nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

LILLAJUL OCH ADVENT



En av de mest roliga grejer med att flytta in i ett nytt hem är att känna efter hurudant julhem detta hem kommer att se ut som. Nu är det ju inte en helt passiv händelse att julpynta, men olika hus, olika hem styr liksom på något magiskt plan själv lite hur de vill se ut. Inte bara till jul, annars också förstås, men som julmänniska så är jag kanske mer lyhörd för vad hemmet säger just i juletid. 

Nå, det där låter ju lite märkligt. Som om väggarna skulle tala, men när jag idag plockade fram mina lådor av jul, eller adventspynt, så märkte jag att mycket sådant som krupit fram ur sina lådor tidigare år inte alls verkade känna sig hemma i detta nya hem. 

Klart, skillnaden att nu bo i en lägenhet med 70-talskänsla och stora fönster, öppna ytor är ganska långt ifrån förra hemmets hundra år gamla små spröjsade fönsterrutor och spegeldörrar. Sedan spelar ju naturligtvis ens livssituation i övrigt in på hur man jular till det för en. Nu är vi två vuxna med råge på vuxenåren som ingendera är så där väldigt tomtiga av oss, utan mer gillar det där enkla. 

Julgranens vara eller inte vara blev till en liten diskussion. Gubben tyckte att skall jag verkligen ha julgran och jag svarade att ja! Finns två saker jag inte (än) vill släppa och det ena är julgran och det andra är pepparkaksbak. Och båda har med dofter att göra. Men då det gäller julgranen har den också ett symbolvärde då julen är över. Att få så där konkret "bära ut julen" och starta upp ett nytt år är lite viktigt för mig. 

Men vi är inte där än. Inte nära på. Nu börjar en av årets finaste tider. 

Advent. 
 

HYACINTER


 Bara för mig att erkänna. Har totalt snöat in mig på jul-lökväxter i år. Eller som jag hellre skulle kalla dem, vinterblommor. För visst är det något alldeles magiskt i att plantera en skruttig lök i mörkaste nord och så blir det en helt magnifik blomma av bara lite värme och vatten. Sade jag redan att det är mörkt? Så i det här fallet är ljus lite överskattat. Hjälper till, men ja....är det inte ljus så är det okej ändå att växa och blomma. 

Vilka tuffa typer! 

Just den här löken är en hyacint av multiflora-släktet, vilket betyder att den inte kommer att blomma med en, ganska "fläskig" hyacintblomma utan den kommer att producera fler blommor ur samma lök som nog är mer sparsmakade, glesare i sitt växtsätt så man bättre ser varje enskild klocka. Kanske är den lite elegantare? Jag vet inte. Har inte haft av dessa innan - så får se vad det blir! 

Och även om jag älskar doften av hyacint, och inte på något sätt är allergisk, inte någon annan i kärnfamiljen heller, så behöver av den orsaken inte ta hänsyn till doftproblemet. Men kan tänka mig att dessa multiflora-hyacinterna nog inte doftar fullt lika starkt som de vanliga. 

Fast det återstår att se. 

Det är kanske något med dessa lökväxter och deras stilla utveckling som är så enig med  juletid, det gäller att vänta och längta. Och det är ju det bästa med advent. Eller hur? 


JULMARKNAD 1.0


Det finns en trädgårdsbutik som jag redan för många år sedan förälskat mig i. Och jag överdriver inte speciellt mycket om jag säger att en av de största irritationsmomenten med corona-pandemin har varit att inte helt så där bara kunnat köra ombord på de stora färjorna mellan Finland och Sverige för att besöka denna handelsträdgård. 
Men nu kunde jag inte hålla mig längre! Prickade in en dag i Stockholm med kompisträff men började dagen med att besöka Zetas och samtidigt fick jag ju lite bonus i och med att det var julmarknad där minsann! 


Tyvärr var jag inte direkt ensam om att ha detta som lördagsprogram, så även om jag körde som en biltjuv genom Stockholm för att vara på Zetas bara yttepyttelite efter att de öppnat, så fick jag snällt lov att parkera bilen, förmodligen inte helt laglydigt, en bra bit bort. Vilket något begränsade lusten att shoppa av alla vackra krukor där fanns. Och stora korgar och och...
Ja, blev liksom mer sådant som jag orkade släpa på tillbaka till min bil. 
Blev ju tröstad av personalen att krukorna som jag suktade efter kommer att finnas i vår till salu. Så det    k a n   h ä n d a att jag behöver åka över en sväng i mars-april så där. Med stoooora bilen. 


Men även om jag inte kom hem med bilen fullastad av vackra ting till balkong och trädgård, så kom jag hem med än mer inspiration och lustlängtan till nästa vår då det blir att inreda både stugans terrasser och kommande trädgård samt "stadshemmets" balkong. 
Om inte det skulle vara en liten jul på kommande så skulle jag längta mig sönder till en ny vår! 


 

I NATT LADE SIG ISEN


Det är något alldeles otroligt vacker, skirt och nästan lite andäktigt i stunden när isen lägger sig. 
När det där elementet som annars lever av minsta lilla vindil som bildar krusningar på ytan som klingande musik. Ytan som på sommaren glittrar ikapp med solen och som under stormiga dagar viker sig och bildar dramatiska skumfigurer. 

Jag känner en alldeles otrolig ynnest att nu få bo alldeles intill en sjö och ha denna vy varje morgon jag vaknar. Vi firar ju ännu en slags smekmånad, eller smekår - sjön och jag. Vi har inte ens känt varandra ett halvår än. 


Gick en promenad längs stranden i eftermiddagens blekt vackra novembersol. Är något sinnligt i stunden då vatten blir till is. Dess väsen stillar sig och lägger sig till ro. Även växterna som isen omfamnar blir stilla i sin väntan på en ny vår. En stilla väntan. En lång längtan. 



För varje år börjar jag mer och mer gilla november. Det finns något sinnligt vackert i naturen just i november då höstens sprakfärger har stigit åt sidan, när det diskreta, subtila, det dunkla får stiga fram och ta plats. Och i det finns en skönhet som jag tycker är så otroligt vacker. Det ligger något sofistikerat över novembers väsen. Tystlåten och sparsmakad - men när man går ut och verkligen möter november - möter man en ack så förfinad månad. 

EN LITEN RESA


 Då jag var barn på 1970-talet så åkte jag nu och då på kryssning till Stockholm, till Tallinn, till Travemünde. Min mamma jobbade inom resebranschen på den tiden så det blev säkert fler resor än vad som var vanligt. Som tonåring hade jag en barndomskompis som var riktigt resglad, men vi hade sällan råd att åka längre än på kryssning. På den tiden behövde man inte vara myndig för att åka på en veckoslutskryssning. Bara att stiga ombord. 

Och det gjorde vi - ofta. Beställde billigt munkvin till maten och sniffade oss igenom hela sortimentet parfymer och rakvatten. Oftast hade vi hytt, men då vi inte hade råd till det blev det att sova i sovstolar - och en gång sov vi faktiskt i bollhavet...Till de morgontidiga barnens "förtjusning". Han fortsatte sedan sin karriär inom resebranschen medan jag valde andra vägar. 

Under årens lopp förlorade kryssandet till Sverige sin charm. Någon gång kunde en kryssning i goda arbetskompisars lag vara underhållande, men för det mesta kom det att bli som vilken transportsträcka som helst. Eftersom vi har släkt i Sverige så reste man ju över nu och då, men oftast träffas släkten i Finland då vi alla har sommarstugor i grannskapet. 

Men så en kväll för någon vecka sedan satt jag och slöbläddrade på nätet och kom på en tillställning i Stockholm som jag väldigt gärna skulle vilja besöka och i samma veva hade jag chattat med en kompis som bott länge i Sverige, men som jag inte träffat på åratal. Så jag skrev: Jag kommer över! 

Och nu var det den dagen. Jag har åkt på hederlig kryssning! Visserligen tog jag bilen med för jag ville kunna röra mig smidigt i Stockholm och är bättre på att ratta mig fram än använda buss och tunnelbana. 

Resan var också en slags andningshål för mig. Har en hel del i mitt liv nu som kräver min närvaro på ett plan som är lite mentalt utmattande. Jag återkommer till det någongång senare. Men ja, lite egen tid. Jag är lite tudelad till att resa ensam. För det mesta tycker jag om det, men det är hiskeligt slött att äta ensam på restaurang. Helt mot god sed och så tog jag en bok med mig och läste mig igenom en trerätters. 

Jag läste mig igenom natten också, det hade lovats kraftig vind men det var inte båtens gungande som höll mig vaken utan fullmånen. Och ungdomar som sprang och väsnades i korridoren. Men det oaktat vaknade jag rätt tidigt, precis då båten började ta sig in i Stockholms skärgård och solen höll på att gå upp. Då kände jag att det nog blir en bra dag. Och att det inte är så tokigt med en liten resa efter en lång paus. 

*

P.s Men....hahhahaa....fasligt vad mycket nojs det är på en båt. Det hade jag glatt glömt. Håller jag på att utveckla någon form av ljudallergi nu också? Som kompis åt den starka-ljus-allergi jag redan har...Heh! 

RIDDARSTJÄRNOR

 



Nej, det är inte murgrönans smått stjärnlika blad som är riddaren i den här berättelsen, utan dess granne här på fönsterbrädet till mitt hemmakontor. 
Blomman med så många namn och än mer vackert klingande sortnamn. 
Den kallas bland annat riddarstjärna efter sitt latinska namn Hippeastrum där hippeus betyder riddare och astrum stjärna. På finska brukar man kalla den ritarinkukka - riddarblomman. 
Att lära sig en liten gnutta (växt)latin är skoj för då kan man ofta få bakgrundsfakta om växtens växtsätt, var den trivs, och ibland också vem som i tiderna på sina upptäcktsfärder hittat och fått ge sitt namn till växterna. 
Hur denna riddarstjärna fått sitt latinska namn är ganska uppenbart. Den är minsann stolt som en riddare - och ja, stjärnlik är den minsann när den blommar. 

Amaryllisar, eller som det väl egentligen så där grammatikaliskt rätt heter amaryller, hör till mina favoriter. Om jag skulle samla på någon växt så skulle det kunna vara amaryllisar. För mig har de alltmer tappat sin status som julblomma utan har blivit en vinterblomma. 
Väljer ofta sorter som inte är så där "juliga" och då spelar det ju inte så stor roll om de inte slår ut "på julafton klockan 15 på eftermiddagen". 

Vill man ha det så, så rekommenderar jag att köpa amaryller i snitt! 
Är ju inte personligen så för det där tomteröda, men ett fång riktigt djupt vinröda amaryller till jul - åh, det är så fint! 

Men då det gäller att odla fram sina riddarstjärnor från lök så väljer jag gärna lite enklare sorter, lite mer sparsmakade än de där riktigt fluffiga som knappt orkar stå upprätt så förädlade som de är. 
De mindre är inte så omfångsrika i sin blomning, men har ofta desto fler blomstjälkar. Och, för att vara ärlig, så är de i mitt tycke mer eleganta. 

En limegrön amaryllis som blommar i januari är ju som ett löfte om vår, eller hur? 

Dessutom är de ju så enkla växter att få i blom. Bara att stuva löken i mylla, så att en tredjedel minst är ovan jord. Vattna ett varv och sedan bara vänta tills första blomknoppen börjar synas. Helt vanlig rumstemperatur och så ljust som möjligt. Inte mycket till krav där inte. 
När blomstjälken, eller stjälkarna, börjar växa till sig brukar man rekommendera att vattna smått och gärna ha den lite mer svalt så inte stjälken rusar iväg och blir ranglig, men med dessa mer enkla sorterna är inte det heller ett så stort problem, då blommorna oftast är både mindre och lättare så även en lite längre stjälk orkar hålla "stjärnan" uppe. Och skulle det nu råka sig så illa att stjälken brister så håller sig en amaryllis precis lika bra som snitt. 

Sedan tycker jag ju att en snygg gren utifrån naturen är snyggare att stötta upp en gänglig amaryllisblomma med än en bambukäpp och  huuuuu....presentband eller liknande! 
(Kan för min värld inte begripa hur ofta man ser fula uppbindningar till annars så vackra blommor. Orkar man med katten, så orkar man med svansen...). 

Jag är rätt snabb på att knipsa bort överblommade blommor så det inte går någon extra energi från löken att sätta frön om jag vill "översomra" mina amaryller. 
Tror inte mitt tålamod skulle räcka till att så amaryller från frö)...
Sedan när blomningen är totalt över och blomstjälken börjar påminna om en ledsen gurka så klipper jag av den så lågt ner som möjligt. Och då blir alltså bara bladen kvar. Så sköter man dem som vilken grönväxt som helst, gödslar och vattnar. Till sommaren tar jag ut dem och lägger krukorna lite i skymundan i trädgården, gärna så att de står lite skydd för regn - om det skulle bli en blöt sommar. 
I september när de börjar vissna tar jag in dem och klipper av blad och allt, putsar löken från jord och klipper in rötterna. 
Förr hade jag ju diverse glasverandor som jag kunde bevara lökarna i, men om man nu inte har hundra amaryllislökar utan bara några, så kan man stuva dem i en papperspåse och gömma (men inte glömma) dem i kylskåpet ett par månader så där. Sex veckor lär vara minimum för att få löken att förstå att det är dags att börja producera blomanlag. Och så börjar man proceduren om igen. 

Sedan kan ju dessa amaryller bli lite rubbade i sin tidsschema. Det är ju vi människor som sagt att de skall vara just julblommor. Så visst har jag haft amaryller som glatt blommat i slutet av augusti också. Därute i trädgården. Men vad gör det? 

Mycket kan man köpa på nätet, men när det gäller blomlökar så är jag lite extra skeptisk och köper dem hellre så att jag kan känna på löken. Den skall ha en viss tyngd och kännas saftstinn och liksom frisk. En lätt och fnastorr lök blir kvar i butiken. 
Alltid finns ju inte de här mer skojiga sorterna i plantbutikerna utan man måste förlita sig på näthandel, men man lär sig varifrån man kan få kvalitativa lökar! Bäst är de som man kan förhandsboka. Då vet man oftast att de också kommer till handeln ungefär samtidigt som de skickas ut till kunderna. Att de inte blir liggande i något varmt lager eller i en varm butik. 

Oj....det blev visst en hel del om amaryllis. 

Men de är så fina! Kan inte helt lova att jag inte har med mig någon ny lök när jag skall ta mig på diverse julmarknader så småningom. 

ALLHELGONAHELG



Min favorithelg. 

Det är det av två orsaker. Dels givetvis för att det är alla helgons dag och den där dagen då gravgårdarna lyses upp av tusen och åter tusen ljus som tänds på alla gravar till minnet av dem som tassat vidare till en värld utanför vår. Om en sådan värld finns. Jag hoppas att en sådan värld fanns, men är inte helt övertygad. 
Jag gillar verkligen den här helgen, och har under åren strävat efter att involvera familjen i den fina stämning som dessa mängder av tända ljus på våra gravgårdar ger. 

Men för mig har också allhelgona-helgen varit en slags avslut på trädgårds- och stugsäsongen. Jag var och lade granris på gravarna, planterade några skimmior och cyklamen bland den rätt frodiga murgröna som glatt växer på mina föräldrars grav - fast den egentligen väl inte borde övervintra här på våra breddgrader. Men där växer den och har redan kastat sina tentakler över på grannens grav. Men det går ju inte för sig så de fick jag dra tillbaka till eget territorium. Jag tycker så om den här traditionen, den här processen. Att bädda gott och fint för alla de som inte längre finns. Bädda något skyddande inför vintern. Som ett täcke man bäddar över ett sovande barn, så det inte skall vara kallt under natten. Samma känsla har jag när jag lägger granris på gravarna. De som vilar här skall ha det gott i vinter. Vackert och gott. 
Jag tror - och hoppas - att gesten att laga fint på gravarna till allhelgona har en slags djupare mening. Som att täcka in någon kär inför natten. 

Allhelgonahelgen har också under många år varit en slags "deadline" (lite dåligt valt ord i det här sammanhanget kanske....) för trädgården. Länge hade jag som riktlinje att trädgården skulle vara krattad till allhelgonahelgen. Också för arbetet i trädgården blev helgen som en slags milstolpe på året. Nu kunde vintern komma. 

Nu är ju min trädgård där ute i skogen, där i skärgården. Och den har gått i vintervila redan innan. Men här hemma har balkongen fått sin vinterskrud. Det är också en slags inväntan av vintern. 

När jag kom hem idag, satte jag mig på balkongen. Tände ljusen och drack en kopp kaffe medan jag tittade ut över sjön. Några gräsänder simmade sakta mot stranden. Rätt många var ute och rodde på sjön denna milda novemberlördag. Det är så stillsamt, så vackert.