VILLA-AVSLUTS-AFTON

Det regnar, ett stilla stril, skönt att lyssna på, men bidrar till att 

allt känns fuktigt och kallt. Och jag fryser. Klär på mig en

dunväst över den långa fultröjan och huttrar till. Fötterna 

känns iskalla. Borde hämta ett par sockor, men orkar inte stiga upp för

att gå in och leta efter ett par. Stuvar mina bara fötter i ett par sneakers 

och hoppas att de skall hjälpa till att få fötterna varmare. 

Sitter på verandan och skriver. Visst kunde jag gå in, men då försvinner

ljudet av regnet, och det vill jag inte. Kanske regnet skulle ge lite nya svampar

i skogen? Den senaste tiden har det varit rätt torrt just här hos mig. 

I och för sig, så hinner de knappast växa upp innan det är dags att packa ihop

oss och resa hemåt. Till staden, till golvvärme, innetoalett och hämtmat! 

Och fultröjan skall få en sväng i tvättmaskinen - som så mycket annat. 

Skall bli intressant att se hur Iris-katten kommer att ta det med stadsliv igen? 

Att bli innekatt efter ett par månader som frigående katt. 

Jag har njutit av att se henne tassa omkring, hämta en näbbmus nu och då och hitta

en solig och varm plats för sin eftermiddagslur. 

Hemma i stan skulle jag aldrig vilja släppa henne fri, till det finns det för mycket trafik,

men främst är jag rädd för en massa illasinnade människor, faktiskt. 

Bilar kan man lära sig att akta, men att läsa människors avsikter är inte lätt. 

Inte för en katt som bara mött snälla människor och har total tilltro till människornas

välvilja. Bara att läsa till exempel på Facebooks kattforum för att inse att 

katter inte populära hos alla. 

Katter äter miljoner fåglar varje sommar, sägs det. Jag har otroligt svårt att 

tro det. Mina katter har under alla trettio år med katt tagit väldigt få fåglar. 

I somras, som några sommar innan, har vi ett svalpar som byggt bo under vår brygga.

Och på bryggan har sädesärlan sitt bo. Första gångerna Iris gick ner på bryggan

anföll svalorna henne, men hon visade noll intresse för dem. 

Likaså fick sädesärlan vara ifred. Också då hela familjen trippade omkring på

bergen och jagade småkryp fick de vara ifred för Iris. Och svalorna, de slutade helt

bry sig om henne då hon gick ner till bryggan. 

Annat läte var det när minken kom. Då blev svalorna lite stressade nog. 

Vi råkade se när den kom och gick själva också ner till bryggan för att jaga 

bort minken, men den hann smita någonstans i gömman innan vi hann ner. 

Ett par timmar senare såg jag hur Iris verkade väldigt nyfiken på någon 

under trappan ner till stranden. Och vips hoppade minken fram, och Iris efter. 

Minken sprang igen ner till bryggan, men Iris, som inte är mycket större än minken,

rusade efter och jagade iväg minken! 

I skrivande stund, då ovannämnda skedde för en vecka sedan, har svalboet fått

vara ifred. Det är alltså svalornas andra kull som nu snart skall bli flygfärdiga. 

Nu är det ju kanske inte heller helt riskfritt att ha en frigående katt här i

skärgården heller, men riskerna är ändå färre. 

Vi har lo här, och så havsörnen förstås. 

Av de två tror jag lon är en större fara. Det verkar ändå som om Iris inte går så

långa turer utan håller till ganska nära stugan ändå. Och så får man hoppas att

lon inte känner för att ta vägarna förbi just här. 

Nähe, nu skall jag ta och börja värma bastun, det skall bli

villa-avsluts-aftons-bastu ikväll och en middag bestående av

lite ditt och datt från ett allt sinande skafferi. I morgon blir det

middag med vänner som faktiskt aldrig tidigare besökt vår stuga! 

Skall servera en fisksoppa med lite hetta - passar bra när hösten står

och stampar i farstun. 

Ha en skön helg alla! 

Kram från Maggi

 

HÖSTTYSTNADEN

Höstens tystnad är annorlunda. Eller kanske alla årstider har sin egen sorts

tystnad. Sommarens tystnad här ute i skärgården är liksom lätt som en fjäder, 

medan höstens tystnad på samma plats är liksom tyngre. Den lägger sig lite

mer kompakt omkring en, och den kryper intill en på ett annat sätt. 

Det skall bli regn idag, man ser det på molnen. 

När det är så här tyst kan jag höra de allra första dropparna mot

bergeniabladen som växer precis här nedanför verandafönstret. Talgoxe-

familjen tjattrar runt i den närliggande tallen. 

Köpte förresten en påse nötter när jag senast var till butiken. Det är väl inte läge än

att börja sätta ut mat åt fåglarna, men passade nu på när det fanns. 

Snart är det ändå höst på riktigt. 

Det är ett skönt regn som kommer. Så där stilla, nästan lite försynt. 

Havet ligger fortfarande alldeles spegelblankt. Det skall ändra läser

jag på min väderleksapp. Till eftermiddagen skall det blåsa upp. 

Skall gå och bunkra upp med ved både till bastun och in till stugan. 

Katten hade lyckats med konststycket att låsa in sig i bastun här under

morgonen. Hörde henne jama, men kunde inte lokalisera varifrån jamet

kom. Det lät så litet och ynkligt, hennes jamande. Inte som när hon

smått uppfodrande påpekar att matskålen är tom. 

Den uppmaningen tar man inte miste på. 

Där ligger hon nu på veranda-soffan 

och tar igen sig efter morgonmålet, och bastuäventyret, 

innan det är dags för lite lunch. Regnet har upphört och jag

skall också ta och aktivera mig lite.

Iklä mig gummistövlar och kliva ut i hösttystnaden. 

Kram från Maggi

 

HETTA OCH ATT HITTA SLÄKT

 Ja, ja....så var då sommarhettan här. Den vi längtat efter eller fasat för att skall komma, lite beroende på

hur man är lagd. Själv har jag ingen toklängtan efter 30-graders värme, inte ens här i skärgården. 

Och kattskrället har också intagit en för temperaturen lämplig ställning. Lite avundsjuk är jag för att 

jag inte riktigt än har möjlighet att lägga mig i samma läge hela dagen för att det är ännu ett par

arbetsdagar som skall betas av innan jag kan läsa S E M E S T E R i min kalender. 

Men egentligen är det inte vare sig semestern eller värmeböljan jag skulle skriva om. 

*

Brukar börja min morgon med att dricka en kopp kaffe och kolla in de större tidningarnas

nät-tidningar och eftersom det verkar vara lite nyhetstorka i sommarvärmen så kom jag

in på en artikel i HBL som redan hade någon vecka på nacken. Det var en person som hade

ondgjort sig om att hen fanns med på en offentlig släktforskningssida/släktträdsida 

(vad skall jag nu kalla den när jag inte vet så mycket om den?). 

Men den heter Geneanet. 

Där lär finnas mängder av info om diverse släkter och nyfiken som jag nu ändå är

så gick jag in och sökte på mig själv. Eller mig själv kunde jag inte söka på, men man kan

söka på släktingar som är födda för mer än hundra år sedan. 

Och...hast du mir gesehen...där fanns ju jag också! 

Hen som lagt upp vårt släktträd där är min kusins barn, så mina barns småkusin. 

Jag har inte träffat hen sedan jag var tonåring eller tidigare. Så det är inte så att vi

haft kontakt genom åren. Men det var intressant att se hur långt bakåt i släktled hen

kommit med sin forskning. 

En del om min släkts bakgrund visste jag från tidigare, min mamma hade grävt en del

i sin mans (min pappas då) släkts historia men här kom man så långt bakåt som till

slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. 

I motsats till personen i HBL-artikeln som ondgjort sig över att bli uthängd på

en offentlig släkttavla så kan jag inte riktigt se vad som är så farligt med det? 

Hen har mitt namn där, men inte tex mina (nu redan vuxna barn) så tycker det är okej. 

Tvärtom har det varit roligt här under den heta sommarkvällen att få reda på mer

om min släkt på min pappas sida. 

*

I HBL-artikeln lyfter man fram oron om att man kan komma åt information som kan vara

känsligt. Tex skulle det finnas en risk i och med att "Vanliga säkerhetsfrågor såsom "vad heter

din mamma i flicknamn?" skulle bli totalt värdelösa om den här mängden personlig

information finns lättillgängligt på nätet..."

Personligen hoppas jag att människor inte använder sig av lösenord, eller säkerhets-

frågor som är så uppenbara att vemsomhelst skulle kunna räkna ut dem. 

Nä, hitta på värsta lösenordet som inte betyder något alls och använd en 

lösenordshanterare så går man hyfsat säker där på internätet. 

*

Jag kan noll om släktforskning annat än som blivit mig berättat, men 

att hitta så här mycket gav lite blodad tand. Kanske blir det under semestern

att snoka vidare? Eller så lägger jag mig bara platt som katten och 

försöker överleva värmeböljan! 

HÄSTFOTOGRAFERING

 

Vid något skede frågade min kompis mig om jag skulle vilja 

hänga med på en workshop i hästfotografering i Sverige. Hästar har, 

till skillnad från min kompis, inte en så stor roll i mitt liv, men tycker ju

att de är fantastiskt vackra djur. Det som fick mig att tippa över till ett

jakande svar på frågan var hon som skulle hålla workshopen. 

Hon heter Maria Lindberg KICKETIKLICKoch tar de mest fantastiska, drömska

bilder man kan föreställa sig. Kände att oberoende av vad vi skulle fota

så skulle jag komma hem med nya insikter och ny kunskap. 

Att det sedan var fokus på arbetshästar kändes inte heller fel. I mina ögon

är de, om möjligt, ännu vackrare än andra hästraser. 

Och precis som jag gissade så hade jag en massa idéer och ny inspiration med

mig hem från kursen. För även om man känner att man på något plan behärskar sin

kamera och kan lite editering så behöver jag i alla fall få en liten spark i aktern eftersom

jag väldigt lätt blir lite lat i mitt fotande. I synnerhet i de bilder jag bara tar för mitt

egna höga nöjets skull. Att hamna lyfta ribban lite är bara hälsosamt för ens egen utveckling. 

Själv fotar jag väldigt sällan människor, det har bara blivit så. Jag är mer intresserad av 

natur och växter och djur, men under en sådan här workshop med modeller

(människor) så är det för mig riktigt givande att få öva på det också. 

Och människor tillför onekligen nog något till fotona - ibland ;). 

Vi fotade tidig morgon, eftermiddag och kväll, i olika belysning och i 

olika miljöer. Mycket givande. 

Min absoluta favoritbild tog jag då solen gått ner och nattskymningen började sänka 

sig. Den vita hästen blev som ett sagoväsen i det ljuset. Eller hur? 

Bara ett litet troll eller en älva som saknas? Eller en medeltida riddare som stövlar in

för att hämta sin häst från bete? 

*

Nu skall jag gå in, sitter på verandan på stugan och skriver och det börjar 

strax regna verkar det som. Inte för att jag skulle bli blöt men känner att 

det skulle vara skönt med en liten brasa som skulle jaga bort skärgårdsfukten.

Kram från Maggi

NÅ JAAA...

Kunde inte riktigt låta bli att ta ett foto av våran Iris-katt och be

AI stuva in henne i en bastu och så får hon jama ett utdraget Nå jaaaa...

inför kvällens show. 

Kan inte säga att finska Erikas låt är helt dålig. Lite porrig och kanske

musikaliskt sådär....men i ESC är det ju nog show som går först och att

musiken sedan håller en hög standard är liksom bara grädden på moset. 

Lite som ett bonus. Så att kalla det en musiktävling är nog lite missvisande, 

om vi skall vara ärliga. Showtävling kunde vara bättre? 

Det är ju jag och äldre grabben som är familjens ESC-veteraner. Och som han sade

då programnumret med dansande nymfer dök upp i semifinal 2:

- Älskar eurovision - var annanstans ser man sådant här? 

(nu minns jag ju inte landet...är inte pro på det sättet

även om ESC är en av vårens höjdpunkter för mig). 

Personligen har jag, och har aldrig haft, "problem" med att heja på 

vårt grannland. Kanske då i ishockey, men om Finland faller ur i den sporten

flyttas hejaropen direkt till Sverige. Tror att det är så för många finlandssvenskar. 

Vi har ändå ett lite starkare band till Sverige än den finsktalande finnen. 

Språk förenar på ett spännande sätt. 

Men skulle aldrig börja med att heja på Sverige i då typ ishockey. 

Men nu i ESC är det ju lite knasigt. Vi har underbart charmiga KAJ som 

är liksom "våra gossar" och stundvis glömmer jag att de faktiskt tävlar för Sverige. 

Och så är jag otroligt glad att de vann av den orsaken att de får upp ögonen, 

och öronen, för oss svensktalande finnar som alltså haft svenska som modersmål

sedan vi ploppade ut ur våra mödrars livmödrar.  

Vi har inte snabblärt oss svenska på båten över till Sverige......typ.

(vilket jag hört så j*vla många gånger då jag varit i Sverige. Vad

bra du talar svenska! Ja, för det är mitt f*cking modersmål!) 

Men jag hejar nog också på våran finska Erika (som för övrigt har ett

svensk-klingande namn, men är inte finlandssvensk, hon kan språk, men

är rätt kass på svenska). Det är rätt vanligt i Finland att man inte tycker att svenskan

är speciellt intressant. Det är obligatoriskt med svenska för finska elever i Finland, 

och vice versa, men många tror att de inte kommer att ha någon nytta av svenskan

i sina finska trakter och känner därför en viss frustation över det som de kallar 

"tvångssvenskan". 

Erika för fram en slags "frigörelse" för den kvinnliga sexualiteten, vilket hon

gjort i andra låtar också. Endel ler lite åt hennes "feminism" men hon har en 

kanske en poäng där att kvinnor skall få ta för sig på samma sätt som män gjort sedan

tidernas begynnelse. Inte bara sexuellt utan annars också. Vi är nog inte fullt 

så jämlika som vi vill ge sken av. Och hon har nu valt att plocka fram den erotiska

sidan. Inget fel i det. Och något i hur hon blivit mottagen med en massa sk*t säger

att vi inte är så liberala som vi vill ge sken av. 

För vem stör det att man sjunger om orgasm i ESC. Lika lite som det borde 

störa att man sjunger om kaffe, cancer, kärlek, älvor, milkshake...eller bastu? 

Allt det där är ju livet? 

SMÅTT SEGT MEN PÅ BÄTTRINGEN

Det har varit en ovanligt seg förkylnings om vi haft ihop med oss. 

Endera dagen känner man sig nästan som folk, för att nästa dag igen 

känna viruset rusa runt i kroppen och förorsaka kaos bland 

försvaret. Men nu börjar det kännas som om livet återvänder. 

Nå, det om det...

Hämtade de två julrosorna som fått växa på balkongen under vårvintern 

hit till stugan, med tanken att plantera dem i rabatten och se om de kommer

igen nästa år. Tvivlar på det, de här förädlade sorterna vill

inte riktigt klara av vårt tuffa klimat, men de är underbara att 

köpa tidig vårvinter och ha dem på balkongen där de håller sig hur

bra som helst. Lite köldknäppar rycker den bara på axlarna åt. 

Jag köpte mina julrosor i början av mars, så de har minsann 

spritt blomsterglädje länge. Två månader! 

Och det skulle de säkert fortsatt med också i rabatten här på stugan, men 

eftersom vädret var så attans kyligt och regnigt så valde jag att knipsa av blommorna

och ha dem inne i stugan i stället. De håller sig fint som snitt också! 

Så ja, de här skönheterna kan kosta en slant men när man tänker på

hur länge man har glädje av den blomningen så är det alla gånger

värt priset. Och så kan man ju bara hoppas på en mild vinter nästa år

så att de övervintrar i rabatten. 

På tal om det så var det endel växter som inte klarade övervintringen i 

det kalla annexet. Trodde mitt olivträd hade fixat det, men det var nog sedan 

också heldött. I mina bamsestora krukor där bla sammets-sumaken och en 

uppstammad bollthuja bor, hade jag i fjol gråtimjan som underplantering

och något förvånad över att den inte överlevt, inte i någondera kruka. 

Afrikas blå lilja, agaphanthusen, är ännu lite oklar om det klarat det hela. 

Än ser det lovande ut, men man vet inte. Två stora (eller stora å stora...) 

buxbomsklot verkar ha tagit vintern med ro. De får nu stå i nästan total skugga

så de inte blir brända. Buxbomen är här hos oss på gränsen hur långt norr

den vill vara. En krukazalea strök med också. Det var lite förväntat, men ville testa. 

Ett återkommande "måste", om än ett kärt sådant, är att så luktärter och idag

fick de komma till sin växtplats. Tidigare år har jag haft dem i rabatten, men i år

får de lova att växa i en odlingslåda för jag har tänkt skippa odlandet av

grönsaker i år. Vi har så otroligt fina odlare runt om i byn som man kan

köpa sommargrönsaker av som dessutom är finare än de jag åstadkommer. 

Så det får bli lite sommarblomsodling i lådorna i stället. 

Och säkert någon ört i kruka och kanske, kanske en tomatplanta...

I övrigt har jag nästan bestämt mig för att ha vitt som blomtema i år. 

Vitt och silver och grönt och kanske lite rosa och en liten hint av vinrött. 

Så får det bli! 

På tal om sällskap i trädgården. Iris är så lycklig när den får snoka

omkring och upptäcka utomhusvärlden. Det finns både flugor inomhus som

är lite yrvakna efter vintern som man kan försöka fånga. 

Det gick sådär...

Och fjärilar som man kan häpnas över, men som fladdrar alldeles för

högt för att man ens skulle försöka sig på ett anfall. 

Man märker minsann att hon är en riktig liten stadsfröken. 

Men en cool sådan. Träffade häromdagen grannens (snälla) hund som

är van vid katter så det var tryggt. Iris gick fram till hunden men när den ville

komma helt fram till henne så sköt hon rygg och fräste - men backade inte en centimeter. 

Så liten man är så har man koll på sitt revir. 

Bara vädret blir bättre (det slutar blåsa som attan) så skall jag ta och

fiska och se om man inte skulle kunna bjuda henne på en färsk abborre. 

Som sig hör till en skärgårdskatta. 

Nu skall jag gå och tillreda en varm tomatsallad. 

Lite sommarsmaker men i ljummen version så kallt som det än är. 

Brasan sprakar och ljusen är tända. Stugmys! 

Kram från Maggi

 

OM VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK

För åttonde gången i rad. Det är vi det. Det lite tysta, murriga folket upp i norr. 

Som talar rallyengelska och badar bastu stup i kvarten. 

Tar en sup eller två och tiger på alla världens språk. 

Efter tio år på samma adress kan man sträcka sig till att hälsa på

grannen som flyttade in ungefär samtidigt. Om man mot förmodan skulle

dela hiss någon gång. 

Nå där var det stereotypier så det står härliga till. Känns inte speciellt lyckligt om 

man beskriver det så där. Och egentligen är väl begreppet "lycklig" lite fel

då man egentligen borde tala om "nöjdhet". 

Oberoende så var det skoj att läsa i den amerikanska tidskriften Forbes

vad de tror ligger bakom att Finland  i g e n  halkat in på första prispallen. 

Enligt dem består vår lycka, eller förnöjsamhet, på fem punkter som 

också andra kunde ta till sig och på det sättet bli nöjdare i sina liv. 

Fritt översatt är de följande: 

1. OMFAMNA ENKELHETEN

I den finska kulturen uppskattar man enkelhet och anspråkslöshet. 

Finnarna behöver inte fylla varje stund i livet med någon aktivitet, 

inte heller jagar finnarna hela tiden efter något bättre. 

Lycka finner man genom att ta det lite lugnare och uppskatta livets

små goda ting. 

2. GÅ UT I NATUREN

Enligt artikeln är finnarna ett naturnära folk och att de är det även i detta

moderna samhälle är allemansrätten att tacka. 

Finnarna tar sig ut i naturen oberoende av väder och årstid. Och att 

vinterbada skall också öka på lyckokänslan. 

3. VILA OCH SLAPPNA AV

Enligt Forbes prioriterar finnarna vila. Här tänker man att vila och avslappning

är en del av livet och inte enbart en belöning för välgjort jobb. 

Finnarna uppskattar också tystnad och att man inte behöver fylla varje 

stund med småprat. 

4. SATSA PÅ KONTINUERLIG SKOLNING

Det finska skolsystemet får beröm. Enligt artikeln satsar den finska skolan

på jämställdhet, kreativitet och kritiskt tänkande. 

Läraryrket uppskattas och inlärningen baserar sig på samarbete och eleverna ges

utrymme att växa. Till följd av det uppskattar finnarna att vidare utbilda sig och 

utveckla sig själv. Sådant bidrar till att uppnå lycka, enligt Forbes. 

5. BYGG UPP FÖRTROENDE I DIN GEMENSKAP

Finland är ett av världens minst korrupterade länder. Människorna litar 

på institutionerna, på sina grannar och till och med på främlingar. 

Finland är ett exempel på att förtroende byggs upp under lång tid med 

små medel. Till exempel att hjälpa grannen med något smått skapar 

en stark gemenskap. Sådana små gester ändrar inte världen

till en bättre plats på en gång, men kan hjälpa till att skapa ett bättre samhälle, 

skriver tidningen. 

Nåjo, visst kan jag skriva under en del av det där. Ganska förenklat nog, men

onekligen finns där en gnutta sanning. Många i min bekantskapskrets hör

till den där typens människor som är ganska nöjd av enkla saker. 

Finns nog inte en finne (eller ganska få...) som inte skulle känna att 

kropp och knopp blir som pånyttfödda en sommarkväll, när kroppen

doftar basturen och fåglarna drillar i björken. 

Det får gärna glittra en sjö eller hav också i sinnebilden. 

På tal om sjö, så har vår hemsjö blivit isfri väldigt tidigt i år. 

Det skedde i natt. Ännu i går fanns det lite is där vinterns sista skidspår

kunde skönjas. Och intill isranden simmade årets första skrak-par. 

Så nice med vår! Sådana där små grejer som man blir glad av. 

Och nu skall jag börja förbereda mig för kvällens föreställning. 

Ha en skön kväll, och gör nåt smått som gör dig glad. 

Kram Maggi

VILKEN BRA VECKA

Har dråsat ner i soffhörnet efter en bra vecka. Både jobbmässigt och privat. 

Jag har, det gråa vädret till trots, fått en hel massa grejer bortbockat från mina to-do-

listor. Den ena listan för jobbgrejer den andra för privata grejer som skall fixas. Båda har minskat! 

Utöver det så har jag städat i skrymslen och vrån och rensat, som jag skrev om i förra inlägget, 

och det kanske faktiskt också bidrar till att jag har en sådan lätt känsla så här på fredagskvällen. 

Köpte en liten kruka med knappt synliga pärlhyacint-lökar, planterade om dem i en 

enkel keramik-kruka och virade runt lite torrt "gräs" som jag har kvar från min tid som 

florist i blombutik. Det är alltså snart 20 år sedan! Det är inte KLOKT hur tiden rusar! 

Och även om jag tjatar om vikten att rensa bort sådant som man inte behöver/vill ha så 

sparar jag också på "onödiga" grejer. Detta torra gräs, som jag glömt vad det kallas på riktigt, 

har jag en liten påse av och återanvänder det vår efter vår. 

Tycker det är så fint att strössla det över just vårlökar i kruka så det lite ser ut som om 

lökblommorna skulle växa upp genom torrt fjolårsgräs. En liten extra detalj, men jag tycker

det tillför en liten extra vårkänsla i det enklaste arrangemang. 

En annan sak som jag haft sedan min blombutiks-tid är ställningen i rostig metall

som syns där bakom katten. Den är så bra till mycket! Har haft krukor med sommarblommor där, 

använt den för att ha marschaller i under vintern. Den har agerat ställning för sommarbål 

under en sommarfest för några år sedan. 

Nu skall den ju inte egentligen stå där i vardagsrummen, utan

vara ute på balkongen. Och de som följt med vad som händer i mitt hus för tillfället

vet att vi har en stor renovering av fasaden och balkongerna på gångs. Så en massa

balkongstuff finns utspritt lite här och där i lägenheten sedan midsommartid i fjol. 

Tjusigt? Nå...nej! 

Men ett bidrag till att veckan kändes så extra bra är bekräftelsen att nästa vecka kommer

de och installerar våra balkong-glas. Och det kommer ett gäng och tvättar de nya fönstren och

de nya balkong-glasen och så är det bara en sista granskning av balkongen, och vi

kan igen börja använda vår balkong! Jippiiii!!! 

Nästan två månader tidigare än den ursprungliga tidtabellen! Gissa om en är glad?

Men har ett litet dilemma. Det nya balkonggolvet är fult som stryk så någon

form av plattor eller trätrallar vill jag ha dit och det skall jag ta itu med att fundera ut

under helgen. Lutar lite åt svarta trallar i trä för att det svarta finns i räcket på balkongen

och trä för att jag vill ha en känsla av "ute" även om balkongen är glasad så

någon heltäckande matta är utesluten. Kunde tänka mig en snygg bastmatta där vi har 

vår sittgrupp, men resten av golvet får gärna ha lite terrass-känsla. 

Och att ens försöka få till en lite gammeldagskänsla på en balkong med utra-

moderna material...ja där har en att bita i. 

Feel free att tipsa! 

Nu skall jag fixa lite småsaltigt till kvällens På Spåret. 

Ha en bra fredagskväll därute i stugorna! 

Kram Maggi

 

GAMLA SKRUTTIGA TING

Gissa vilken av dessa två jag syftar på? 

Heh, det är väl rätt klart, den högra i bild är varken gammal eller skruttig. 

Långt ifrån. I skrivande stund har hon sitt "klockan-tolv-fnatt" varefter hon

skrynklar ihop sig i något hörn och sover ett tag, varpå hon är hungrig och

efter det kelig en stund och då är klockan redan runt fem på eftermiddagen

och hon startar upp sitt "klockan-17-fnatt". Rutinen börjar sitta. 

*

I och med att jag lite i misstag halkade in på ett teaterprojekt och dammsuger

för tillfället nätloppisar på jakt efter rekvisita så snubblade jag över en

jättefin gammal soppkarott som inte är av samma "märke" som min finservice, 

men passar med den både i färg och form. 

Den här är ganska stor, så kommer att använda den också till kokt potatis

så att potatisen hålls varm under locket. Soppkarotten är från sent 30-tal

eller början av 40-talet. Säljaren frågade om jag vill ha en soppslev på köpet, 

och det ville jag ju. Så för ynka 20 euro så fick jag både karott och slev! 

Det är något i det där lite äldre formspråket som tilltalar mig så sjutton. 

Se bara på den här enkla soppsleven! Hittar inga stämplar på den så den är

en enkel metallslev men ändå har den fått lite dekoration. Kan också vara gjord av

så kallad Britannia-metall som är en legering av tenn, antimon och koppar. 

På tal om det så är Oscars-statyetterna gjutna i Britannia-metall och så får de

lite guld hält över sig. Så i gott sällskap är min soppslev ändå ;). 

Men ja, det är något med att även de enklaste bruksföremålen fått en liten

estetisk krumelur någonstans som får mig att gilla dessa gamla skruttiga

ting lite mer än moderna dito. 

Soppsleven skall förvisso skuras ordentligt innan jag doppar den i min soppa, 

men kommer verkligen att använda den här i min vardag. Om jag jämför den

här sleven med min vanliga som jag använder till vardags så ter den jag 

använt som klumpig och ful och förfärligt tråkig. Sköter sin sak, att sleva upp

soppa från en lika tråkig kastrull, men jag tror vi behöver lite skönhet i vår vardag. 

Och idag består min vardagsskönhet i en gammal, skruttig slev och en

yster kattunge. Eller ungkatt börjar hon väl snart vara? Lika livlig ändå. 

Ha en skön fortsatt söndag! 

Kram Maggi

 

SLUT PÅ HELGERNA OCH NY TRETTONDGASTRADITION

Än lyser advents-ljusstakarna i mina fönster, men i morgon skall jag nog ta och 

plocka ner dem och då är det sista av juletiden undanstädad. 

Tack för i år. Utan allt detta vackra i juletid skulle nog midvintern

kännas smått utmanande att traggla sig igenom. 

Vi hade gubbens barndomskompisar med fruar på lutfisk-middag och 

innan vi kramades adjö något tag där närmare midnatt var alla rörande eniga om att det

här måste bli en tradition! Kocken (jag) var förfärligt glad över att i alla fall ett

par av gästerna inte varit uttalade lutfisk-vänner, men sade sig nu blivit smått lutfisk-

frälsta. Sådant värmer ju en kock in i hjärteroten. Lite pirrigt att bjuda på mat som 

endel av gästerna nämt som inget de ätit sedan "de måste" hos någon släkting. 

Till all tur var en del ändå lika inbitna lutfisk-älskare som gubben min. Men alla tog till, 

och det är ju ett bra tecken. Man kan säga om maten vad man vill, men ingen tar väl

till både en och två gånger om man verkligen inte gillar...väl? 

Än mindre att man önskar att det blir en ny trettondagstradition. 

 

Och det tycker jag skulle vara trevligt! För trettondagen har varit lite så där 

"utan tradition" hos oss. Jo, man städar bort julgrejerna men i övrigt har det nu bara

varit en extra ledig dag. Skoj med nya "traditioner" kan jag tycka. Följande år får visa

om det verkligen blir till en tradition eller inte, men så genuint kändes förslaget - så varför inte? 

Det var dessutom nästan lite vinterkänningar då temperaturen häromdagen kröp ner

till vinterns rekord på dessa breddgrader. Minus 12 var det som kallast. 

Den kylan gjorde att trastarna gav sig på rönnbären i träden här omkring. Det är

ovanligt mycket trastar som valt att stanna, styrda av den milda hösten och dito 

december. Kikar jag på långtidsprognosen så ser januari också mild ut.  

Bra, bra! Det gillar vi, ropar trastarna som de opportunister de är och 

stannar kvar så länge som möjligt för att vara först på plats när det börjar våras. 

När det börjar våras skall jag också ta katten Iris med mig till stugan och introducera 

utelivet till henne. Det skall bli skoj att se hur hon tar emot det. Så mycket spännande 

att upptäcka som en nyfiken ungkatt! Här hemma blir det bara att krypa in i alla möjliga

(och omöjliga) håligheter. 

Men i väntan på vår, eller ens vårvinter - några vardagliga oxveckor att ta sig igenom. 

Men det fixar vi väl? 

Kram Maggi

 

JULDAGSMORGON

...eller förmiddag är det ju nog. Vi gillar att sova länge då tillfälle ges. 

Gubben kan stiga upp tidigt på morgonen och ta sig en kopp kaffe med

något smått, mata katten, läsa tidningen, men sedan kryper han

gärna ner bredvid mig och snarkar vidare en stund. Katten likaså. 

Hon har anammat familjens goda sovvanor med berömligt betyg! 

Gubben hade redan gått ut för att värma bolagets juldagsbastu nere vid

stranden då jag kravlade upp mig från sänghalmen. Kokade mig en kopp

espresso och tände samtliga ljus i min adventskalender. 

Under 24 morgnar i advent har jag druckit mitt morgonkaffe i ett litet 

ljus sken. Det har kanske varit den mysigaste adventskalender någonsin! 

En liten stund av stillhet och ro innan vardagen kör igång. 

Julmaten sjönk som en sten i magarna på oss alla, så där

som den skall. Man blev lite för mätt, så där som man skall. 

Fast på ett bra sätt, inte så där att man proppar i sig utan 

faktiskt uppskattar och njuter av varje tugga. I år hade jag

dammat av den sk "finservicen" som jag i tiderna fått av min

mamma. Under några år har den blivit lite bortglömd och inte

så ofta framplockad. Men onekligen är det lite extra festligt

men skira fat och kristaller som glimmar. 

Nu skall jag gå och göra mig en smörgås med kvarbliven rom 

på rostat bröd, och slötitta på någon film innan äldre grabben ramlar in

för att bada julbastu. Sedan blir det att äta upp resterna från gårdagens julmiddag. 

Det får gärna bli över julmat till juldagen, men sedan är jag nöjd om det

börjar bli tomt i skålarna. Älskar julmat, 

men inte i oändligt många dagar...;)

Kram Maggi

 

ADVENTSGÅVA

Bara några dagar kvar till lillajul och advent. Och jag har fått en icke-materiell gåva i förtid! 

Bara för någon dag sedan - och tidigare än beräknat - kunde bygg-gubbarna i sina 

gula jackor börja ta bort plasten även på sjösidan av huset, och ett par dagar senare

tog de ner ställningarna. Aaah! Det vart ljus! 

Fascinerande att se hur de monterade ner ställningarna genom

balansera på de där smala "käpparna" som håller ihop hela härligheten. 

Lätt som jag har för att få yrsel när jag ser någon balansera så där så 

fick jag hålla i mig i tangentbordet när de höll på utanför mitt fönster! 

Men nu ser jag sjön igen. Så jag längtat! 

Som en extra bonus dagen till ära satte sig en sparvhök på en gren 

utanför mitt fönster!

Men i och med att det åter kommer ljus - om än bara blekt novemberljus - 

in i lägenheten så fick jag snällt ta till skurtrasan och gå över alla ytor. 

Trots att jag tyckt mig städat så hittade jag en hel del ställen där 

damm från fasadrenoveringens olika skeden kommit in och lagt sig i 

skrymslen och vrån. 

Men som sagt, strax är det första advent och eftersom det är den

tiden på året då jag jobbar nästan alla vakna timmar (lite överdriver jag ;))

så plockade jag fram julpynten redan förra veckoslutet för att gå

igenom vad som skall få komma fram denna jul. 

Gör så varje jul, att jag varierar lite, men i år får jag ju lov att 

tänka på en viss liten Iris. Hon är en fasligt snäll katt som faktiskt inte

söndrat något alls. Inte klöst eller bitit nåt heller. 

Eller jo, allra första kvällen hos oss så bet hon av sladden till mina

knapphörlurar, men kommer inte på annat som hon skulle förstört. 

Det oaktat så fick mina småsmå tomtar i något material som jag skulle tro 

kan gå i tusen bitar om de faller i golvet flytta in i tryggheten av en glaskupa. 

Och för att inte utmana ödet alltför mycket så tror jag att mina

fjädergranar i år får stanna i den gamla kistan där julpynt bor resten av året

och kanske komma fram till julen 2025. De liknar alldeles för mycket Iris´

egna leksaker för att hon skulle kunna låta bli dem. 

Undrar om en katt någonsin skulle kunna låta dessa vara ifred, om jag skall vara ärlig? 

Kram Maggi