till och med i 
tiderna sågade ut en "växtglugg" i taköverhänget bara för den. 
Det var ju nyss det?!

Den skönheten har nu kapats.
En skönhet som i ett nafs täcker in hela taket i ett tjockt lager av barr 
har fått ge sig. Denna eviga kamp mellan skönhet och praktiskhet…
Ena dagen sågades det ner träd så det stod härliga till.
Andra dagen kom traktorn som levererade virket som sågats upp
från träden som föll i vinterstormen förrförra vintern.
Det skulle radas, för att någon vacker dag bli till en trappa
ner till vår terass där vid havsstranden.

*
Utetoan fick ett nytt tupplock och jag märkte att det faktiskt 
gått skrämmande tio, nej elva, år sedan jag målat akvarellen som 
pryder toan…
Det var ju ALLDELES nyss - det med!


Och det var också alldeles NYSS som jag gick i skogen med äldre sonen,
och jag looovar, då var han inte mycket högre än de högsta blåbärsrisen!
Nu sitter han där och nojsar med min hund, saknar sin flickvän som är 
på andra sidan jordklotet (nästan) och är själv (igen) på väg ut i 
världen för ett år. 

Hmmm….kanske det inte är bara bloggen som släpar efter i tid?
Kanske tiden går alldeles för fort för bloggerskan också?

Eller något sådant?

Och stugan, ja den borde målas igen så småningom - och det var ju OCKSÅ alldeles
nyss det gjordes!

Eller var det…?

undrar,

GRÅTT ÄR FLOTT...

…och jag har gjort ett stooort beslut idag!

Riktigt varifrån beslutet kom och varför just nu har jag helt ärligt ingen aning om,
plötsligt var det bara helt självklart.

Aj, vad jag babblar om? Nå, gråa hår!

Jag hör till den där som fått tilldelat en hel del mörkt pigment då det begav sig.
Tacksam och glad för det, sällan jag bränner mig i solen och redan nu har kunderna frågat
om jag varit till södern fast det bara är den bleka finska solen som färgat mig.

Det är den där fina sidan i det hela. Bra pigment.

Men så har vi håret då. Jodå det är mörkt. Mest.
Men…

…redan då jag var 21 hittade frissan mina första grå hårstrå och de har ju
inte blivit färre genom åren. Snarare tvärtom, konstigt nog. Och så verkar de
dyka upp i en allt snabbare takt. Knappt hinner jag få håret fönat torrt innan jag har 
en gråsprängd bena - igen.

Till min frissas stora förtret och misströstan tar jag ibland till de där 
färgburkarna man hittar där breved tandkrämen i butiken. Ibland? 
Skrev jag ibland? Det sker faktiskt  r ä t t  ofta är jag rädd för! 

Det mår nu håret inte så bra av, och jag vet det! 
Men…som det nu är så är jag; 

a) rätt lat att beställa tid till frissan - just i tid. 
Och så blir det någon form av paniklösning. Inte bra.
b) tycker i ärlighetens namn att det blir aningen för kostsamt för min 
magra lilla plånbok att ränna hos frissan var och varannan vecka.

När jag senast var hos frissan så höll jag just på att 
återhämta mig från mitt ryggskott och sittande var inte precis min grej,
så det blev bara lite försiktiga ljusa ränder och toppade hårtoppar.
Jag vet att jag inte borde färga håret så ofta som jag gjort den senaste tiden, 
därför ränderna. Jag köpte mig helt enkelt lite tid.

Så nu har jag en riktigt synlig vit/grå-salt/peppar-rand i pannan, 
för att inte ta om ifall jag har bena.
Men…jag gillar det?! Banne mig, jag tycker lite OM det!

Kan det vara så att de egna färgerna i ansiktet blir annorlunda med åren?
En tid redan har jag upplevt att mitt mörka hår känns så "hårt", även
om jag fortfarande blir lika solbrun som innan.
Något är bara annorlunda. 

I torsdag skall jag till frissan och smida krigsplan.
Eftersom jag har ett hår som når nedanför axlarna så 
kommer inte det här att gå i ett nafs precis.
Och klippa mig korthårig - si det tänker jag då inte!

Få se hur det blir? 
Kanske projektet är genomfört till min 50-årsdag om ett knappa par år?

Med mycket man gör så är det ju gott att ha lite inspirationsbilder.

Just till det här projektet hittade jag inspiration

Med risk för att se ut som en kråka en tid framöver så drar 
operation grått är flott igång.
Nu!


ALLA DESSA VALBORGAR...


…fördelen med att man tragglat sig igenom ett och annat levnadsår är nog den 
där sköna känslan av att man lyckats skaka av sig vissa "måsten" och att
det är helt okej. Men också det där att kunna luta sig tillbaka och minnas.
Nu låter jag som 102 - och riktigt där är jag ju inte, men lagom på väg att
kunna börja se bakåt också och det med lite perspektiv i kikaren. 

Valborg och första maj är ju sådana där dagar då vädret spelar en viss roll.
Ganska stor roll. Och vädret kan ju vara precis hur som helst. 
Jag tror det sitter en liten vädergud någonstans och myser över att en dag i året 
ha den totala makten att strö vilket väder som helst ur väderpaletten över stackars 
små nordbor som vill fira att vintern rasat. 

Jag ser honom framför mig gnuggandes sina händer och mumlande i sitt långa skägg:

"Jaha, jaha, skall vi vrida upp värmen och strö sol över det arma folket, eller skall vi 
kasta ner lite snö och hagel kryddat med en och annan stormvind?
Eller skall vi sprida regn över hela alltsammans så det absolut inte finns en endaste 
torr fläck att breda ut sin picnic-filt på? Gärna så att ifall man iklätt sig högklackat så
låter det smasch-smasch vid varje steg i den mjuka parkgräsmattan."

Om vädret idag kan man väl bara tänka att gubben är på dåligt humör.
Eller har en sällsynt dålig humor!

Jag menar vad är det för idé med att skämma bort oss stackare med 
sol och värme i veckor och sedan slänga snö, regn och hagel och åska(!) 
i nacken på de stackare som vill klä sig i sin sommarstass, sjunga in våren
med lite gott i glaset? Eller sen de då som marscherar för någon saks
skull. Varför skall de frysa?

Sådant kan man bli förkyld av, vet jag väl. 
Inte så bra!

Och sen vi andra som väljer att stanna hemma och kanske sett fram emot att 
ta itu med den där lite bortglömda trädgården. Så lite rucola, peta ner någon 
lök. Kratta det där sista som blivit ogjort, för att det hela tiden finns så 
mycket annat, kanhända roligare, som tar av ens tid.

Plockar fram ylle-plaggen igen och försöker locka hunden ut.
Det går inte. Hon har förankrat sig i soffan och vägrar, vägrar, vägrar.
Gå själv! säger hennes blick.

Jag ger upp.

Sätter mig vid datorn och läser en stund. 
Hör en liten röst inom mig som omisskännligt påminner om rösten till ett litet
dåligt samvete, som envist påminner mig om att jag har ett skolarbete som 
f o r t f a r a n d e  inte har blivit påbörjat på allvar. 
"Tänk vilken chans nu när vädret är som det är och du ändå sitter inne.
Inte kan du vara i trädgården och inte har du orkat släpa dig till något 
valborgsrelaterat heller…just do your shit!"


Slår dövörat till och rensar vidare bland mina foton. 
Anser att det är viktigt och nödvändigt. Just idag.
Försöker samla ihop djurbilderna i en egen mapp för senare 
användning. 

Försjunker in i  mitt och struntar i att regnet slår mot mina 
fönster. Brasan sprakar och det är allmänt gott i min lilla tillvaro.

*

Plötsligt smäller det till och jag dras tillbaka till verkligheten.
En champagnekork landar vid min dator.
Ett mycket försynt sätt att påpeka att jag kanske kunde stänga ner.

Och om man nu lockar mig med champagne så är jag väl inte så där 
förfärligt svårt övertalad. 
Flörtar man med champagne så…!

När jag förbannat vädergudarna nog, både för egen och annans del 
roar jag mig med att läsa igenom diverse första-maj-tal som pluppar
upp på nätet. 
Internet - hur fantastiskt är väl inte det!?? 
Här kan jag sitta bekvämt i mitt soffhörn, njuta brasa och ett glas skumpa
(jo, det var alltså inte champagne, bara vardags-enkelt skumvin)
och läsa alla tal jag vill.

Jag behöver inte stå på ett regnigt torg i Tammerfors där polisen fått
ingripa för demonstranter. Inte för att jag annars heller skulle befinna mig i Tammerfors,
har aldrig ens varit där på Valborg, men ni vet så där i teorin.

Jag behöver inte ta mig till Helsingfors, där har jag varit många, många gånger
och lyssnat när man sjungit in våren i studentmössa och poplinrock.
Fast poplinrock kanske man inte använder längre? Men vad vet jag?
Så var det i alla fall då - i tiderna.
I Helsingfors lär det också varit anarkister i farten mot kapitalismen.
Det är nytt. 

Eller har jag bara varit så egocentriskt engagerad av mitt eget valborgsfirande i trädgårdens
tecken i så många år att jag inte reagerat på det?

Dagens bästa tal kommer ändå från Åland. 
Även om jag tillbringat många, många somrar i ö-riket har jag aldrig varit
där en endaste första maj.
Utan internet skulle jag missat det talet - också.

Om någon vill läsa så finns det här

Jag bär in lite mera ved, för attans vad det ändå kan vara kyligt denna 
Vårens Dag! 

Är det tiden i sig, mitt eget tidsperspektiv eller vad, som får mig att med stigande intresse
följa med vad som är på gångs med vår lilla värld?

För några intressanta diskussioner och blir om möjligt ännu råddigare i mina funderingar.
Fast det kanske är det som är meningen med att diskutera? 

Vid min sida har jag en som funderar föga över världen gång och riktning.
Hon bara skrynklar ihop sig och blundar gott i brasans värme.
Kanske är det en bra strategi?


Denna kyliga Första Maj anno 2014.

Kanske jag borde satsa på det istället?

undrar,