SEDAN BARNSBEN...

…har det funnits en blomma som jag älskat över alla andra.

När jag var barn växte den invid dörren till jordkällaren, den spred sig ut på gräsmattan men under försommarens veckor klippte min far aldrig gräset just där.

Först senare har jag insett att han nog också gillade den starkt.

Han som annars var så noga med att rensa och att allt skulle se så 

välansat och prydligt ut.

Jag tror att min stora, lite stränga, muttriga, far faktiskt var lite svag för förgät-mig-ej!

Den där lilla, lilla, lilla veka blomma som skulle ha drunknat i hans stora näve om han

försökt sig på att plocka dem.

Istället lät han dem vara.

Jag minns dem som något man kom väldigt nära då man skulle ta sig in till

jordkällaren efter saft eller mjöd som hos oss var sommardricka nr 1.

Jag minns hur man nästan fick blommorna in i näsan när man skulle öppna dörren.

Då kom man åt att verkligen se dessa blommor riktigt, riktigt nära.

Och det är kanske så dessa skall avnjutas?

Riktigt, riktigt nära.

Där de är.

Hos mig här och nu, fyrtio år senare, blommar de minst lika

villigt som då någon gång 1974 när jag var en liten sorglös barfotatös 

någonstans på en helt annan adress.

Barfota är jag nu som då. 

Mycket vatten har ändå hunnit rinna under broarna, men

samma barnsliga förtjusning, samma ömma förhållande till

dessa små blå har jag nu..som då.

Hos mig växer de invid det gamla torpets knut, mellan rosenbuskar och 

syren, invid det lutande staketet, intill den slitna stockväggen.

Jag går sällan dit, till denna del av trädgården, där finns inget att se, 

inget att uppleva - 

förutom en liten äng av dessa pyttesmåblå.

Och just nu är det det vackraste lilla hörn av trädgården,

kanske av världen?

Breved kommer rosor att slå ut i en bedövande och berusande doft.

Redan nu tar syrenblommorna över, både i form, i färg och i doft precis intill.

Ändå är det de här små, små jag besöker, sällskapar med en stund.

Utsökta i sin enkla skönhet.

Helt bedårande är de.

I all sin enkla anspråkslöshet.

Och jag förstår så väl min far som inte förmådde klippa ner dem.

Kanske såg han samma som jag?

Min stora, bullriga far och jag. 

Man vet aldrig

vad som berör ens själ.

Det vet bara vi själva.

Där inne, någonstans vid hjärttrakten.

Eller hur?