Än lyser advents-ljusstakarna i mina fönster, men i morgon skall jag nog ta och
plocka ner dem och då är det sista av juletiden undanstädad.
Tack för i år. Utan allt detta vackra i juletid skulle nog midvintern
kännas smått utmanande att traggla sig igenom.
Vi hade gubbens barndomskompisar med fruar på lutfisk-middag och
innan vi kramades adjö något tag där närmare midnatt var alla rörande eniga om att det
här måste bli en tradition! Kocken (jag) var förfärligt glad över att i alla fall ett
par av gästerna inte varit uttalade lutfisk-vänner, men sade sig nu blivit smått lutfisk-
frälsta. Sådant värmer ju en kock in i hjärteroten. Lite pirrigt att bjuda på mat som
endel av gästerna nämt som inget de ätit sedan "de måste" hos någon släkting.
Till all tur var en del ändå lika inbitna lutfisk-älskare som gubben min. Men alla tog till,
och det är ju ett bra tecken. Man kan säga om maten vad man vill, men ingen tar väl
till både en och två gånger om man verkligen inte gillar...väl?
Än mindre att man önskar att det blir en ny trettondagstradition.
Och det tycker jag skulle vara trevligt! För trettondagen har varit lite så där
"utan tradition" hos oss. Jo, man städar bort julgrejerna men i övrigt har det nu bara
varit en extra ledig dag. Skoj med nya "traditioner" kan jag tycka. Följande år får visa
om det verkligen blir till en tradition eller inte, men så genuint kändes förslaget - så varför inte?
Det var dessutom nästan lite vinterkänningar då temperaturen häromdagen kröp ner
till vinterns rekord på dessa breddgrader. Minus 12 var det som kallast.
Den kylan gjorde att trastarna gav sig på rönnbären i träden här omkring. Det är
ovanligt mycket trastar som valt att stanna, styrda av den milda hösten och dito
december. Kikar jag på långtidsprognosen så ser januari också mild ut.
Bra, bra! Det gillar vi, ropar trastarna som de opportunister de är och
stannar kvar så länge som möjligt för att vara först på plats när det börjar våras.
När det börjar våras skall jag också ta katten Iris med mig till stugan och introducera
utelivet till henne. Det skall bli skoj att se hur hon tar emot det. Så mycket spännande
att upptäcka som en nyfiken ungkatt! Här hemma blir det bara att krypa in i alla möjliga
(och omöjliga) håligheter.
Men i väntan på vår, eller ens vårvinter - några vardagliga oxveckor att ta sig igenom.
Men det fixar vi väl?
Kram Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar