BACK TO BASICS

Norge har alltid den inverkan på mig. Och egentligen hela Nordkalotten,

det är så andlöst vackert. Kargt men vackert. 

Antagligen har jag någon gammal gen från en mycket avlägsen släkting

som aktiveras varje gång jag är i de där knutarna. Det är på något oförklarligt

sätt mitt själ-landskap. Och varje gång jag lämnar det vet jag att jag 

kommer att återkomma. För att jag dras till denna plats på jorden. 

Men hemma, på min plats på jorden, förbereds lite köksrenovering light. 

Jag skall inte alls riva ut hela köket, men lite smått för att få det att kännas

mer som mitt kök planeras. Skickade en bild av min moodboard till lillungen och 

fick till svar: Jag är inte helt 100 % övertygad, men så är det ju inte 

heller mitt kök...

Jaha....hur skall man tolka det nu sen? 

Nöjde mig med att svara. Alldeles riktigt.....det Är inte ditt kök och en 

skratt-emoji eller två på det. 

Men jag är ju övertygad om att det blir hur fint som helst! 

Passade på när jag var ute på diverse secondhand-nätbutiker att klicka hem några

nya (gamla) stolar till vårt matbord också. Lite fyndkänsla faktiskt. 

Kostade inte många slantar, men passar som hand i handsken. 

På matbordet tronar vår lånekatt, en riktig katt-primadonna för att inte 

säga en kattdrottning, som vet sitt värde. 

Otroligt charmig katt. 

Eftersom jag inte tänker skaffa en katt mer, efter vad som vår lilla Iris

råkade ut för så är det alltid en liten tröst att få ha en skötkatt nu och då. 

I övrigt är det lite höstvibbar på gångs. Märkte när jag gick

i butiken att det började luta lite åt mustiga gryt-tankar och löksoppa.

Beställde också från den lokala REKO-ringen en del kött som 

blir gott till gryta, mängder med grönsaker och en ugnspäronsylt som 

jag tror blir galet gott på nåt smaskigt bröd med en sträv ost. 

Ni hör. Det börjar smaka höst. 

Och ja, jag plockade fram partylamporna (eller vad man nu skall kalla

de där som ser ut som nakna glödlampor) till balkongen. 

Och så tände jag hela arsenalen stearinljus på bordet. 

Sommarens sista dag idag. 

I morgon omfamnar vi den kommande hösten! 

Kram från mig

 

ETT LITET MELLANSLUT

Juli lider mot sitt slut och så även stugtillvaron för ett tag framöver. 

Familjen samlades över fat fyllda av kräftor och räkor och åt så det skvätte

över dukar och vita t-skjortor.......

Vi är modiga i vår familj och använder inte haklappar. Det hade kanske

varit en god idé...men nu blev det inte så. 

Det har varit ovanligt denna sommar att grabbarna mina haft både

tid och möjlighet att hänga med oss "gamyler" på stugan. Det har varit

riktigt angenämt. Vanligen så har vi ju kontakt nog rätt ofta. Vi är ett ganska

tight team faktiskt. Men slöhäng på stugan tillsammans har inte skett

på många år. Inte längre än någon enstaka dag nu och då. 

(en brun mosaikslända passade på satt landa på lillungens finger) 

Testade i år (igen) på att odla potatis i stora plastkrukor som 

blivit över när jag köpt större plantor till trädgården. 

Och när de nu en gång finns så kan man ju utnyttja dem, tänker jag. 

Har satt två eller tre sättpotatisar i varje kruka. Gillar sorten Annabelle, 

så det blev den. I våras märkte jag att det fanns riktigt små sätt-

potatissäckar att köpa. Tror att den jag köpte hade kanske 15 sätt-

potatisar vilket var riktigt lämpligt till mina sju hinkar. 

På bilden syns skörden från en planta, så i varje hink blev det 

typ tre gånger så mycket potatis. 

Potatisarna blir ju större på friland förstås och jag kanske

lite glömde bort att gödsla dem också. Ja, så kan det gå. 

Eftersom det i år blev avfärd från stugan en månad tidigare än jag brukar, 

så skördades dessa lite i förtid. 

Men inget går upp mot egna nyupptagna potatisar! 

Och myllan som blir över använder jag till min jordstation. 

Komposterar ju alla matrester med Bokashi-metoden så sommarens

rester från matbordet och den trötta myllan från mina potatishinkar

blir en rejäl mängd näringsrik mylla till nästa vår. 

Av de mer udda typerna som jag stött på denna sommar var denna snok

som var blind på ena ögat. Eller den saknade helt öga på vänstra sidan.

Man kan bara spekulera i vad som hade hänt. 

Det var en ung, liten snok som har år av liv framför sig. Hoppas den klarar 

sig trots sitt handikapp. 

Att sätta lök är också lite samma som med potatisen. Bara för att det är

roligt att se det växa. Finns knappast någon vettig ekonomi i det heller, 

om man skall vara ärlig. De hade kanske fått stanna ett tag i jorden de

med, men överraskande många lökar hade redan börjat blomma, så 

tänkte att det kanske var läge att skörda ändå nu. 

De får ligga och torka tills storungen med fru och korea-gäst 

kommer till stugan. Skall bli intressant att höra sedan hur en Seoul-

bo ut i fingerspetsarna som inte besökt en typisk nordisk sommarstuga

innan gillar det hela. 

Augustinätternas mörker och tystnaden kan vara en upplevelse. 

Och dasset, och spindlarna. Och paddan - Paddbertha. 

Vi har våra vilda "husdjur" som återkommer år efter år. 

Måsen, som dyker upp vid femtiden och väntar på rester från matbordet. 

Snokarna som finns i knutarna. Paddan som är här nu för tredje eller fjärde året. 

Hon (vilket det troligen är) kommer till sensommaren och håller till under huset

och i vår vedhög. Svalorna som bygger bo under bryggan,

finkar och flugsnappare i holkarna. Göken som våldgästar någons annans

fågelbo, kattugglan, korparna, svanarna, kniporna, skäggdoppingarna, 

skrakarna, gässen och skarvarna. 

Hjortarna, älgarna och råddjuren. Rävarna, mårdhundarna och lon. Alla har jag sett

bara några hundratals meter från stugan. 

Hägrarna som kommer på sensommaren för att spankulera längs stranden,

kanske på jakt efter en groda eller en padda. 

Finns kanske en orsak varför Paddbertha flyttar upp under stugan just vid denna tid? 

Sommartid kan man nämligen  få syn på henne nere under bryggan. 

Klokt drag av henne – att ta skydd av oss människor!

Vi är ändå hyggliga, även om en del av oss kan vara lite närgångna med kameran.

*

Nu skall jag ta och mata tvättmaskinen med ytterligare lite tvätt. 

Har "lite" tvätt med mig hem efter tre månader stugliv.

Snart bär det av på nya utfärder. 

Kram från mig

 

HOPP OCH FÖRTVIVLAN

Kanske gjorde jag fel? 

När vi flyttade från gården till lägenhet 2021 så hade precis min katt 

gått bort sommaren innan och min hund gick över regnbågsbron våren 2021.

I hela mitt vuxna liv har det funnit katter och hundar i mitt liv. På något plan

kände jag att jag var klar med hundar – på äldre dar började det kännas skönt

att inte behöva klä på sig och gå ut med hunden på morgonen. 

Och i lägenhet i stan var det ju inte bara att släpa ut den på sina morgonbestyr. 

Men en katt...?

Beslutet att ta en katt gjorde jag sommaren 2024 då fasadrenoveringen skulle

till hösten bli klar och då skulle vi ha balkong-glas längs hela vår stora balkong 

så katten skulle kunna vara "nästan ute" när den ville. 

Efter att i nästan fyrtio år haft frigående katter så uppvägde jag nog länge

om jag skulle skaffa katt eller inte. Och jag velade. 

En helt inne-katt kändes inte okej för mig och i och med att jag kunde

distansarbeta från stugan och bo där halva året så skulle jag kunna

erbjuda ett frigående liv för katten i alla fall halva året. 

För jag är övertygad om att en frigående katt är en lyckligare katt. 

Så var det med Iris också, hon blev en annan katt när hon kom till 

skärgården. Hemma i lägenheten pockade hon på uppmärksamhet men här

kunde hon jaga möss, flugor och ligga på solvarma klippor. 

Och här var det ju tryggt. 

Dessutom var Iris inte en katt som var borta länge, eller ens gick långt

från stugan. Gick man på dasset så jamade hon och undrade vart man försvann. 

Dörren stod öppen och oftast kom hon in och sov i 

fotändan senast lite efter midnatt. 

Och så ville hon in på sin toa – hon vägrade göra sina bestyr i trädgården ens. 

Men så en kväll kom hon inte hem. 

Inte följande morgon heller. 

Då började jag bli orolig. Några av mina tidigare katten kunde

vara borta en natt eller två, men inte Iris. 

Vi ropade, vi letade kollade alla uthus, grannens uthus. Ingen katt. 

Så ett par dagar efter att Iris försvann hittade vi en hjort som blivit

slagen av en lo. Genast då jag hittade hjortkadavret som var övertäckt med

mossa från omgivningen visste jag att det var lo i knutarna. Lon gör så, försöker

gömma sitt byte så ingen annan skall hitta det. 

Och i och med att kadavret låg cirka 100 m från stugan så började

hoppet om att hitta Iris levande sjunka. 

Bild från min viltkamera

Kollade med min kompis som är biolog och kan sina vilda djur och

hon visste berätta att lon inte nödvändigtvis dödar alla katter som den får

vittring om, men om den har ett byte som den försvarar så är nog en katt i fara. 

Nu vet jag ju inte om det var så det har gått till, men sannolikheten är ganska stor. 

Vi har ingen trafik här, vi är de sista längs vägen och till närmaste granne är det 

nästan en kilometer. Den sista biten längs vår väg är nästan som en ko-stig

som man måste köra med skottkärrs-hastighet om man vill ha kvar stötdämparna

i bilen, så en bilolycka är osannolik. 

Dessutom så kan Iris lynne ha varit i det här fallet en belastning för hur jag

tror att det gick. Hon var nyfiken och godtrogen. Hon hade ju bara

mött godhet och snällhet i hela sitt lilla liv. 

Hon var modig och backade inte för främmande hundar som även de

alla var snälla. Hon hade liksom inte de skills som skulle ha

behövts för att möta en lo. Om det ens hade hjälpt?

Om jag är arg på lon? 

Nej, den gjorde bara som den skall göra, försvara sitt byte. 

Krasst sagt så hör den till naturen på ett sätt som en tamkatt inte gör. 

Men visst har jag fått rannsaka mig själv om det var rätt av mig att 

ha Iris fri här på stugan. Under alla år här så har fyra katter fått leva

skärgårdsliv här och de har alla varit gamla när de dött, de har njutit av

sina fria sommardagar. Så gjorde också Iris. Hur hon jagade en 

sprattlande nyfångad abborre längs bryggan, hur hon lade sig rak-

lång på den solvarma klippan, hur hon stolt hämtade näbbmöss

hem till oss. Hur hon rusade runt och klättrade av bara klättrandes

glädje i var och varannan tall här på gården. 

Och jag hade inte kunnat hålla henne bara som en innekatt. 

Inte henne och ingen annan katt heller. 

Visst var jag medveten om risken, men tänkte att den var så liten ändå.

Inte skulle lon komma så nära bebyggelse. Men fick den en hjort fälld

så kom den, och stannade och försvarade. 

När jag hittade hjortkadavret så satt jag upp viltkameran i närheten

och fick bekräftat att det var en lo i knutarna. Under några dagar kom den

till hjorten, inte bara på natten utan också mitt på dagen. 

Efter någon dag tappade den intresset och drog kanske vidare. 

Då kom korpar och mårdhundar. 

Det är i morgon tjugo dagar sedan Iris försvann 

och hoppet har övergått i förtvivlan. 

Det här är ju bara vad jag tror att ha hänt för jag kan inte se något 

annat scenarie för mig. För mycket tyder på att det är så det gått till. 

Vila i frid fina lilla Iris! 

 

NATTKÄRL OCH ANNAT SPÄNNANDE

Visst var det så att jag senast lovade visa en Mycket Behändig Tingest? 

Den här grejen hittade jag på mina svärföräldrars ladugårdsvind någon gång

för snart fyrtio år sedan. När vi byggde eget och flyttade dit så följde denna tingest med. 

Och tur var väl det. För när jag i januari 1996 fyllde 30 år hade vi en stor fest med

mängder av gäster, och hur det nu kom sig så hade vi fått totalstopp i avloppet. 

Mycket lämpligt med -30 °C ute och tiotals gäster i antågande alltså. 

DÅ kom denna tingest till bruk minsann. Männen fick snällt ge sig ut och kissa i snö och kyla, 

medan denna tingest placerades i toan för tjejerna att uträtta sina behov i. 

Denna toahink räddade en hel fest - det kan jag lova! 

Det kanske inte framgår på bilden, men det är en rejäl hink i emalj som torde ha tillverkats

under första halvan av 1900-talet. Sittringen är av trä med snygg fogning och skåra för locket. 

Locket har haft samma färg som själva hinken, men dessvärre hade locket fått 

stänk av diverse målfärg under årens lopp, så den målade jag redan

för något år sedan svart och sittringens lackering hade också börjar flaga rätt illa, 

så i år slipade jag den och målade den också svart. Passar till stugan. 

Vill behålla denna grej för allt i världen. För den är helt suverän! 

Där som männen i min familj ställer sig och kissar var det passar dem så får 

jag antingen gå till dasset, eller helt enkelt sätta mig på huk i blåbärsriset. 

Men....nu vill jag ju gärna ta tillvara på kisset för att gödsla med det i en 

annars ganska mager skärgårdsträdgård. Vi talar alltså guldvatten här. 

Kiss utspätt med vatten. 1:10 sisådär. 

Och så är det så jädrans BEKVÄMT! Som att sitta på vilken toa som helst. 

Så här sommartid har jag den bakom husknuten dit jag tassar sist på kvällen

och först på morgonen. Under mörka höst- och vårvinterkvällar har jag den 

stående i vårt tvättrum som är väggivägg med stugan. 

Bara för att göra det bekvämt för mig. 

Och så gödslar jag hela trädgården. 

Verkligen winwin! 

Så får ni syn på en sådan här på något loppis eller i en antikaffär. 

SLÅ TILL. Den här är GULDvatten värd!

I övrigt har vinden, nordan dessutom, äntligen mojnat efter att ha legat på i en veckas tid. 

Nu börjar kännas lite mer som sommar faktiskt. Igår kväll när Finland tog och

kammade hem sitt femte VM guld i ishockey satt vi faktiskt ute på den öppna

verandan och hejade på. Vi är i detta fall gubben och äldre sonen. 

Han har landat för några distansjobb-dagar här på stugan och det gillar vi ju! 

Han är ju en jäkel på att laga god mat - så vem kan klaga på det, liksom? 

Min mycket kvasi-empiriska tolkning över fågelläget i vår vik är att det i år inte verkar

häcka några ejdrar alls. Skraken (på bilden) har förmodligen ungar i någon holk

och idag såg jag för första gången skäggdoppingparet i viken. 

Men tycker det är tystare än vanligt med häckning. 

I går hade vi ringmärkare, far och son, på besök, de var och ringmärkte en 

havsörn som har ett bo ca 500 m från oss. Örnparet hade en unge. 

Örnens närvaro påverkar säkert sjöfåglarnas häckning. 

Den enas bröd den andras död...så som det är i naturen. 

Tornseglarna som brukar häcka under vår brygga har ännu inte anlänt, 

hussvalorna var och kollade in läget att bygga bo under vårt takutskott, men 

de drog vidare. Bra kanske det, för i sommar skall vi måla kojan. 

Men nästa år är de välkomna! 

I övrigt hade en björkspinnare (hane - det ser man på de frodiga antennerna) placerat sig på 

fönstrets foderbräde för att samla in information om eventuella villiga honor i grannskapet. 

Det var en rätt så rejäl pjäs, denna björkspinnare. 

Nästan lika stor var den som den lilla, lilla näbbmus som pilade runt på 

stigen till dasset. Man tänker lätt att dessa är en slags möss, om man nu heter näbbmus så

ligger det ju nära till hands, men de är faktiskt insekt-ätare och inte gnagare och 

närmare släkt med igelkottar och mullvader än med möss. 

Genetiskt är de till och med närmare en katt än möss.

Lite märkligt kan hända, men så är det. 

Jag tycker näbbmöss är otroligt söta och sympatiska filurer. 

*

Men nu skall jag gå och slänga ner mig i snarkofagen, men innan det skall jag besöka det

antika, men ack så bekväma, nattkärlet som jag har där bakom knuten. 

Godnatt  från mig

 

VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS

Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade

termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 

extra gottgott till fåglarna. 

Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.

Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 

lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och

förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig

råttor och andra ovälkomna gäster. 

Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig

upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat

åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 

otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 

300 g lard 

50-100 g smör

och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 

Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har

märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 

som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 

En klump! 

Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 

men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 

igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 

Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 

Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 

Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.

Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks

eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 

aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade

fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 

spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 

var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 

i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 

Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också

med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.

Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 

knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 

är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det

här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så

bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket

(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 

för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 

är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 

alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 

Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig

 

NU ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

...julegranen bäres ut, ut, ut. 

Roade mig med att be AI göra om ett foto av Iris-katten men så att hon

skulle se totalt sliten ut efter allt julfirande. Ha riktig julkrabbis liksom. 

(krabbis är visst en finlandism och betyder dagen efter, baksmälla. Det kommer från finskans

ord krapula som i sin tur kommer från latinets crapula som 

också betyder berusning och att hälla i sig vin i överskott). 

Nåväl, jul och nyår har i den här kojan firats i mycket lugna tecken. Och skulle granen

inte tappat mängder gav barr så fort någon nös i dess närhet så hade den fått stanna

inne ett tag till. Men idag fick den finna sig i att bli amputerad på sina grenar och 

den proceduren gjorde att den på samma gång blev totalt avbarrad. 

Bara att skyffla barr i sopsäcken. 

Märkte också när jag skulle samla ihop julpyntet att det inte blivit så mycket 

julpyntat i år. Julhanddukarna till köket låg snyggt ihopvikta på sängen i gäst-

rummet. Jag hade glömt dem där...

Men det var en skön jul, en god jul. 

Adventsljusen är kvar ännu i fönstren, det får de vara till trettondag. 

Sedan åker de också in i garderoben och vardagslamporna åker fram. 

Och så är det vardag som väntar. Ett nytt år. 

För mig också på ett annat plan nytt år. Dagen efter 

trettondag byter jag nämligen årtionde. Jag blir sextio år! 

Exakt NÄR hände det? Nyss var jag trettio! Jag lovar! 

Har varit lyckligt besparad från all världens ålderskriser, och

kan inte påstå att jag skulle känna av det nu heller, men första 

gången nog som byte av årtionde känns...annorlunda. 

Jag skall idissla lite på mina känningar, kanske det blir ett inlägg vid något skede?

Men nu vaknade gubben som tog sig en eftermiddagslur här i soffan intill

och undrade om vi inte skulle passa på och satsa på lite hämtmat idag. 

Jag är inte svårövertalad! Inte alls! 

I morgon skall jag ge mig ut på en liten loppistur, har en

liten idé om hur jag skall fixa till fågelmatningen vid stugan. Eftersom 

vi inte åker dit så ofta så har jag stora behållare av frön där, men nu när det

utlovats rejäla köldgrader så behövs lite fett också. 

Och ja, jag har en idé. Men mer om den sedan. 

Allt gott! 

Kram från Maggi

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi

VILLA-AVSLUTS-AFTON

Det regnar, ett stilla stril, skönt att lyssna på, men bidrar till att 

allt känns fuktigt och kallt. Och jag fryser. Klär på mig en

dunväst över den långa fultröjan och huttrar till. Fötterna 

känns iskalla. Borde hämta ett par sockor, men orkar inte stiga upp för

att gå in och leta efter ett par. Stuvar mina bara fötter i ett par sneakers 

och hoppas att de skall hjälpa till att få fötterna varmare. 

Sitter på verandan och skriver. Visst kunde jag gå in, men då försvinner

ljudet av regnet, och det vill jag inte. Kanske regnet skulle ge lite nya svampar

i skogen? Den senaste tiden har det varit rätt torrt just här hos mig. 

I och för sig, så hinner de knappast växa upp innan det är dags att packa ihop

oss och resa hemåt. Till staden, till golvvärme, innetoalett och hämtmat! 

Och fultröjan skall få en sväng i tvättmaskinen - som så mycket annat. 

Skall bli intressant att se hur Iris-katten kommer att ta det med stadsliv igen? 

Att bli innekatt efter ett par månader som frigående katt. 

Jag har njutit av att se henne tassa omkring, hämta en näbbmus nu och då och hitta

en solig och varm plats för sin eftermiddagslur. 

Hemma i stan skulle jag aldrig vilja släppa henne fri, till det finns det för mycket trafik,

men främst är jag rädd för en massa illasinnade människor, faktiskt. 

Bilar kan man lära sig att akta, men att läsa människors avsikter är inte lätt. 

Inte för en katt som bara mött snälla människor och har total tilltro till människornas

välvilja. Bara att läsa till exempel på Facebooks kattforum för att inse att 

katter inte populära hos alla. 

Katter äter miljoner fåglar varje sommar, sägs det. Jag har otroligt svårt att 

tro det. Mina katter har under alla trettio år med katt tagit väldigt få fåglar. 

I somras, som några sommar innan, har vi ett svalpar som byggt bo under vår brygga.

Och på bryggan har sädesärlan sitt bo. Första gångerna Iris gick ner på bryggan

anföll svalorna henne, men hon visade noll intresse för dem. 

Likaså fick sädesärlan vara ifred. Också då hela familjen trippade omkring på

bergen och jagade småkryp fick de vara ifred för Iris. Och svalorna, de slutade helt

bry sig om henne då hon gick ner till bryggan. 

Annat läte var det när minken kom. Då blev svalorna lite stressade nog. 

Vi råkade se när den kom och gick själva också ner till bryggan för att jaga 

bort minken, men den hann smita någonstans i gömman innan vi hann ner. 

Ett par timmar senare såg jag hur Iris verkade väldigt nyfiken på någon 

under trappan ner till stranden. Och vips hoppade minken fram, och Iris efter. 

Minken sprang igen ner till bryggan, men Iris, som inte är mycket större än minken,

rusade efter och jagade iväg minken! 

I skrivande stund, då ovannämnda skedde för en vecka sedan, har svalboet fått

vara ifred. Det är alltså svalornas andra kull som nu snart skall bli flygfärdiga. 

Nu är det ju kanske inte heller helt riskfritt att ha en frigående katt här i

skärgården heller, men riskerna är ändå färre. 

Vi har lo här, och så havsörnen förstås. 

Av de två tror jag lon är en större fara. Det verkar ändå som om Iris inte går så

långa turer utan håller till ganska nära stugan ändå. Och så får man hoppas att

lon inte känner för att ta vägarna förbi just här. 

Nähe, nu skall jag ta och börja värma bastun, det skall bli

villa-avsluts-aftons-bastu ikväll och en middag bestående av

lite ditt och datt från ett allt sinande skafferi. I morgon blir det

middag med vänner som faktiskt aldrig tidigare besökt vår stuga! 

Skall servera en fisksoppa med lite hetta - passar bra när hösten står

och stampar i farstun. 

Ha en skön helg alla! 

Kram från Maggi

 

HÖSTTYSTNADEN

Höstens tystnad är annorlunda. Eller kanske alla årstider har sin egen sorts

tystnad. Sommarens tystnad här ute i skärgården är liksom lätt som en fjäder, 

medan höstens tystnad på samma plats är liksom tyngre. Den lägger sig lite

mer kompakt omkring en, och den kryper intill en på ett annat sätt. 

Det skall bli regn idag, man ser det på molnen. 

När det är så här tyst kan jag höra de allra första dropparna mot

bergeniabladen som växer precis här nedanför verandafönstret. Talgoxe-

familjen tjattrar runt i den närliggande tallen. 

Köpte förresten en påse nötter när jag senast var till butiken. Det är väl inte läge än

att börja sätta ut mat åt fåglarna, men passade nu på när det fanns. 

Snart är det ändå höst på riktigt. 

Det är ett skönt regn som kommer. Så där stilla, nästan lite försynt. 

Havet ligger fortfarande alldeles spegelblankt. Det skall ändra läser

jag på min väderleksapp. Till eftermiddagen skall det blåsa upp. 

Skall gå och bunkra upp med ved både till bastun och in till stugan. 

Katten hade lyckats med konststycket att låsa in sig i bastun här under

morgonen. Hörde henne jama, men kunde inte lokalisera varifrån jamet

kom. Det lät så litet och ynkligt, hennes jamande. Inte som när hon

smått uppfodrande påpekar att matskålen är tom. 

Den uppmaningen tar man inte miste på. 

Där ligger hon nu på veranda-soffan 

och tar igen sig efter morgonmålet, och bastuäventyret, 

innan det är dags för lite lunch. Regnet har upphört och jag

skall också ta och aktivera mig lite.

Iklä mig gummistövlar och kliva ut i hösttystnaden. 

Kram från Maggi