nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

FEMTON MILLIMETER


Så mycket regn kom det igår, och visst hjälpte det upp lite, och visst blev hela tillvaron liksom lite mer fräsch och luften friskare. Aldrig har ett regn känts så välkommet! 

Vildvinet har, som jag kanske nämnt, växt så det knakar i sommar. Det är ju så med många klängväxter att de tar ett par, tre år på sig att etablera sig innan de får en växtspurt. Vildvin, men framförallt klätterhortensian är en sådan klättrare som behöver lite tid på sig att ta fart. 




En hortensia som, till skillnad från klätterhortensian, etablerar sig fort och blommar rikligt redan följande år är buskhortensian 'Annabelle'. Den planterade jag ifjol (innan vetskap om försäljning) och redan i år har den blommat med mängder av fina blomklasar. Under flyttens sista tid plockade jag hem rejäla knippen att ha i vas. Och den är en otroligt hållbar snittblomma också! 
När gubben kom ut till stugan efter att besökt Bokulla för en sista check så plockade han med sig en blomma. Där står den nu på vårt terrassbord, få se hur länge den håller sig? 

Men helt klart en buske att lägga på minnet, om man alls gillar hortensior. Själv skall jag nog ha av dem här på stugan. Har redan utsatt en plats för en liten "buskett" av dessa. 



Men regnet alltså. 

Aldrig tänkt att droppar är så vackra, att ljudet av regn, förutom att det alltid är ett fint ljud, också kan, efter en så här lång torka också inneha en lättnad som nästan är fysisk. Som om det är konkret och på riktigt lättare att andas. 



 Vattentunnan under stuprännan fylls på, löv och torra björklöv som samlats på botten flyter upp och rinner så småningom över. Vid husknuten har en spindel lagt ut sitt nät. Sen sommaren är ju de vackra spindelnätens tid när korsspindlarna börjar väva sina stora fina nät. Här har dock någon annan spindel varit i farten och sänkt ner en enda spindeltråd så nära marken att en liten sten från vår stig fastnar i den. Tyvärr är bilden suddig, när jag skulle fota så blåste det upp såpass att det var omöjligt för kameran att hinna fokusera, och när jag senare skulle fota den på nytt var spindeltråden borta. 

Många har obehag för spindlar men mig fascinerar de. Och ju mer jag lär mig om dem desto mer fantastiska ter de sig. Men mer om de en annan gång. 

Nu skall jag ta och värma bastun - inget jag åtminstone roat mig med då temperaturen på dagarna balanserat på båda sidorna om 30-strecket. Nu med normala (vad nu sen är normalt numera...) temperaturer, där runt tjugo, så känns en kvällsbastu riktigt lockande. 

Och i morgon skall det bli mer regn. Nice! 


ÄNTLIGEN REGN


Helt klart är det regnet som idag är på allas läppar. Om nu inte helt konkret så i ord i alla fall. Redan förväntan igår kväll när väderfronten drog in över land fick en att andas lite lättare i den heta kvällen. Natten var ännu svettig och varm och viken låg helt vindstilla. Fronten rörde knappt på sig under natten. Vaknade av att jag hade hett vid halv fyra - inget regn än. 
Väderappen hade utlovat regnskurar under morgonnatten men först vid sexsnåret skulle det börja regna på allvar. 
Jag vaknade 06.01 och lyssnade. Jo...nu hördes de första dropparna på bergeniabladen utanför fönstret och de blev snabbt till ett jämnt smattrande. Det regnade ordentligt för första gången på en låååång tid. 


Detta regn är så välkommet! Björkarna är redan septembergula och blåbärsrisetskiftar i orange och i vinrött. Åkte in till stan (läs hem) för att fixa till lite praktiska saker och tydligen hade det blåst rejält här också för när jag kom tillbaka till stugan var hela stugvägen täckt av gula björklöv som vinden rivit loss från björkarna. Det såg väldans höstigt ut, trots att inte juli ens är slut än - och vädret faktiskt är allt annat än höstigt. Även om det var mulet i dag så var det ändå rätt varmt - och luftfuktigheten något i hästväg! Nästan som när man är i tropiska länder! Fast det är ett tag sedan man varit där, eller någonstans överhuvudtaget. 

Och det där att det kanhända samlats lite damm på mig då pandemin satt lite sordin på resandet både hit och dit. Men nu ser jag verkligen fram emot att få komma ut och snurra runt på vägarna ett tag. 

Men innan det skall det bli sommarstorm i övermorgon - eftersom jag älskar oväder - eller väderförändringar över lag - så är det bara att vänta på det! 



 

GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE



Jag skrev tidigare i våras, eller kanske det redan då var sommar, att jag ville välja hit till skärgårds/skogsträdgården växter som är mer sparsmakade och anspråkslösa, både i sitt utseende till en viss mån, men också tuffa till vilka omständigheter de klarar av. 

En perenn som jag tidigt visste att jag bara måste ha är  vit skogsaster. Nere vid stranden växer vanlig vild strandaster och redan där kände jag att en skogsaster är vad jag vill ha i gränslandet mellan hav och skog, mellan det vilda och det odlade. 

Skogsastern trivs bra i lite mer skuggigt läge och - kanske det bästa - den gillas inte av vare sig hjort eller hare, så chansen att klara sig här ökar markant. Planterade den som sagt i våras och den står, möjligen tillfälligt, i pallkragar med mycket mager jord men det oaktat har den etablerat sig jättefint. Också trots att sommaren minsann varit både het och torr. 
Visst har jag vattnat nu och då, men där de andra nyplanterade perennerna slokat efter att jag varit en vecka i stan så har skogsastern varit som om inget hänt. En verklig tuffing alltså! 

Och den börjar blomma nu så småningom. De allra första blommorna börjar slå ut och där den står i skogens skugga lyser de små blommorna som stjärnor i natten. Rekommenderar den varmt. Och just till lite besvärliga, halvskuggiga lägen. Eurybia divaricata heter den på latin. Tidigare hette den Aster divaricatus - men det är alltså samma filur. 

Och där den på våren står i plantbutiken är den verkligen inte en växt som man blir så där "woooow!" över. 
Plantan är bara lite stjälk och lite blad. Och inte så mycket mer. Inget någon spontanshoppar precis. 

Men helt fantastisk i en natur-/skogs-/skärgårdsträdgård med utmanande växtförhållanden. Den är som ett sensommarsmycke där de små stjärnorna slår ut och börjar tindra en efter en. Den blev förövrigt 2015 vald i Sverige till årets perenn, och det tycker jag är befogat. En liten doldis med mycket elegans. 
 

Och som jag nämnt, det blir ingen tydlig gräns mellan vilt och odlat här vid stugan.  Jag vill inte ens att det skall bli det. Jag vill att det skall flyta samman. Som häromkvällen när mårdhunden tassade förbi husknuten och ner mot havet. Jag brukar välja trapporna, den lunkade längs berget. Vi delar på tassemarkerna här. 

Kanske för att jag inte längre har hund så har jag nu både räv, mårdhund och grävling helt inpå knutarna. Ibland på nätterna kan jag höra hur de blir lite osams om vem som skall väja då de råkat in på samma stig samtidigt. Här i gränslandet mellan det vilda och det tama. 

FAMILJEIDYLL


Jag skrev tidigare i somras att det är dåligt med ungar hos sjöfåglarna över lag i år. Idag simmade en småskrake förbi med bara en unge. Men någon som lyckats är det här knölsvanparet. De har inte mindre än sju ungar spm sakta men säkert växer till sig. 

Lugn och trevlig familj, även om pappa-svan här ovan nog hade mig under uppsikt medan han lojt putsade fjäderdräkten. 




Mamman och ungarna putsade och sträckte på sig ett stycke ifrån och när de var klara med det lade de huvudet under vingen och tog en liten eftermiddagslur. Jag gick bort, vill inte störa dem mer. 

Efter ett par lite svalare dagar skall det bli hett igen - men till all tur bara ett par dagar, sedan utlovas mänskliga temperaturer ett tag framöver. Och regn! Det skall regna!
Det kommer naturen minsann att tacka för. 
Och jag kanske också kommer att njuta av ljudet av regn på taket. Det är det som är så mysigt med att sova uppe nästan under nock. Ljudet när man har regnet nästan inpå. 

Skulle inte säga nej till kombinationen regnig dag och bra bok! 

 

GIGANTERNAS FALL



Jag är inne på dag ett av min semester. Jag är barnsligt förtjust i rökta räkor och vitlöksaioli så när jag på väg ut till stugan efter min sista arbetsdag körde förbi ett fiskrökeri så kunde jag inte motstå frestelsen att köpa en liten hink (!) med rökta räkor. Jag minns inte när, men jag minns att det var på Sverige-båten, troligen Silja Line som jag första gången åt det. Och det var såååååå himla gott! 

Försökte själv vid något skede på konststycket att röka räkor - det gick....sådär. 

Men nu landade jag då på stugan och skall inleda min efterlängtade semester 2.0. 
Eller arbetsläger, vilken benämning man nu vill använda. Heh. 

Vi skall ju fixa till något smått här och började med att fälla en  g i g a n t i s k  tall som dessvärre fick ge sig för kommande byggnationer. Hade det nu varit den enda giganten här så hade vi nog tänk om, men här finns gigantiska tallar så det räcker - och blir över. 


Tidigare i somras hade jag beställt en lätt pergola hit till stugan. Den kom med posten. Bara det att postbilen (en mindre lastbil) kom inte fram på grund av några tallar som växt till sig "oförmärkt" under de senaste årtionden och helt enkelt blockerade framfarten - i synnerhet då två giganter växer på samma ställe men på var sin sida av vägen. Inte heller lastbilen som hämtade virket till vårt kommande sommarsovrum/arbetsrum kom fram. 

Det fick mig att tänka till. Om inte de kommer fram, då kommer inte heller en brandbil fram om det skulle gälla. Och om det skulle gälla - då vill man minsann ha fri framfart för räddningsmanskapet. 
Så jag skulle faktiskt här vilja tipsa att kolla att räddningsverket kan komma fram. För när det gäller är det lite sent att tänka på det. (Och försäkringsbolagen kan vara lite kantiga med ersättning om man slarvat med detta...)

Så ja några giganter som "alltid" stått där fick ge sig. 


Han som figurerar på bild är samma typ jag delat kylskåp med i över trettio år (med några års paus då vi funderade på hur vi vill ha det). Han är proffs på det här med trädfällning och trädvård överlag så han vet vad han gör. (Med andra ord - testa liksom inte detta hemma!!! Ring en arborist). 

Endel av dessa enorma tallar ville vi inte fälla i en bit för de skulle söndra så mycket då de rasar så gubben min tog och klättrade upp och tog ner trädet i bitar. Hela den enorma tallens grenar landar på det sättet i en hög runt stammen istället för att den sopar sönder en massa i omgivningen när den faller på traditionellt vis. Klättrande på väg upp sågas grenarna av och så till slut fällt toppen och kvar blir en ensam stock som kan fällas utan att skada omgivningen. 


Men många av tallarna kunde ändå fällas så att säga med ett enda snitt. Och det ni ser här...det skall se helt annorlunda nästa år. Hoppas, och tror jag. 



 

FÖRNÖJSAMHET




 Sitter på balkongen i kvällningen och ser månen stiga upp över sjön. Koltrasten sjunger som om det var vår och sångsvanarna trumpetar ute på sjön. I den svala kvällen har simstranden tystnat då man äntligen har en kväll att ha annat för sig än svalka sig i sjön. Eller svalka och svalka - det är rätt varmt i vattnet. 28 °C här för någon dag sedan. 

De lite svalare temperaturerna har fått grannarna att boka och värma bastun nere vid sjön. Det kommer härliga dofter av basturök smygande förbi. Över parkeringen går en kvinna i badrock och simdräkt med håret inlindat i en handduk, hon har precis tagit sig ett dopp. Ett annat par är på väg ner till bryggan iklädda sina badrockar och med handdukarna hängande över axlarna. De stannar och byter några ord. 

Jag tycker det är härligt, som en slags bygemenskap - men i stan. 

Vi är fortsatt lite barnsligt förtjusta i vår lägenhet. Den är alltså i all sin "enkelhet" (på ett positivt sätt sagt) så skön och avstressande. Med sina rena enkla linjer och former så är det rofyllt här. Kanske är det just det som ger en känsla av förnöjsamhet? Vi har byggt hus, vi har renoverat hus, vi har gjort allt det där och nu är det bara så förbaskat skönt att landa i ett hem som inte kräver nåt utan bara ger en ro. 

Allt är absolut inte helt klart fixat, men jag tänker allt som oftast att mycket kanske får vara lite bara som det är, och allt behöver inte göras om bara för att. Även det skänker en förnöjsamhet som är skön. Jag har inte det där smått hysteriska behovet som jag kanske någon gång haft att skapa om allt. Även om jag njutit av det också, det kan jag inte förneka. Men nu är det bara mer rofyllt. Att boa in sig får ta tid. Och reflektion. 

Kanske är det så att bli lite äldre? Man inser att man inte ändå får världen färdig - så varför håsa iväg? En otålighet har ebbat ut och ersatts med någon form av just förnöjsamhet. 

Och så mycket kommer det inte att hända nu här i lägenheten inom några veckor. I övermorgon packar jag för några veckor på stugan och sedan lyckades jag faktiskt få hyrt en husbil (säkert den sista i hela Finland....) och det blir en liten roadtrip norrut. Så jag längtat!!! 

Skall nu fortsätta med att planera resan, så mycket den nu behövs planeras. Vi åker väl lite dit näsan och humöret pekar. 

Natten är redan här och mörkret har lagt sig. 

Också koltrasten har tystnat. 


LJUVA SVALKA


 Man får lov att vara snabb när man skall skriva något om svalka, bäst som det är är sommarhettan tillbaka igen. Men nu njuter jag av svala vindar och mänskliga grader. Sitter på balkongen "i stan" och småryser nästan. Skönt! 

En vecka med humana grader på dryga tjugo är att vänta. Det ser jag verkligen fram emot! Även om vi flyttat in så finns en hel del ännu att göra, lite rejälare städning av balkongen till exempel. Här har det minsann inte hänt annat än att man smugit sig ut på morgonkaffe då balkongen ligger i skugga och sedan smugit sig ut när solen nästan gått och lagt sig. 

Skaffade ett litet utekök, med elgrill, men det har liksom inte lockat att grilla i hettan. Inte laga mat överhuvudtaget skulle jag nästan vilja påstå. 

Det sista jag tog med mig från Bokulla var de halvfärdiga vitlökarna som jag satte förra hösten, omedveten om alla förändringar som skett i år. Medan jag varit på stugan har lökarna nu fått torka på balkongen och i morgon skall jag ta in dem och lagra dem. 

I sommar blir det nog inte att fixa nåt i växtväg på balkongen alls. Om en vecka blir jag på semester och kommer att vara på stugan och eventuellt göra en liten roadtrip på en vecka eller så. Vi får se. Men till hösten skall jag piffa upp balkongen. Eftersom jag aldrig inrett en balkong förr så får jag ta och tänka till lite. Balkongen är rätt stor, men man behöver ändå ja...tänka till så det inte blir för mycket av det goda på en begränsad yta. Balkongen är största delen av dagen i skugga (vilket i dessa gradantal varit urskönt) men sätter vissa begränsningar på växtval. Till exempel står min australiska pelargon och är hur fin som helst, men helt utan blommor. Den saknar solen. 

Kanske jag tar den till stugan när jag åker dit i slutet av veckan. Ge den lite sol helt enkelt. 

Det är inte i allmänhet större problem med mitt sovande, men oj vad jag skall njuta av ett svalt sovrum! Gick redan in efter en tröja - det är ett tag sedan man gjort det! Ljuva svalka! 

SMÅTT EXKLUSIV


 Det har varit glädjande mycket fjärilar i farten denna heta sommar. 

Jag är ingen stor fjärilskännare, men skulle gärna lära mig mer om både fjärilar och spindlar. Finns ju i och för sig hur mycket spännande i insektriket som helst, men om man skulle liksom fokusera på någon art i taget. Nå, men till fjärilar. 

De finns även här i karga skärgården och även om jag inte än hunnit plantera speciellt mycket blommande alls så ser jag nästan hela tiden någon som fladdrar omkring. Så en dag såg jag någon fjäril som var rätt så stor, i storlek med en sorgmantel (en fjäril jag känner till) med ett vingspann på ca 7 cm. 

Men den här flög på ett annat sätt, tyckte jag. Och så saknades sorgmantels vita Kant runt vingarna. När jag nästa gång kom till stugan låg en stor fjäril död på golvet i den öppna verandan. 

Satt igång att googla fjärilar för att ta reda på vilken gigant detta var. Kom fram till att det kunde vara en aspskimmerfjäril. Wikipedia säger såhär om den: 

Aspskimmerfjärilens utbredningsområde sträcker sig från södra och centrala Europa och österut genom de tempererade delarna av Asien till Japan.[4] I Norden förekommer den endast på sydkusten i Finland, ett litet bestånd i Danmark[5], tillfälligtvis på Åland[2] och sedan sommaren 2019 även med en liten population på Värmdö i Stockholms skärgård[6].

Eftersom den nu inte är alldeles vanlig så ville jag ännu kolla att jag artbestämt rätt och checkade upp saken med Naturväktarna och visst var det en aspskimmerfjäril. När solen lyser på vingarna i en viss vinkel så lyser vingarna alldeles klart blålila. Då är det fråga om en hane. Vilket han är på bilden även om det i den här fotovinkeln inte syns det blå skimret. 

Det finns en annan, mer vanlig, fjäril som heter sälgskimmerfjärilen - ser i det stora hela precis likadan ut, men har bara ett "öga" på vingen. Den här aspskimmerfjärilen har två. 

En vecka senare såg jag en till av samma art, känns lite exklusivt att ha sådana celebriteter fladdrande runt på udden. Kanske jag börjar se på de fladdrande varelserna med nya ögon :). 


CHAMPAGNE OCH KYLARE

 


Äntligen var det dags att korka champagnen! 
Det sista från Bokulla var nu tömt och nycklarna överlåtna till de nya ägarna. 
Många undrar om det känns vemodigt eller något, men nix vare sig jag eller gubben känner det så, snarare bara en stor lättnad. Så dags att slänga fötterna på en pall och hälla upp lite kall champagne. 

Det mesta har som sagt hittat något skrymsle att vara i, men känner att ännu bara det blir svalare så skall jag ta och rensa i skåp och lådor. Här finns verkligen nog av skåputrymme, så det är inte det, men jag vill inte bara ha så mycket grejs.

Det som det inte finns så mycket av är väggkontakter. Och det är ju helt klart, huset är byggt 1966 och till exempel det sovrum som jag har som mitt arbetsrum har två stickkontakter. En för golvlampan och en för sänglampan. 


(För de som undrar är det en Dyson Pure Cool Me, riktigt prisvärd. 
Går inte att jämföra med en luftvärmepump, så klart, men klart effektivare än bara en fläkt). 

När man då plötsligt flyttar in med en massa elektronik så blir det att till en början köra med en massa förlängningssnoddar. Inte speciellt snyggt, men jag vill boa in mig först förrän jag börjar beställa en elektriker hit. Med två datorer, laddare för telefon och kamerabatteri, extern dataskärm, printer, dokumentförstörare, lampa, printer, wlan och sist men i dessa dagar absolut inte minst - min lilla kall-luftsfläkt. 

Underbaraste grunkan i dessa dagar! 

Den här är tyst och håller även nattetid sovrummet på behagliga 22 grader. Och på morgonen tar jag den med mig till mitt arbetsrum. Stackaren hamnar nog att jobba dygnet runt denna galet varma sommar då värmerekord troligtvis kommer att slås i morgon igen. Sedan skulle det lätta lite - till 29 °C...

Jag har jobb ännu nästa vecka, men sedan blir det semester och för att vara ärlig så skulle jag inte ogilla det alls om det skulle bli lite svalare! Och vattnet är ju ändå varmt. Vid vår strand här är temperaturen i sjön 28 grader! 

Knappt så det svalkar...


TROTJÄNAREN



I skrivande stund har jag igen kommit ut till stugan efter en arbetsvecka i stan. Regnet har precis börjat och det smattrar skönt på bergeniabladen utanför fönstret. Ytterligare en orsak att gilla den växten, det låter så fint när det regnar! 
Så välkommet med regn! Och lite svalka! 
Känns som om man aldrig skulle vara nöjd, än är det för kallt, än för varmt, än för regnigt än för torrt, men regnet är så välkommet! 

En som verkligen trivs i hettan är Mårbackapelargonen. Förmodligen gör alla pelargoner det i och för sig. Men det här är nu en Mårbackapelargon, min trotjänare som hängt med mig i över tjugo år! 
Jag fick det i tiderna som en stickling av min kompis och har delat otaliga sticklingar vidare. 

Precis innan här så var jag och räknade blommorna - och de kommande blommorna som inte syns än och kom upp till närmare femtio blommor och knoppar. Blommorna har inte helt slagit ut än så på bilden ser den lite "tanig" ut. Om jag inte minns fel så är den här plantans rekord dryga sextio blommor, så misstänker att det rekordet nog slås i år. 

Vad jag gillar med Mårbackan för att orka släpa på den i över tjugo år? 

Tja, det är något med växtsättet som jag gillar. Lite spretigt och vilt sådär. Jo, jag vet att man kan tukta den som så många andra blommor, men jag gillar när den växer lite som den vill. Jag gillar den lite blekrosa färgen på blommorna och framför allt att den enskilda blomman håller läääänge vilket gör att den inte är speciellt "skräpig" blomma, vilket många pelargoner kan vara. Den har eleganta långa blomstjälkar vilket ger ett luftigare intryck än många andra sorter. 

Och så är den så lättskött!

Jag har övervintrat den på ouppvärmd glasveranda då det varit milda vintrar, men den har också övervintrat inomhus ibland i helt vanlig rumstemperatur och små fönster. Då brukar den bli lite tanig och man måste beskära den mer på våren vilket gör att blomningen kommer igång lite senare och det hinner kanske inte bli femtio blommor på en gång. 

Inför nästa vinter har jag preliminärt avtalat att få övervintra mina Mårbackor i ett växthus. Jag skulle säkert få dem att övervintra i lägenheten också, vi har så stora fönster, men eftersom jag ändå i framtiden kommer att ha dem här på stugan sommartid så kan de gärna få övervintra lite närmare. 
De är ju så stora att de fyller upp hela bakluckan på min bil -var för sig alltså - och brukar vara fullt av grejer när man på våren åker ut tills stugan...

Funderade ett tag på att övervintra dem här på stugan, men vi brukar inte ha värme på under vintern. Stugan är så liten att om jag skulle få för mig att komma hit efter höststängningen så värms den upp på ett par timmar. Och att ha en grundvärme bara för några pelargoner...tja! Inte så smart. 

Har nog övervintrat växter inne i stugan över vintern, men det har varit sådana som tål att det blir köldgrader nu och då. Men en pelargon är lite för känslig för det. Hon är mer för att stå och steka sig mot en svart vägg i söderläge...

...vilket inte är nåt för mig. 

Jag föredrar som det är idag. Sommarregn och tjugo-något-grader. 
För stunden i alla fall! 




 

LITE FÅGELPERSPEKTIV


För några år sedan när jag hade lite för mycket av allt i mitt liv som stressade mig mer än jag riktigt klarade av så minns jag hur jag en vinterlördag satte mig ute i trädgården, lite i skymundan, på ett varmt fårskinn och med en termos med hett kaffe intill. Och så min kamera förstås! 
Och jag fotade talgoxar och blåmesar som besökte fågelbrädet. 
Inget spektakulärt alls, men när man väntar på att få ens allra bästa bild, då kan man inte tänka på annat. Under många år yogade jag relativt flitigt, men även där kunde tankarna vandra in på sådant som stressade upp mig, men med att fota fåglar kunde inte ens min hjärna på högvarv fokusera på annat än där och nu. 

Tålamod. 

Lite av en bristvara i vår värld idag, även om jag tror (och hoppas) att människan blir klokare. Eller vad vet jag? Kanske är det ännu fortare, ännu snabbare, ännu mer som gäller även om jag funnit mitt tålamod. 
När jag skrev mitt slutarbete i naturfotografi så skrev jag att det inte är den bästa kamerautrustningen, inte den häftigaste platsen, inte den dyraste resan som gör en till en naturfotograf. Det är förmågan att vara tålmodig som gör det. Det kommer först. Sedan allt det andra. 
En bra kamerautrustning hjälper helt klart till, men utan tålamod är även det bortkastade pengar. 

På söndagen, då det (igen) var så där varmt så satt jag och åt min frukost ute på terrassen. I ögonvrån såg jag, eller trodde att jag såg, en fågelunge hoppa ut ur fågelholken där svartvita flugsnapparna outtröttligt matat sina ungar. Var det så dags? 

Eftersom jag ändå tänkt tillbringa dagen med att läsa en bok i skuggan så flyttade jag bara stolen så jag hade uppsikt över holken - och kameran till hands.

När fågelungarna börjar bli redo för att flyga ut ur boet så börjar föräldrarna allt mer sällan mata sina ungar. Bara för att locka ut dem. Lite sådär som vi drar in på veckopengen om ungen inte skaffar sig ett sommarjobb. 

Efter ett tag tittade den andra ungen ut. Tittade ut, och så in tillbaka och så tittade ut igen. Nyfiken, men boets trygghet lockade ändå mer.


Tills den fick båda fötterna stadigt på hålkanten och kikade ner och tänkte nog: 

- Shit!!!! Det var högt uppe det här!!! 

Och så in tillbaka i holken igen. 


Nyt försök om en stund. 
Då blev ungen sittande ett bra tag i öppningen - som om den njöt av utsikten och verkligen inte hade bråttom någonstans. 
Det är här en fotografs tålamod prövas. 
Man VET ju att ungen precis kan flyga ut ur boet vilken sekund som helst och då går det fort och man måste vara beredd med kameran om man vill ha en bild. Eller också om man bara vill njuta av att följa med att uppleva fågelungar hoppa/flyga ur boet. Då skall man stanna kvar och inte gå in och koka kaffe...

Men den här ungen tog all tid i världen på sig.



Tills något syskon inne i holken blev less på det hela och helt sonika knuffade till ungen i öppningen så att den nästan trillade ut! 
Det blev en stunds flaxande med en vinge utanför holken och lite skrämsel i blick. 



Tills plötsligt den andra vingen också var ute och det liksom inte fanns någon återvändo mer! 
Ni vet alla den känslan när man tar sats från bryggan och är i luften och VET att vattnet kommer att vara skitkallt men man kan inte återvända. Eller när man just skall åka utför en slalombacke som är lite väl brant för att det skall vara helt bekvämt. Eller när man skall föda och man bara skulle vilja backa en nio månader sådär...
(Det där sista för att jag just chattade med min kompis som nog skall bli farmor i natt...)



Och så plötsligt SKER DET! 
Hoppet, skuttet ut i det okända. En slags andra förlossning. 



Tänk att bara lita på att vingarna bär, även om de är allt annat än helt utvecklade och fungerar bäst som fallskärmar och till små kvicka flaxande från gren till gren. 


Den här ungen landade på en gren precis nedanför holken. De följande som hoppade/flög ut ur boet under de påföljande timmarna flaxade lite till höger, lite till vänster för att landa i en tall ett stycke ifrån eller i en en alldeles intill. 
Det var intressant att konstatera att då den första ungen hoppade ur boet så slutade honan nästan helt med att mata de ungar som var kvar i holken, det fick hanen ta hand om. 
Från det att den första ungen vid åtta snåret på morgonen lämnade boet till att den sista gjorde det hade det gått nästan åtta timmar. Och sju ungar sammanlagt fick den här flugsnapparfamiljen ut ur holken i år. 

Flugsnapparna må vara bland de vanligaste av alla fåglar, liksom talgoxar, men när man får och kan följa med dem så där lite nära inpå. 

Då blir det till ett magiskt skådespel och en alldeles unik upplevelse. 

 

SEMESTER 1.0




 Så är det bara - allt har sin ände - och min första semestervecka går verkligen på sista versen. I morgon blir det att packa sig hemåt och jobba på i några veckor. Om man nu skulle få lägga in en anspråkslös önskan till vädergudarna så skulle det då lyda något i stil med....Lite mindre värme - tack! 

Det är väldigt torrt ute i markerna. Växter och djur mår nog inte så bra av denna hetta heller. Under min semestervecka har jag lagt till med en "ovana" från sydligare trakter. Jag har infört siesta! 

Hade mina allra bästa barndomsvänner här på stugan en sväng. Det är ju bäst! Vänner som man känt - håll i er - i nästan ett halvsekel. De och det är bara så guld. Och man babblar på, skrattar, fnissar och timmarna bara rusar iväg. Till slut blir man påmind om sin medelålder och att natten är långt kommen. Och man är inte tjugo - om man säger så...heh! 

När de där härliga typerna som jag fått ha i mitt liv sedan jag var barn åkt iväg gjorde värmen, nattvaket och det avnjutna vinet sitt för att jag bara kände att siesta - hörni vilket vackert ord. 

Och vilken god idé! 

Så jag har faktiskt nu några (heta) dagar stigit tidigt upp vilket är mycket ovanligt för en nattuggla som jag. Pysslat på innan det blivit riktigt varmt. Tupplurat där mot seneftermiddagen och vaknat till när solen börjar dala och en viss svalka infinner sig. 

Skall se om jag inför även denna dygnsrytm även då jag skall jobba. I synnerhet om hettan tänker hålla i...


VARMASTE JUNI


Det är klart. Visst är det skönt när man har semester och dessutom kan vistas på en udde ute vid havet, där vinden lite fläktar hela tiden, där vattnet, det svalkande vattnet, är trettio meter ifrån. Det är klart att det känns underbart! Även om en viss oroskänsla lägger sig kring magtrakten - skall det vara så här? 

En dag körde en man förbi i sin träbåt. Även om det bara var inbillning, så kunde jag nästan känna doften av tjära från träbåten. Sällan man ser en träbåt numera. Oftast är det snabba vita grejer av glasfiber som susar förbi. Till all tur har vi inte någon farled så nära att trafiken skulle störa - mest någon sommargäst som kör in till byn för att handla på torget. 

Vattnet är varmt. En bra bit över tjugo grader redan, och då lever vi veckan efter midsommar. Juni hade rekordmånga dagar med temperaturer upp mot 25 °C, ibland närmare 30 °C. 

Sedan man år 1844 började mäta temperaturer i Helsingfors har det aldrig varit så här varma medeltemperaturer i juni som detta år. Rekordet för juni 33,6°C blev bara 0,2 grader från rekordet från 1937. 


Mig går det ingen nöd på, som sagt. Dagarna kan jag hålla mig i skuggan om jag så vill och nätterna sover jag gott med öppna fönster mot en svalkande havsbris. Men det är ren och skär lyx! Är det så här varma somrarna kommer att vara i och med klimatuppvärmningen så är det en ynnest att ha en enkel koja att dra sig till när det är som hetast. 
Läser om monstervärme i Kanada, flera dagar med närmare femtio grader varmt! Det varmaste jag varit i är 42°C i skuggan - det var inte roligt alls! Om jag nu skulle få välja så vill jag helst inte ha sådana somrar i framtiden. Att somrar är att hålla sig inomhus i utrymmen med luftkonditionering. 

Tanken på det får mig att minsann också njuta av de där svala sommardagarna med grader under tjugo...
....om sådana kommer, vill säga! 



På fågelfronten kan jag konstatera att sjöfåglarnas häckning häromkring blivit riktigt svag denna sommar. Småskraken har några halvvuxna ungar, men det är nästan allt det. Vad orsaken är? Ingen aning. Men det är verkligen tyst i viken i år. 

Sädesärlan har fått ut sina ungar, och svartvita flugsnapparen flyger skytteltrafik i holken med än den ena än den andra godsaken i näbben. Inser att de matat sina ungar nu just så länge att jag antagligen kommer att missa nå ungarna flyger ur holken, då jag nästa vecka är på jobb.  Sedan blir det tyst här i näromgivningen. Blåmesen fick ju ut sina ungar redan före midsommar. Spillkråkan har en unge, den flaxar omkring här med sin mamma och petar på precis allt. Allt skall kännas, smakar och pickas på. Fin filur! 

I morgon kväll får jag mina älskade barndomsvänner ut hit till stugan! Skall bli en skön kväll med prat och skratt med människor som jag snart känt i ett halvsekel. Tänk!