DOFTEN AV ADVENT...


…och att aldrig kunna vara utan hyacinter.

Ödmjukt glad för att vare sig jag eller någon annan i min familj
har utvecklat någon som helst form av doftkänslighet.

För julen är för mig i allra högsta grad dofter.
Bilder, det visuella, spelar naturligtvis den första fiolen för mig,
men sedan kommer nog dofterna.

Sist kommer, för mig ljudet. Av sinnen.

Idag har många laddat upp kommentarer om hur viktigt det är
att få lyssna till Hosianna i kyrkan för att det skall bli den rätta
advent-stämningen. 
Många har laddat upp bilder på pepparkakor och jag tänker att knappast har
någon annan högtid så mycket att ge för alla sinnen som just
jultiden?

Här finns allt! 

Ljud, ljus, smak, doft, och så det vi ser.
Pyntet.

Filosoferar.

Om jag inte hade synen, var skulle då vara jul för mig?

Om jag inte hade hörsel, vilket sinne skulle då vara det styrande?

Om jag inte kunde ha dofter omkring mig? 

Om jag inte kunde känna smak?

Vilket av mina sinnen skulle då ta över om något annat 
hade blivit obrukbart - av orsak eller annan?
Det är väl vanskligt att sätta något alls i någon som helst
viktigthetsordning - och det är ju inte ens meningen.

Men att en sekund tänka hur underbart det är att faktiskt ha tillgång till
alla dessa sinnen, inte minst så här i jultid, när
det finns så otroligt mycket att lyssna till, 
att dofta på, att se på, att smaka på.
Att njuta av.
Och så skall vi inte glömma känslan.

Känslan av att beröra. 
Känslan av vinterting.

Som ylle. Och fårskinn. Och värmen från spisen.

*

Hemskt tacksam för alla mina sinnen.

Det är jag nog.
I adventstid - och annars också.





VIN CHAUD...


…och dessa murriga julfärgerna som jag så gillar.

Ibland funderar jag. 
Vad är det som styr att endel människor älskar färger och glim och 
blingbling och desto mer desto bättre.

Och så finns det vi som älskar det där dämpade, lugna,
avskalade, sparsmakade och kanske då lite tråkbleka.

Men ändå….ack så vackra! 

Och den smaken finns lite med i allt.

Jag gillar till exempel inte speciellt mycket smaken av glögg där,
i mitt tycke, det försöker samsas alldeles för mycket smaker
på en och samma gång.

Så sedan många år har jag bytt ut glöggen mot vin chaud, 
och det passar mig förträffligt.

Sparsmakat. 
Och årets julkrans…ja den är nog lite sparspakad den med.
Men aaah…så vacker - och så gott den doftar! 

Men mer om den när den kommit upp där den skall hänga.

Den skall alltså inte drälla över fåtölj-ryggen om man säger så.

Men det får bli tills i morgon.


Nu tänker jag njuta fredag och småsmutta på min vin chaud
och njuta ljus och doften av anis och vanilj och kanel
som håller sig kvar i köket som ett lågtrycksmoln där över arbetsbänken.
Och på sitt sätt tycker jag att det är
skönt att de där åren då julpynt all-in
som så var viktigt för ungarna, och mig också för den delen, och
viktigt för den rätta julstämningen då,  är "över". 


Lite skönt tycker jag nog att att det är med
"vuxen-jul" och där det är
okej med lite mer dämpat liksom.

Jag tror inte att jag kommer att sakna den där 
hysterin.

Jag nöjer mig med lite avskalat i år.

Skönt. Vackert. Rofyllt.

Jap.
Alla-är-vuxna-jul.
Underbart! 



'SLUMRANDE TONER….

…fjärran ur tiden'.

Så börjar folkmelodin som jag sjöng då någon gång som barn.
Jag vet platsen där jag som under tioåring trodde var ursprunget 
till sången. Det var det inte, men min fantasi satte fart.
Där, på samma plats, blev jag förresten kysst första gången, fast det var 
många år senare. Minst fem år eller något! 
Jättelänge i alla fall.

Och nu när jag är tillbaka i mina barn- och ungdomsknutar kommer jag 
att ha en serie platser med historia (lite längre än till min första kyss då) 
som finns här bland alla motorvägar och gigantiska korsningar, bland flygfält och
nykläckta bostadsområden.

Den här staden har fört allt annat än en slumrande tillvaro medan jag varit
borta, men jag vill visa er alla de där vackra ställen
som fått föra en liten slumrande tillvaro bland allt annat.

Lite som en skönhets-sömn.

*

Fjärran ur tiden kommer också att vara en slags
ledtråd i projektet som jag kommer att börja jobba med efter nyår.

Så det blir nästan lite småkusligt att jag kom att tänka på
den sången just nu.
Som om något styrde mina tankar.



Eller så är det helt enkelt så simpelt att jag bara genom att blicka på mina hundar 
kopplar ihop visan med det jag ser.

Jag tror nog mer på det. 
Att det ena ger det andra som leder till något.
Och att det nog alltid är så att hur man än vill tro att "ödet styr"
så är det ändå innerst inne alltid aktiva val som man gör något 
som för en framåt.

Det skall man lyssna på. Det tror jag. På de aktiva valens viskningar.
Även om de, som nu för mig, viskar om slumrande toner.
För mig finns där en möjlighet och en stig att välja.


Än är mina planer och mina tankar lite som mina hyacinter.
De som ännu stilla slumrar i sina glas, och utvecklas sakta 
men säkert. 
Eller som mina hundar.
De som slumrar i var sin korgstol, på var sin fårskinnsfäll,
medan vinden viner därute och spisluckorna klirrar.

Huset fylls av ljud och ljus - och dofter som så starkt hör
vintern till, hör adventstiden till och anor till.

Sådär som det kanske alltid varit.

Nu och då någon gång…fjärran ur tiden.


Aldrig har jag så starkt sett fram emot ett nytt år! 
Bara det att då få möjligheten att blicka bakåt i tiden
och ta itu med dessa slumrande toner
som finns, som väntar på att bli hörda,
tolkade och framförda på nytt.

*

Att jag längtar! 




NOVEMBERFÄRGER...

…igår när jag gav mig ut med kameran en sväng,
en alldeles vanlig, grådaskig novemberlördag, var det en person som 
undrade varför jag går ut och fota en sådan ful dag.

Jag blev och fundera på det. Hur jag numera
hemskt sällan tycker att någon dag skulle
vara olämplig att fota på.

Eller kanske ösregn, men mest för att kameran inte skulle uppskatta det i längre 
stunder. Och kanske en riktigt slaskig marsdag?

Men annars, nej.
Och disiga novemberdagar är så mycket mer än bara grått.
Man behöver bara leta efter färgerna lite mer.

Mer strul är det ju med ljuset - det finns det inte i överflöd av precis.

Här inne börjar det mesta hitta sina platser. En del saker väntar ännu på
att hantverkarna skall hinna sticka sig in och göra något litet jobb klart.

Men sakta kommer livet in i vanliga vardagsrutiner.
Det är inte att flänga runt i byggvaruhus alla lediga stunder längre.



Det blir som om ett sådant där skönt lugn lägger
sig över bland skymningen i rummen. 
Som en varm schal över axlarna.

Andningen blir lite lugnare, lite djupare och spänningen mellan 
skuldrorna släpper.
Sakta gör det det.
Känner hur min kropp och det där andra man har inom
sig, själen eller sinnet eller vad, varvar ner och
kommer in i ett tempo som är mer i takt med årstiden.

Kokar mig en kopp kaffe till och drar ut på min frukost.



Kanske den bidragande känslan till ett visst 
välbefinnande och lugn också ligger i
att beslutet att hoppa av ekorrhjulet äntligen är taget.

Att det är okej att slappna av och dra de där
välbehövliga och sköna djupa andetagen.

*

Och medan jag sitter här vid mitt köksfönster och 
skriver, börjar det dala små, nästan genomskinliga, tunna
snöflingor ner.

Det är fint.



EN LITEN TJUVSTART...

…häromkvällen så testade jag jul-ljusen. Eller en del av dem.
Att de fungerar.

Verandan lyser så fint i sitt kransljus att jag nästan har
lite svårt att dra ut kontakten för att invänta lilla jul och första advent.

Men jag gör.
Väntar. Tålmodigt.


För att det finns en viss bitterljuv tjusning i själva väntandet.

Jo, jag vet - förklara det för barnen innan jul! 
Fast å andra sidan;
det är kanske därför vi har julkalendrar. 
Helst med choklad.

Det måste jag komma ihåg att köpa.
Mina grabbar gav mig en liten vink om att det 
skulle de önska sig till lillajul.

Ja…jo…jag vet….de är 17 och 26…år.

Men vadå?

Jag vill inte ju släppa ifrån mig det magiska i att
vänta på julen.
Det är ju just det som nästan är det bästa med hela spektaklet.
Om chokokalender är viktigt - då skall det få vara det.
Oberoende hur gammal man hunnit bli.

*

I övrigt har jag sagt upp mig från mitt jobb denna vecka.
Nu har jag ju aldrig bloggat något alls gällande mitt jobb hittills,
för det funnits så mycket sekretess-belagt i det.

Men från nästa år får ni säkert följa med på ett litet 
hörn på det projektarbete jag skall börja med.

Det finns mycket att se fram emot här.
Julen och så Ett Helt Nytt År

Ett mycket annorlunda ett.
På ett rysligt bra sätt.

Så nu blev det en liten tjuvstart inför nästa år också
på samma gång som jag testade lamporna inför advent.

Ni vet, det där känslan när man väntar på något riktigt fint.
Man vill liksom dela med sig.

Så nu vet ni! 



EN FIN HUNDRAÅRING...

…på söndagen var det nästan lite solsken.
Inte mycket men nog för att lura lillungen (eller den unga mannen) med
på en tur ut i naturen.
Lite dofta på mossa och vissnande växter, ni vet?
Snusa på hösten i skogen.

Och nu ville jag visa honom min barndoms stigar och stråk.
Här har jag minsann skidat och cyklat och gått.
I tiderna kunde jag varje lite stig som mina egna fickor. 
Det är förvisso 30 år sedan, lite på till och med, men allt var sig likt ändå.

Jag släpade honom till Långforsen.
Det är en del av den nordligaste delen av Helsingfors Centralpark.

Här har jag blivit överraskad av snöoväder vid skidturer.
Här har jag cyklat till ridstallet, och senare genat genom 
skogsvägarna när jag cyklat till jobbet på andra sidan stan.

Här jag jag otaliga gånger stått och tittat på forsen,
eller som lillungen (eller den unga mannen) sade:

"Man blir så lugn av bruset, det är ett riktigt skönt ljud"


Och visst är det! 

I dryga hundra år har det här området varit en del av 
Helsingfors centralpark.

Sammanlagt finns här över hundra kilometer stigar och vägar som slingrar sig genom
ett tio kilometer långt naturområde som sträcker sig från centrala Helsingfors
hit ut till sin nordligaste ända.
Vanda å. 
Här är den också stadsgräns mellan dessa städer.

Ån är 101 km lång. Startar i Hausjärvi och mynnar ut i Finska viken.
Idag bor det inget mindre än 1,1 miljoner människor längs ån.

Annat var det när det begav sig i, om nu inte tidens begynnelse, 
så länge sedan i alla fall.

Den första anteckningen som finns gällande ån är från 1351
då kung Magnus Eriksson av Sverige gav tillstånd att fånga öring
i ån till munkarna från Padis kloster i Tallinn.
På den tiden hette ån Helsinge å.
Att den hette just så lär komma från att immigranter från 
Hälsingland bosatte sig just här sedan ett par århundraden tidigare och då kanske 
av någon liten längtan till sin hembygd gav ån namnet Helsinge å.
Med e.

Ån har flera forsar än bara denna Långforsen, även 
om den råkar vara den längsta, dock inte den brantaste.

Och ja…så blidde det så att staden som långt senare kom
att bli Finlands huvudstad fick namnet 
Helsing(e)fors.

Mycket snabb, och mycket avskalad, historik men 
jag kan aldrig riktigt låta bli att tänka på vad allt som 
en plats varit med om.
Hur såg det ut då munkarna fiskade här vid dessa stränder?
På 1300-talet.


*

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Är någon hugad att räkna ut så tar det ungefär 11 dygn för vattnet att rinna 
genom hela ån.
Så fram med kalkylatorn, den som känner för….;)

Fullt så mycket vatten har inte runnit sedan jag senast 
varit här, även om det som sagt har blivit sina modiga årtionden.


Men jag kommer absolut tillbaka! 
Jag har allt detta bara ett (kraftigt) stenkast bort.
Bara att tänka hur det kommer att se ut i lundarna längs åkanten på våren
när löven spricker! 
Månne Helsingfors stads polishästar ännu släpps ut på sommarbete
här på ängarna?

Det gjorde de för trettio år sedan…

Så tiden ändå går! 

Samma kunde man säga om denna synnerligen naturliga cykelställning! 
Den har nog något litet år på nacken den med.

Det är nämligen så att man helst inte skall släpa på cykeln - 
än mindre cykla - på de branta stigarna (delvis trappor) som går närmast forsen,
men för att man, om man vill, skall kunna kedja fast sin cykel för
klåfingrade tjuvar, har man här och där satt ut dessa ställningar.

Lite fina enligt mig! 
Någon har haft sitt naturdesign-tänk påkopplat.
Lyckat! 



Ljuset är ju som sagt en snabbt försvinnande naturresurs så här
i november, och eftersom vi kom iväg lite sent,
så hann vi inte alls med så mycket.

Hit får vi nog lov att återkomma! 

Jag kan säga att det finns en massa, läs; de flesta, platser här i 
huvudstadsregionen som ändrat till oigenkännlighet bara under
de några år jag bott annanstans, och kanske just därför
kändes det extra skönt att möta något så bekant.

Centralparkens naturstigar - det är en fin hundraåring det! 



NÄR TRYGGHETENS ILLUSION FINNS...

…och när den splittras.

I morse när jag vaknade hade jag sovit som ett barn i tolv timmar.
Fönstret till mitt sovrum hade stått på vid gavel ut mot en mild
novembernatt.

Tassade yrvaken till köket, knäppte på vattenkokaren, bredde
mig en slarvig smörgås och öppnade datorn för att
samtidigt läsa morgonnyheterna.
Jo, jag gör så numera.

Trodde nog inte att jag någonsin skulle överge prasslet av 
morgontidningen, åtminstone inte på veckoslutet, 
men jag har.

Med min rykande kopp kaffe och en ciabatta-kant med ost och gurka,
iklädd den där Mycket Slitna Morgonrocken som man bara kan älska
att schava runt i satte jag mig vid bordet 
där rosorna jag fått kvällen innan stod i sin vas,

och snurrade in på en nyhetssida.

Som jag alltid gör.



 I morse möttes jag, som alla andra, av den förfärliga nyheten, om 
terrorattackerna i Paris.
Och naturligtvis reagerar jag.
Med hjärtat.
Våldet kommer besvärligt nära nu.
Det finns ett hot, ett reellt sådant.

Och missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det är 
förfärligt! En riktigt asig attack mot vår västerländska demokrati.
Mot oskyldiga, mot oss.

Och ändå.

I radion talar man om en hel värld som reagerat.
Och det är naturligtvis bra! 
Men i min stilla morgontrötta hjärna dyker det upp en 
vilsen tanke.

Varför reagerar hela världen först nu med sorg?
När 129 människor dör i en terrorattack då väcks vi liksom upp.
Inte av att 220 000 människor dött i Syriens "inbördeskrig"?

Jag hörde själv till dem som bytte profilbild på facebook
till den med franska flaggan på.
För jag känner på riktigt för de oskyldiga som 
råkat vara på fel plats på fel tid och
alla deras anhöriga.
Naturligtvis gör jag det! 

Men ändå…

Krasst tänkt:

Känner vi så starkt bara för att det här är så nära?
Och har vi varit, om inte totalt blinda för lidande i 
andra delar av världen, så i alla fall tämligen närsynta?


Vi vill bara ta till oss en viss mängd problem och elände?
Och kanske i dimensioner som vi kan förstå?

Och är inte det bara mänskligt?

Men hur kan vi vara så tudelade? 
Som empatiska, kännande, människor?

När 129 Parisare blir offer för det samma som miljoner Syrier utsatts för 
varje dag, varje vecka, i månad efter månad, varför är det så 
mycket större nu?

Är det endast för att det är närmare? 
Om det är något jag hoppas på att allt detta ökar vår förståelse för andra.
Att det ökar insikten att det som kan hända långt borta också kan nå 
vår allas lilla trygga vardag.

Och att vi inte skall glömma att det mesta av det vi har omkring oss kommer
ursprungligen någon annanstans ifrån.

Som fasanerna här i trädgården.

De hämtades hit från Asien på 1850-talet.

Rådjuren och mårdhundarna som tassar runt i trädgården om 
nätterna. Alla har de kommit hit någon annanstans ifrån.

Och örterna i mina krukor.

De är också invandrare.

*

Man talar mycket om att det är ok att komma till ett land om man 
är i verklig nöd.
Men att det inte är okej om man "bara" söker bättre levnadsförhållande
och/eller bättre levnadsstandard så där generellt.

I mitt stilla sinne funderar jag:

Hur var det när vi åkte till Amerika under senare delen av 1850-talet.
Var det inte för att få det bättre?
Rent och slätt?

När vi finnar åkte till Sverige på 1960- och 70-talet?
Var det inte för att få ett bättre liv?
Rent och slätt?


Jag tycker det är knepigt att bilda sig en enda rätt åsikt om 
vad som händer och sker.
Det är så mycket mer komplext och invecklat än att man
bara kan ha en simpel jo/nej-åsikt.

*

Mitt hjärta känner för Frankrike i dag.
Men min hjärna tänker på världen.
Här i min lilla illusion av trygghet.

*

Där jag åter och igen sover med öppet fönster, 
vaknar till en novemberhimmel för att
dricka mitt kaffe och äta min ciabatta med ost och gurka.
Kolla in fasanerna i trädgården och göra alla de
där alldeles vanliga söndagssysslorna som man gör en
alldeles vanlig söndag.

För att jag kan. 
Där jag lever är det tryggt.
For now.

One never know for how long.
Hopefully for ever.

För jag vill fortsätta leva i trygghet.
Inte bara i dess illusion! 


SLITNA GÅNGJÄRN...

…som ni vet så har jag ju en förkärlek till gamla skruttiga ting.
Gärna med lite sliten patina sådär.

Att det sedan finns dagar då de där egna gångjärnen också får för sig 
att påminna en om att de minsann också är lite slitna!
Och det har jag fått utstå en tid nu, gångjärnen i nacken har 
rostat eller strejkat eller annars bara varit osamarbetsvillig så
det här med att få ordning på torpet här har dragit lite ut på tiden.

Samtidigt har det varit kanske bara bra, för
även om jag varit både rastlös och frustrerad och otålig,
så har jag hunnit känna in lite hur det här hemmet vill vara.
Någon kan tro att jag är lite…ja lite egen så där…men jag tror att man skall
lyssna och känna efter, för hem (och trädgårdar för den delen) "berättar" hur de
vill vara.

Att rusa iväg kan bli så fel.
Det gäller att ha tålamod. I alla fall lite tålamod.
Och att lyssna…

Eller på något sätt uppmärksamma på vilka saker genast hittar
sin plats och vilka som inte gör det.
Vilka färger, vilka material.

Nu är det ju inte "huset" eller "hemmet" som talar till en.
Naturligtvis inte.
Men jag tror att vid förändringar i livet, vilket nu en flytt definitivt ändå är,
så ändras man lite lite.

Byter man jobb så byter man kanske sin klädstil lite.
Justerar.
Byter man frisyr så känns andra smycken bättre än innan.
Så tror jag också hem fungerar.

Ett nytt hem behöver nya former och nyanser - på något plan.

Nu är det här ju ett hus jag återinflyttar i, så till den delen är allt bekant.
Men denna gång är jag ändå en helt annan människa, på något plan, 
än då förr.

Och att hitta nyanserna och stämningen som skall stämma på det 
jag är nu har tagit lite tid.
Vilket jag inte är van vid. 
En brukar bara göra och så blir det hyfsat bra i alla fall.
Men denna gång kanske det varit riktigt bra att ens slitna gångjärn
tvingat en till lite eftertanke innan.
Jag vet inte men jag tror.

När inflammationen i axeln och påföljande nackspärr
 varit som mest besvärlig har jag inte gjort nästan något alls.
Att sätta sig och läsa en roman mitt i flytt- och inredningskaoset
 hade inte riktigt funkat, även det stundvis varit just det 
enda jag borde ha gjort…

Istället har jag plockat fram en i-paddan-bok som jag laddat ner
för en tid sedan och aldrig riktigt påbörjat.

Nämligen Marie Kondos bok som på
finska heter:
Siivouksen elämänmullistava taika.
(Konsten att städa)

Och även om jag bara kommit en bit in i boken, 
och kan tycka att den är irriterande nog "skriven till dumma amerikaner"
med alla upprepningar och utfyllnadstext till förbannelse och lite naiv,
så finns där ändå en point i det tjejen skriver.

Och jag kommer nog att beta mig igenom resten av boken.
Återkommer sedan med hur jag tyckte.


Jag kan ju nog hålla med om att det är skönt att göra sig av med grejer.
Å andra sidan…om vi inte i släkten hade de som inte gör sig av med grejer typ någonsin,
hade jag då kunnat njuta av detta otroligt vackra hantverk på en
sliten, men åh och ah så vacker moraklocka?

Var drar man gränser för vad man skall spara för kommande behov,
egna eller andras?


På tal om det så hittar jag i takpanelen påmålade klisterbilder av stjärnor, månar och planeter.
I tiderna var de självlysande på natten. En egen liten stjärnhimmel ovanför sonens säng.

Man har tydligen inte orkat pilla bort dem när man målat om.
Och inget illa med det.

De är på ett ställe där bara en invigt kan se var de är.

För mig blev det bara som en påminnelse om hur 
viktigt det är att samtidigt som man städar och slänger och 
röjer och rensar så göra det 
"på rätt sätt".

Och här tycker jag att tjejen som författat boken nog har en point.

Men före jag går in på det mer, så skall jag läsa hela boken.

Återkommer!


*

Och p.s.

Det där om "dumma amerikaner" - om någon undrar så 
hörde jag uttrycket första gången i samband med lansering av en iPhone
för många, många år sedan.
Då tiden var inne för mig att välja min första smart-telefon.

Då fick jag uppmaningen att välja en iPhone - för den
är så enkel att använda - den är ju gjord för dumma amerikaner! 

Och jag instämmer! 
Hör till dem som inte skulle överge det tuggade äpplet i första hand.
Vare sig det är en telefon , en padda eller en dator.

Så illa gick det för mig.
Vad vet man - kanske Kon Mari s bok är något för mig också?




NOVEMBERDETALJER...

…jag har ingen aning om vad det kan bero på, men jag bara inte kan sälla mig till de där som tycker
att november är så grå så man kan dö lite grann.
Februari kan, också mars ibland vara dögrå...men november? 
Nja….?

Så jag vill lite ta november i försvar faktiskt! 
Det ÄR inte så illa som man först skulle tro.

Dels har man inte helt tröttnat på mörkret än.
Det är lite små-exotiskt faktiskt.
Och kylan har inte klamrat sig fast i en som en envis igel.
Egentligen är det ganska skönt faktiskt.

Regn…

Man har inte tröttnat på det än.
Regn är mys. Och vid mys är det levande ljus och 
egentligen ÄR det inte så tokigt i alla fall?

Med november. 


Rörde ihop en egen müsli-blandning till de där 
murriga morgnarna då jag knappt vet vad jag heter.

Och så gärna man än kunde skylla det på november så
när det gäller mig så skulle det vara fejk.

Jag är lika morgonsömnig i juni som nu.
Morgon är bara inte min grej.
Oberoende av årstid.

Jag lover…under min livstid har det funnits otaliga gånger
då jag önskat att jag skapats med liiite mer morgonmänniska i mig.
Men nä. Nä. 
Jag blir inte annat än vad jag skapats till.
Gudarna vet till vilken nytta? 

Liksom vem behöver morgontrötta människor?

I ärlighetens namn så är det ju inte ens så att jag skulle vara tokproduktiv
på kvällen ens. 
Eller jo…om jag fått sova till tio, men vem kan det?
Ganska få som på något sätt är inkörd i det normala tempot och rytmen i samhället.

Vilket jag är.

*

Ibland känner jag att jag kan avundas katten.

Den är så sin egen tids herre (eller fru).

När det är läge för mat så hoppar hon upp på vedspisen och kollar om det skulle finnas
något ätbart i "Meow-skålen".
Om inte så låter hon oss bli uppmärksammade på att det är tomt.



Inser att om jag vill använda mig av vedspisen i vinter, så 
gäller det att i god tid vänja katten att matskålen är någon annanstans.

Än känns det inte speciellt aktuellt med nästan tio grader därute.
Men det lär väl bli vinter i år också.
Väl?
Ute i trädgården tassar fasanfamiljen omkring.

Det känns lyxigt att få följa med dem och deras liv nästan 
dagligen, eller nej…det blir något jag gör på veckosluten…med god tur.
Så här i november så är det inte så mycket jag ser av dem
på vardagen då jag åker iväg innan åtta och är tillbaka hemma vid
halv sex sådär. Ofta senare.

Då är det mörkt.

Novembermörkt.
Och novemberdetaljerna, de där ute, är lite knepiga att få på bild.

*

På det sättet är november en besvärlig månad! 





VINTERPÄLS I VINTERTRÄDGÅRD...

…det fortsätter vara milt och även om jag försöker klä mig enligt temperatur och inte enligt kalendern så händer det sig att jag missar lite. 
Som idag när jag åkte med min äldre grabb till Det Närliggande Köpcentret och insåg redan efter
ett varv in i första butiken att jag överklätt mig.
Inte i stil men i lager kläder.

Att försöka få de där måste-shoppa-sakerna fixade med 
svetten rinnande nerför ryggen är ingen höjdare.
Shoppandet i sig är sällan en höjdare för mig, men när man blir varm så
förstår jag onekligen att ungar kan få sådana där som på
finska kallas "itkupotkuraivare".

Kanske det bästa finska ordet! 
På svenska: "gråt-spark-utbrott-av-ilska" 
är liksom inte alls lika, om nu inte onomatopoetiskt, så väldans beskrivande! 

Nå, vi kom hem med en del av det vi behövde.
Och hemma i trädgården ser jag att ekorren har samma outfit som 
jag för dagen,
Vit skjorta, på det en grå tröja och bruna skor.
Och ett hår (öron) som står rakt upp.

Mycket fint. Mycket vintrigt. 
Och mycket varmt! 

Men gemensamt för oss båda är att vi minsann smälter in i tapeten.
Denna murriga novemberlördag.