…som ni vet så har jag ju en förkärlek till gamla skruttiga ting.
Gärna med lite sliten patina sådär.
Att det sedan finns dagar då de där egna gångjärnen också får för sig
att påminna en om att de minsann också är lite slitna!
Och det har jag fått utstå en tid nu, gångjärnen i nacken har
rostat eller strejkat eller annars bara varit osamarbetsvillig så
det här med att få ordning på torpet här har dragit lite ut på tiden.
Samtidigt har det varit kanske bara bra, för
även om jag varit både rastlös och frustrerad och otålig,
så har jag hunnit känna in lite hur det här hemmet vill vara.
Någon kan tro att jag är lite…ja lite egen så där…men jag tror att man skall
lyssna och känna efter, för hem (och trädgårdar för den delen) "berättar" hur de
vill vara.
Att rusa iväg kan bli så fel.
Det gäller att ha tålamod. I alla fall lite tålamod.
Och att lyssna…
Eller på något sätt uppmärksamma på vilka saker genast hittar
sin plats och vilka som inte gör det.
Vilka färger, vilka material.
Nu är det ju inte "huset" eller "hemmet" som talar till en.
Naturligtvis inte.
Men jag tror att vid förändringar i livet, vilket nu en flytt definitivt ändå är,
så ändras man lite lite.
Byter man jobb så byter man kanske sin klädstil lite.
Justerar.
Byter man frisyr så känns andra smycken bättre än innan.
Så tror jag också hem fungerar.
Ett nytt hem behöver nya former och nyanser - på något plan.
Nu är det här ju ett hus jag återinflyttar i, så till den delen är allt bekant.
Men denna gång är jag ändå en helt annan människa, på något plan,
än då förr.
Och att hitta nyanserna och stämningen som skall stämma på det
jag är nu har tagit lite tid.
Vilket jag inte är van vid.
En brukar bara göra och så blir det hyfsat bra i alla fall.
Men denna gång kanske det varit riktigt bra att ens slitna gångjärn
tvingat en till lite eftertanke innan.
Jag vet inte men jag tror.
När inflammationen i axeln och påföljande nackspärr
varit som mest besvärlig har jag inte gjort nästan något alls.
Att sätta sig och läsa en roman mitt i flytt- och inredningskaoset
hade inte riktigt funkat, även det stundvis varit just det
enda jag borde ha gjort…
Istället har jag plockat fram en i-paddan-bok som jag laddat ner
för en tid sedan och aldrig riktigt påbörjat.
Nämligen Marie Kondos bok som på
finska heter:
Siivouksen elämänmullistava taika.
(Konsten att städa)
Och även om jag bara kommit en bit in i boken,
och kan tycka att den är irriterande nog "skriven till dumma amerikaner"
med alla upprepningar och utfyllnadstext till förbannelse och lite naiv,
så finns där ändå en point i det tjejen skriver.
Och jag kommer nog att beta mig igenom resten av boken.
Återkommer sedan med hur jag tyckte.
Jag kan ju nog hålla med om att det är skönt att göra sig av med grejer.
Å andra sidan…om vi inte i släkten hade de som inte gör sig av med grejer typ någonsin,
hade jag då kunnat njuta av detta otroligt vackra hantverk på en
sliten, men åh och ah så vacker moraklocka?
Var drar man gränser för vad man skall spara för kommande behov,
egna eller andras?
På tal om det så hittar jag i takpanelen påmålade klisterbilder av stjärnor, månar och planeter.
I tiderna var de självlysande på natten. En egen liten stjärnhimmel ovanför sonens säng.
Man har tydligen inte orkat pilla bort dem när man målat om.
Och inget illa med det.
De är på ett ställe där bara en invigt kan se var de är.
För mig blev det bara som en påminnelse om hur
viktigt det är att samtidigt som man städar och slänger och
röjer och rensar så göra det
"på rätt sätt".
Och här tycker jag att tjejen som författat boken nog har en point.
Men före jag går in på det mer, så skall jag läsa hela boken.
Återkommer!
*
Och p.s.
Det där om "dumma amerikaner" - om någon undrar så
hörde jag uttrycket första gången i samband med lansering av en iPhone
för många, många år sedan.
Då tiden var inne för mig att välja min första smart-telefon.
Då fick jag uppmaningen att välja en iPhone - för den
är så enkel att använda - den är ju gjord för dumma amerikaner!
Och jag instämmer!
Hör till dem som inte skulle överge det tuggade äpplet i första hand.
Vare sig det är en telefon , en padda eller en dator.
Så illa gick det för mig.
Vad vet man - kanske Kon Mari s bok är något för mig också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar