…och att aldrig kunna vara utan hyacinter.
Ödmjukt glad för att vare sig jag eller någon annan i min familj
har utvecklat någon som helst form av doftkänslighet.
För julen är för mig i allra högsta grad dofter.
Bilder, det visuella, spelar naturligtvis den första fiolen för mig,
men sedan kommer nog dofterna.
Sist kommer, för mig ljudet. Av sinnen.
Idag har många laddat upp kommentarer om hur viktigt det är
att få lyssna till Hosianna i kyrkan för att det skall bli den rätta
advent-stämningen.
Många har laddat upp bilder på pepparkakor och jag tänker att knappast har
någon annan högtid så mycket att ge för alla sinnen som just
jultiden?
Här finns allt!
Ljud, ljus, smak, doft, och så det vi ser.
Pyntet.
Filosoferar.
Om jag inte hade synen, var skulle då vara jul för mig?
Om jag inte hade hörsel, vilket sinne skulle då vara det styrande?
Om jag inte kunde ha dofter omkring mig?
Om jag inte kunde känna smak?
Vilket av mina sinnen skulle då ta över om något annat
hade blivit obrukbart - av orsak eller annan?
Det är väl vanskligt att sätta något alls i någon som helst
viktigthetsordning - och det är ju inte ens meningen.
Men att en sekund tänka hur underbart det är att faktiskt ha tillgång till
alla dessa sinnen, inte minst så här i jultid, när
det finns så otroligt mycket att lyssna till,
att dofta på, att se på, att smaka på.
Att njuta av.
Och så skall vi inte glömma känslan.
Känslan av att beröra.
Känslan av vinterting.
Som ylle. Och fårskinn. Och värmen från spisen.
*
Hemskt tacksam för alla mina sinnen.
Det är jag nog.
I adventstid - och annars också.