…på många sätt.
Jag älskar när kyrkogårdarna förvandlas till gnistrande
ädelstenar som glittrar och glimmar i natten.
I år blev det att åka till stugan och på vägen dit ut
på fredagskvällen så körde jag förbi den lilla byns gravgård som
ligger där intill havet och hela sluttningen var som ett smycke
som lyste upp.
På andra sidan vägen var havet svart och dovt som
bara ett novemberhav en sen kväll kan vara.
När jag kom fram till stugan ställde jag mig och blickade rakt ut i mörkret,
mot havet.
Hörde en knipa flyga över viken.
Det visslar om vingarna.
Men jag såg bara mörker. Totalt svart.
Jag är inte mörkrädd, men det är något väldans naket och
utlämnande i att vara i totalt mörker.
Mina, eller de mänskliga sinnena i stort, är så utstrukna att jag kan varken se, höra, dofta
eller ens ana en fara om jag så traskade rakt in i den när ljuset tagits bort.
Jag är lite tudelad inför den där känslan att stå där mitt i mörkret
och veta att jag har absolut nollkoll på
vad som finns omkring mig.
Men att jag vet att OM där finns något så har det hundrakoll på var jag är.
Så visst föredrar jag ljuset.
Och framför allt det gyllene ljuset.
Det som förvisso är lite sparsmakat så här i november, och bättre lär det ju inte bli.
Min kollega hade redan smygplockatfram (jo, det heter så) lite julljus.
Hon ursäktade sig med att hon bor ute i skogen och ingen ser när hon
tänder sina julljus.
Och jag HAR sneglat på en stor julstjärna i papper som kunde vara tokfin.
Men jag håller mig än.
Än är det höst för mig.
Och när det är senhöst och man nu råkar vara sen med att stänga en sommarstuga
så kan man helt enkelt inte undgå att ta en sväng i skogen
och hoppas på någon liter trattisar att släpa hem.
Och visst, visst. Där finns de ju.
Vid den där granen dit jag alltid först går för att kolla.
Finns där lite trattisar så finns det förmodligen inte så mycket
i skogen överlag.
Finns där trattisar så där " normalt" så vet man att man får gå och
speja runt lite i skogen för att hitta mer, men det finns.
Finns där massor, där vid granen, så vet jag att jag inte kommer hem
med mindre än en korg full med trattisar.
I år var det så där medel.
Men tillräckligt nog för att göra veckoslutet
vacker gyllene.
För mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar