nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ÅRETS SISTA


 Det hade redan börjat skymma, så mycket en skymning nu skiljer sig från dagsljus en snöfri decemberdag, när vi kom fram till stugan. Grannen hade varit snäll nog och satt på värmen, men det oaktat satt höstens, och den blöta vinters, fukt i stugans väsen. Det skulle inte försvinna förrän efter att några famnar ved hade brunnit upp i den öppna spisen. Och kanske den inte ens då hade helt försvunnit, man hade bara vant sig att det är så här tillvarons skall dofta. För det är inte en illa lukt, bara en fuktig doft. En doft av en sommarstuga i vintervila. 

Golven är svala och jag drar på mig mina stugsockor. Inser att de fått ett hål på ena hälen. Dags att lappa dem, tänker jag förstrött medan jag bunkrar upp med godsaker i kylen. Är det nyår så är det. Gubben bär ved, både in och till bastun. Vi eldar upp lite gamla plank som sågats till ved, för den egentliga veden som kom till efter stormen Aila tidigare i höstas ligger prydligt staplad men inte torr nog att användas än. Det får bli i sommar sen. 

Vi har flytt stan och landat ute i skärgården. Här är allt så stilla, så tyst, så väntande. Här, om någonstans, inser man hur naturen faktiskt slagit sig till ro och bara inväntar en ny vår. I stan stannar det aldrig upp på samma sätt. Även om naturen givetvis där också stannar upp, men man märker det inte. Inte på samma sätt. 

I viken simmar några sjöfåglar kvar, den varma hösten har gett dem en chans till det. För dem är det ständigt en balansgång mellan att flyga söderut och vara säker på att klara vintern, eller att stanna kvar och bespara sig resans faror och energibortfall och dessutom vara först när det gäller att hitta boplats i vår. Även i djurriket gäller regeln: först till kvarn får mala. 

Men idag finns bara stunden att luta sig tillbaka, lyssna på tystnad eller skön musik, smutta på lite vin, sluta ögonen och minnas året som gått. Som varit ett sådant märkligt år. För alla i hela världen faktiskt. 

Ändå är det så att år kommer och år går, vissa år är bättre än andra, vissa riktigt eländiga. Och det är det som kallas Livet. Men när allt kommer omkring är det inte så mycket vi kan göra åt det hurudant året blir, eller hur det blev. Men vi kan oftast göra något åt stunden. Att göra det bästa av stunden blir till slut ett pärlband av bra, minnesvärda stunder. Och då kan man i slutet av året kanske känna att det blev ett bra år trots allt? 

Gott Nytt År, mina vänner! 

MELLANDAGARNA

 


Så var julen packad, klar och avklarad. I år valde vi att köpa julmaten (aftonens mat) som en matkasse och det var ett riktigt bra alternativ. Jag är ju lite matmamma och hickade till när jag fick matkassen (som var en låda) att det inte skulle räcka till min matglada familj. Men det gjorde det visst, så nog kan proffsen räkna ut vad åtgången är. Skäms att erkänna, men hos oss brukar det tyvärr bli en del matsvinn på jularna, vilket delvis gav tanken att tänka om gällande julmaten och i år blev det alltså nästan inget matsvinn alls - om inte ett par ledsna mandariner räknas dit? 

Till den minskade mängden matsvinn bidrar nog också att butikerna är öppna på helgerna numera, och dygnet runt dessutom. Och även om jag anser att det kanske är lite onödigt, så minskar ju behovet att bunkra upp med mat och på så sätt köper man kanske inte mat så där ifall om att det skulle behövas. 

Skulle nåt behövas kan man ju åka efter, och eftersom man kan vara lite lat så kanske man skippar det också? Vad vet jag? 



Idag har jag jobbat lite på halvmaskin och en halvdag, hade planerat åka iväg och fota lite på eftermiddagen, men det blev aldrig ljust idag, och absolut inte ett fint ljus så det blev att dråsa ner i soffan med en julklappsbok:
 "Mörkermanifestet - Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm", 
av Johan Eklöf. 
Mycket bra bok! 

Personligen har jag tagit allt ut av mörkret och sovit läääänge på morgnarna. Känner mig skönt utvilad och avstressad. Har ett par dagar jobb innan nyåret som vi planerar att fira på stugan. Av olika orsaker som jag kan återkomma till en annan gång har jag inte kunnat vistas på stugan i den grad jag önskat under hösten, men nu skall det bli skönt att kunna åka dit ett par dagar. Njuta mörker - apropå boken jag håller på att läsa. 

Han jag bor med gillar inte mörker, eller för att vara ärlig, han avskyr det och vill helst ha alla tänkbara lampor och strålkastare som man har i sina hem påslagna, medan jag tycker om att det är mer skymning och dämpat. Dessutom har jag märkt att med en dämpad belysning inomhus upplevs mörkret ute inte lika svart som om man har full belysning på inne. Då blir fönstren bara till svarta hål. Även fast det ännu skulle vara skymning ute. 
Som fotograf saknar jag naturligtvis ljuset. Både inne och ute. Gillar inte att fota i konstljus och att plocka fram hela arsenalen ljussättare för så kallat "privat bruk" känns lite att ta i. Det naturliga ljuset får räcka. Det är ändå det som är allra vackrast. 

Och så går vi ju mot ljusare tider. Det gör vi. 

(Och tips på efterrätt: Baka en marängkrans, vispa lite grädde och bred ovanpå (för att övrigt skall fastna). 
Strö över hackade pistaschnötter och tranbär och ringla över lite varm kolasås. Kan inte gå fel. Sååå gott!) 

FJÄRDE ADVENT


 Dags för det fjärde ljuset. 

Ute är det fortsatt ruggigt och mörkt och inte speciellt juligt alls. Fast det är ju så att man har så mycket jul man gör sig, så tar det inte riktigt fart i år. 

Lutar alltmer åt att det mesta pyntet får i år stanna i sin låda. Bestämde mig också för att vi inte skall ha en julgran i år. Och när det beslutet var fattat så ringer det på dörren och en kompis till mig står där med en "julblomma" i form av en gran - i björknäver. 

Granen kommer inte till sin rätt i den suddiga bilden ovan, men den är helt underbar, tycker jag. Och den passar så bra där framför vår tall på murstocken. Även om jag inte är så där tomtig av mig så tror jag bestämt det kommer att krypa en liten tomte och sätta sig under granen! Så gran blev det - fast i lite annorlunda form. 

Nu blir det bastu - om det skulle värma upp den något småfrusna kroppen och lyfta sinnet ett par pinnhål.


 

MURRIGT VÄRRE


Det blir inte ljust alls nu, känns det som! 

Vissa vardagar i veckan kan jag stjäla lite tid åt mig själv mitt på dagen och då brukar jag köra till den närliggande skogen för en promenad då det ens är lite ljus som orkar krypa över horisonten. 
Även om det är så grått det kan bli så är det uppfriskande och framför allt vaknar man lite till genom att ta sig en tur i skogen. 


Min äldre son säljer julgranar här på gården, han öppnade sin pop-up-butik på onsdagen, men de flesta kunder har han nog säkert under inkommande veckoslut och fram till julafton. Det skall bli intressant att se hur detta Corona-år påverkar hur man firar jul. Antingen går man ännu mer in för att pynta och ljusa upp det hela, eller så struntar man i att gå "all in" och firar en mer avskalad jul i år. För den är ju inte som en vanlig jul ändå. 

Några vänner till oss brukar köpa julgran av oss, och i samband med det brukar vi sitta kväll och njuta lite glögg och tillbehör - så där mysigt som det brukar vara! Men i år....njae...
I år blev det att bara träffas utomhus - och om man säger så att vädret inte bjöd på det vackraste de kunde så här i december. Det ösregnade och tack och lov hade vi ändå ett tak att krypa under! 

 

Regnet oaktat hade vi en riktigt mysig stund tillsammans, underbart att träffa människor "på riktigt" emellanåt. Och när jag tog den här bilden kom jag på att jag inte visat hur jag förändrat omgivning runt vår uteplats detta år. Det lovar jag att jag skall visa i nästa inlägg. Eller senast under mellandagarna. Det kanske blir något julrelaterat innan det. OM jag nu får ihopskruvat något riktigt juligt, vill säga? 



TREDJE ADVENT


 Det är ju inte så att livet skulle vara överfullt av program och projekt precis, och när det är söndag och lite slögrått väder och tredje adventsljuset tänds, så tänker jag att stillsammare och lugnare än så här kan det nog inte blir. 

Och jag vet det redan nu, den här dagen kommer inte att komma upp i många knop. Hade lovat bjuda familjen på en långkok-bolognese och mig själv hade jag tänkt bjuda på ett fotbad med alla tänkbara lyxgrejer till. Hör till de där som får smått jobbigt torra fötter till vintern, så idag skall jag ta hand om dem på bästa sätt. Är inte mycket för smink och så, men riktigt tomteröda tånaglar vill jag ha :). Jag går barfota inne året runt, min yngre är likadan. De andra två föredrar strumpor. 

Nu är det ju ändå så att om jag är bortbjuden, eller det kommer andra än familjen på besök - då när det ännu var möjligt - så behåller jag nog också strumporna på...hahahaa. Också på jobbet - då när man ännu var på kontoret - behärskar jag klädkoderna så inga glada viftande tår där inte. Men när jag kommer hem...aaaah! 

Sedan skall jag faktiskt sätta mig ner för att läsa lite böcker. Eller böcker å böcker. Jag laddar ner romaner på paddan, och nu har det blivit rätt många intressanta böcker som väntar på att bli lästa. Idag är en lämplig dag för det!

Ja, men ni hör - långsammare och lugnare än så här kan det bara inte bli...nästan så jag somnar själv när jag skriver detta inlägg - gäääääääsp! 

LIKA SOM ALLTID OCH ÄNDÅ INTE


 Jag tror inte det var så många av oss som då i februari eller i mars kunde föreställa oss hur mycket som skulle ändras i våra liv på grund av ett 'litet' virus. Personligen hade jag nog en lite väl nonchalant inställning till det hela då. Det kan jag medge. Men samtidigt håller jag delvis fast i det jag sade då, att många insjuknar och så är det inte mer än en vanlig flunsa, men för så många är det så mycket värre. 

För en tid sedan hörde jag om en bekant som återvände till sitt jobb efter en tids permittering, men för att kunna återvända så behövde hon genomgå ett labbtest och det visade sig att hon uppenbarligen hade insjuknat i coronan, men så väldigt lindrigt att hon hade inte ens märkt det. Ingen var mer häpen än hon. Men antikropparna ljuger inte. 

Samtidigt insjuknade min kompis hela familj, vuxna föräldrar med tonårsbarn, och där hade de som testat positivt klarat sjukdomen bra - som en rejälare influenssa, medan en i familjen - som testade negativt - faktiskt hade de jobbigaste symptomen. Verkligen inte lätt att förstå den här filuren kallad covid19...

Julmänniska som jag är så har jag naturligtvis funderat hur julen skall firas i år. Vi har sådana som ligger i alla riskgrupper både gällande sjukdom och ålder, och det är inte lätt att göra beslut när det gäller julen. Jag skrev tidigare att många som kan uppleva julen med tjocka släkten lite utmattande kanske jublar (i smyg) över denna isolerings-jul, men samtidigt har vi de släktingar vars sista jul det här kan bli och då blir det direkt så mycket svårare. Skall man verkligen låta en åldring/sjukling sitta ensam om julen, eller skall man ta risken och fira en gemensam jul - även om någon eventuellt smittar ner hen och med det troligen förkortar livet med någon månad? Kanske bara någon vecka, kanske något år? 

Ingen vill ju ta det ansvaret på sig. Att; "det var jag som (kanske) smittade..." Samtidigt gråter hjärtat att man inte kan - eller bör - samlas, träffas, mötas. 

Jul blir det likaväl - om än med andra "ingredienser" än vanligt. 



SJÄLVSTÄNDIGHET


 Årstiden och vädergudarna brukar sällan vara de som sätter igång lusten att ordna till en hejdundrande fest självständigheten till ära. Vanligtvis kommer det den sjätte december nederbörd i någon form. Om inte så blir det helt enkelt inte ljust alls den dagen. Ett par veckor innan vintersolstånd, så är det inte ljust...alls. 

Så de yttre förutsättningarna för en folkfest finns liksom inte. Bara årstiden gör att man helst inte vill sticka ut sin näsa utanför ytterdörren och allra minst fira picknick i parkerna med familj och vänner. Lite som att man har bättre yttre förutsättningar att göra det i Norge, Danmark och Sverige. För visst låter datum som 17 maj, 5 och 6 juni, mer lockande för den sortens evenemang än 6 november...?

Sedan har ju de nordiska länderna minsann olika historiska bakgrunder för att fira sina "landsdagar", men inte mer om det. (Finns nämligen alltid en risk att jag snöar in mig på det här med historia då...*fniss*)

Ibland har jag upplevt att det är lite tungt, vårt sätt att "fira" vår självständighet, men med åren har jag ändå mer och mer lärt mig att uppskatta det. Kanske är det årstiden, med sitt svaga ljus och avsaknad av färger som präglar oss? Kanske är det vår folksjäl, som får oss att känna oss hemma och bekväma i ett lite dämpat, värdigt och tillbakadraget sätt att fira vårt land? Kanske är det en tradition vi ärvt och inte (än) är riktigt redo att ändra på?

Och visst är det just en viss värdighet, en högtidlighet och en högaktning mot våra krigsveteraner som bubblar upp varenda år då jag hissar den finska flaggan, då jag går till gravgården och tänder ljus på både min pappas och min svärfars grav. De var båda där. Försvarade vårt land. Jag tror den här känslan bleknar med generationer, när man inte längre kände personerna bakom händelserna i historien. Och det är så det skall vara. Men än är kopplingen till de som var med rätt stark. Men helt klart är det inte längre lika kraftigt hos mina barn, som inte alls minns sin morfar och också rätt svagt sin farfar. 

Min pappa talade dessutom aldrig om kriget. Min svärfar talade desto mer. Min pappa ville helst bara gå vidare, medan svärfar gärna återkom till krigsberättelserna. 

Si eller så, så tycker jag ändå att det känns precis rätt att fira som vi gör. Inte med trummor och konfetti, inte med champagne (eller jo, lite) och fyrverkeri, utan mer som en dag av eftertanke, tacksamhet och minnen. Minnen som inte är våra, men som vi kan försöka hålla vid liv. Inte för att minnas kriget, utan människorna som krigade för vår skull. Inte för att självständighet ens skall vara ett sätt att fira ett krig, utan det som kom ut av kriget. 

Vår självständighet. 

I NATTENS TYSTNAD


Klockan har hunnit bli halv tre på natten och det är en av de där nätterna som jag tycker det är så skönt att vara vaken i. Nu vet jag att det finns mängder av människor som har problem med sömnen, som inte får sömn, som vaknar på småtimmarna och kan inte somna om och som lider av det. 
Lyckligtvis hör jag inte till dem. 

Vanligtvis somnar jag inom några minuter då jag lagt huvudet på dynan och så sover jag gott tills väckarklockan väcker mig, eller lediga dagar lite längre tills jag känner mig utsövd. Och det är jag tacksam för. Man hör så mycket annat. 
Och så har det varit hela mitt liv, även om det i mitt liv också funnits både det ena och andra som oroat och som man grubblat över, stress och problem - livet liksom, så har jag alltid sovit som en stock. 

Det oaktat finns det nätter då jag inte får mig själv i säng i tid. Känner mig inte speciellt trött, och så finns det en otroligt skön stillhet och tystnad i ett nattligt hus. Där alla andra sover och det enda som hörs är hundens djupa andning från stolen intill (den går aldrig och lägger sig "på riktigt" innan jag går, hon sover nätterna i min fotända). Så här på vintern låter elementen med ett stilla surrande. Utanför kör en polisbil med sirenerna på, och så är det tyst igen. 
Korgstolen som jag sitter i knarrar sakta när jag rör på mig. Tittar ut genom fönstret och i gatlyktans sken ser jag en ensam joggare lufsa förbi. Inga bilister. 

De här nattliga stunderna väcker barndomsminnen till liv. Jag var så här redan som barn. Minns att jag, precis som nu, hade mitt skrivbord vänt mot ett fönster och hade utsikt över en livligt trafikerad väg. Som barn bodde jag inte långt från det tryckeri där landets största tidningar trycktes. De som tidigt skulle delas ut till folks postlådor och petas in genom brevinkasten i en ännu sovande stad. 
Minns att jag utan att se på klockan visste vad den var när tidningens egna lastbilar började köra längs vägen. Det var ofta där kring två-snåret på natten. 
Då tänkte jag att det kanske var läge att krypa till sängs. 

Här sitter jag nu. Med en tyst väg utanför mitt fönster. 
Det doftar svagt av stearinljus som fått brinna ner. Datorn susar sakta. Hunden gnyr. Hon är lite hungrig. Stiger upp och ger henne ett tuggben. Hon lägger sig nöjd på köksmattan och gnager i sig benet. 
Kanske hon även tycker att det är läge att krypa till sängs. Kanske har hon rätt? 

Skall bara dricka upp mitt nu redan nästan kalla te och fundera lite på ett julrim. 
Och så skall jag komma ihåg att klippa hundens klor i morgon - det är värst vad de låter i nattens tystnad. 

 

FUL OCH OVÄLKOMMEN


 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...


Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte. 

GLAD LILLA JUL

 


Fick lurat lillungen med på en promenad längs havet. Lämnade kameran hemma och njöt bara av sällskapet och vädret och vinden och havet och skogen och lugnet. När vi satt oss i bilen efteråt kändes det så där härligt vinterfriskt i kinderna, även om det knappt var ens 0 grader, men vinden från havet var kylig och smått isig. 

Kanske det ändå blir en vinter? 

Vädret är vad det är och livet med coronapandemin ställer ju till det för envar, men det oaktat är det lilla jul idag. Och även om jag verkligen gått in för att förenkla julen så behövs ju något smått för att det inte skall bli för vardagligt. Pepparkaksbak känner jag att jag nog skippar i år, trots att jag älskar doften av pepparkaksbak! Men eftersom det hade önskats kladdkaka till efterrätt så slängde jag helt sonika på några små pepparkakor som dekoration och på köpet fick jag min pepparkaksbaks-doft i köket. 

Lite fusk - och ändå inte. 

I HEMLIGHET


    Så är det nu bara, julen 2020 blir inte som jular brukar vara, det har ett litet ettrigt virus satt stopp för och det är väl lite att gilla läget. Eller man kan ju ogilla det hur mycket man vill men en annorlunda jul blir det - det är klart. Om det sedan är illa (frånsett pandemin) är en helt annan sak. 

Snubblade över en nätchatt när överraskande många faktiskt var helt nöjda med att julen är "inhiberad" att man bara skall fira med sina allra närmaste, med de man bor med till vardags. Och någonstans förstår jag det. I Finland bor flest, efter Japan, introverta personer och en jul med 

helahärligatjockasläktenienveckaellerså 

det blir bara för mycket - hur mycket man än älskar var och en. Men alla på en gång är - utmattande. 
Så jag tror att det finns en massa introverta personer som gör ett YESS-tecken i smyg när ingen ser. Äntligen är det legitimt att fira en jul som känns som ens egen jul. 


Och det handlar verkligen inte om att man inte skulle vilja ses, man vill bara inte se alla på en och samma gång och under något stökiga och smått hysteriska förhållanden som jular har en tendens att bli - ibland. Tror många introverta kunde fira en jul varje månad året runt, bara det inte skulle involvera alla personer på en och samma gång utan man skulle ta det i mindre grupper och lite mer "bara du och jag" fast man kan vara mer än två. Lite mer "make it simple". 


Har haft möjligheten att fira både enkla "bara vi"-jular och rena rama "Fanny och Alexander"-jular. Efter de senare har jag behövt de övriga juldagarna att ladda upp mig igen. Det här är något som för många (extroverta) är lite obegripligt, att man kan älska julen, men inte då den involverar en massa socialt nojs som vi (introverta) har lite svårt för. 

Jag älskar julen, jag älskar adventstiden, men bara tanken på glöggmingel med en massa människor som jag knappt känner, och inte egentligen ens är särskilt intresserad av att lära mig känna, får mig att sucka djupt. Å jobbets vägnar har jag varit på otaliga mingelfester i mina dar och näe...de är verkligen inget jag saknar! Och så här tror jag faktiskt rätt många känner, i hemlighet, men det är inte okej att säga högt att man hellre skulle var hemma med en bra bok och ett smakligt rödvin istället för den blaskiga glögg man serveras i skränigt sällskap. Innehåller glöggen sprit finns en uppenbar risk att skränigheten ökar allteftersom kvällen lider. 

Jag har under några år redan förenklat julen och skall fortsätta så i år. Det betyder inte att jag väljer bort julen, absolut inte! Mer att det faktiskt inte kommer ett enda otrevligt "måste för det hör till" som jag inte gillar, eller tycker om, eller mår bra av. 
Nu är den här förenklingen enkel för mig att göra. Jag är den mest "juliga" i kärnfamiljen, så det lär inte bli några större draman om inte alla tomtar åker fram, eller alla efterrätter bakas. Men så är det inte för alla, och för dem som ute i stugorna suckar en lättnadens suck för en av coronan framtvingad enklare jul säger jag bara njut av det! 
Och till alla er som vill ha huset fullt av stoj och stim och glitter och glamour och ung och gammal, er jul kommer också. 

Fast inte i år. 

FÖRSTA SNÖN


 Jag skall avslöja något för er, som ni verkligen inte kunnat räkna ut om ni följt min blogg mer än femton sekunder. Typ. 

Det här med småfåglar, eller fåglar överlag i och för sig, men ändå mest småfåglar, är filurer som ligger mig varmt om hjärtat. Sade precis åt honom jag delar kylskåp med att det är tur att jag inte har ett fågelbord utanför det fönster där jag sitter och jobbar, för all min fokus skulle vara någon annanstans än den borde. Så där ur arbetssynvinkel. 

För några år sedan när jag var på väg in i den där berömda utmattningsväggen så var faktiskt dessa små fåglar och mitt begynnande fotointresse min räddning. Minns hur jag på veckosluten kunde sitta och fota småfåglar som flög till matningen i timmar för att lära mig kamerans manuella inställningar. Och då kunde jag totalt koppla loss från vardagsstressen. 

Talgoxarnas härliga vingljud, ett slags "trrrrrrr..." när de kommer flygande blev ett terapiljud för mig. Numera fotar jag dem ganska sällan, men känner att jag står i evig tacksamhetsskuld till dem för den "terapi" de gav mig då. Och med det sagt kommer jag att mata dessa små vintertid så länge jag tassar på denna jord. 

Sedan är jag ju lite kinkig vad gäller utseende på fågelmatningar, men har äntligen hittat en som är både vacker och funktionell. Och som både jag och fåglarna gillar. 

Jag roar mig ju inte med kommersiella inlägg, så hyllningen till denna fågelmatnings-grej är helt baserat på mitt personliga tyckande. Och det är: den här är bra! 

Kvalitativ, stadig, och....tadaaa....sväljer ca ett kilo, eller i runda tal sex liter solrosfrön. Vilket som sagt gör att man inte hela tiden behöver tassa ut och ladda på med mer. Den heter Giant Feeder och finns lite här och där på nätet. Kan varmt rekommendera! 


Och så är det onekligen lite muminhuskänsla över det hela - vilket ju värmer en finlandssvensk själ som mig...

*

Och just det - i går 20 november - föll den första snön. Nu, ett dygn senare har den dock regnat bort. Få se om det blir 4 månader av november i år igen? 

NOVEMBER...?


Klockan har blivit nästan midnatt och jag borde verkligen gå och lägga mig. Samtidigt är de här sena kvällarna så sköna. Vinden får regnet att formligen piska mot fönsterrutorna och i det gamla smått glesa hus jag bor i fladdrar ljusen på bordet. 

Det får skuggorna att dansa på väggarna. Och detta lilla enkla är så vackert! 

På veckoslutet gick jag ut en sväng i trädgården för att städa undan det sista som blivit hängande. Lite krattor att ställa undan. En kompost att titta till. Det var överraskande varmt och efter ett tag fick jag ta jackan av mig och hänga den på en ledig ampelkrok. 

Det var då jag fick syn på dem! 

De nya skotten av kärleksörten som glatt sticker upp ur rabatten! 

- Hallå, det är November - inte April!, fick jag lust att ropa åt dem.


 


Det här fick mig att gå en sväng i trädgården. Minsann - har inte clematisen blomknoppar! Och inte bara det, den har till ock med nya skott! Att blommor kan blomma sent på hösten är en sak, och det kan jag ännu förstå, men att i november skjuta nya skott och växa - det känns främmande! 

Kvar i mina odlingslådor står några präktiga palmkålsplantor. Nu och då går jag dit och tullar några blad till min pasta. De tål ju rätt tuffa förhållanden, men även de växer till med nya fräscha gröna blad.



Och så har vi de här!

Jag var faktiskt mån om att vara rätt sen med att sätta mina vårlökar just för att förhindra att de gror. Men tji, fick jag. Både ett gäng narcisser och så dessa söta små rosa pärlhyacinter som skulle pryda mitt påskbord 2021, var det tänkt, har grott i sina krukor. 
Fortsätter det vara varmt så tar jag in dem och så får det bli rosa till jul istället....


FREDAGEN DEN TRETTONDE


När jag var nyss fyllda aderton år gammal ( 18 år och 6 dagar) körde jag mitt körkortsprov och då jag satte mig vid bilratten för att göra körprovet frågade han som skulle godkänna - eller underkänna - mig om jag var nervös och om jag trodde på att fredagen den trettonde är en otursdag. 
- Nå nej! svarade jag och lade in ettans växel och gasade iväg. 
Jag fick mitt körkort och efter det har jag aldrig tänkt på fredagen den trettonde som en otursdag. Den är väl som dagar mest, tänker jag. 

Just den här fredagen den trettonde hade jag en ledig dag. Och då jag är ledig en vardag brukar jag gärna ta både hund och kamera och gå en längre promenad. Den här veckan har dock min ischiasnerv gjort sig påmind (det har den gjort i de här fuktighetsgrad/temperatur-kurvorna sedan jag var typ 23 år, så inget nytt) så jag valde en kortare tur. Och en betydligt mer urban tur än jag brukar. Jag valde Fölisön. I Helsingfors. Urbant så det förslår! 



Redan år 1890 blev Fölisön en folkpark och Fölisön var de första åren just en ö, som man bara kom till med båt. Men redan ett par år efter folkparkens öppnade blev bron till Fölisön klar. 
På den tiden var Fölisön ett populärt utflyktsmål för arbetarbefolkningen och med tiden blev det också en välkänd festplats. Fortfarande i dagens läge är midsommaren en enda stor folkfest på ön. För många, många år sedan firade även jag min midsommar på Fölisön, men annars kan jag inte påstå att jag skulle besöka denna pärla i Helsingfors särskilt ofta. 

Det kan hända att jag upplever att den är alldeles för befolkad - isynnerhet under sommarmånaderna - för att jag skall finna det intressant att ta mig dit. Men en smådisig och grå novemberdag.
Now we are talking! 

Ön är ungefär knappa 50 hektar och består av bergiga kullar, sänkor och lundar. Här finns också ett friluftsmuseum som öppnade redan 1909 och här man kan bekanta sig med det forna livet på landsbygden. 
På sommaren är diverse pörten, torp, präst- och mindre herrgårdar öppna för besökare, men nu hade de alla lagt lapp för luckan för i år och välkomnade gästerna på nytt nästa vår 2021. 

Vilket leder till att det är rätt glest med folk på stigarna på Fölisön. De turister som inte coronan stängt ute det ser dystra november till att göra. 




Vilket gör att promenade runt Fölisön blir en tyst och stilla vandring. Någon enstaka joggare, några mammor med barnvagn och andra ensamma vandrare som uppenbarligen lika villigt som jag vill uppleva ön för sig själv är de enda jag ser. Som den introverta personlighet jag är känner jag igen beteendet hos andra. Man vill gå själv, ensam. Man väntar en stund för att andra skall passera så man (för stunden i alla fall) får ha stigen för sig själv. Halva min familj är ju introvert, den andra extrovert, och jag lovar - vi har väldigt intressanta middagsdiskussioner i ämnet! 
En man som med blicken mot stigen gick med bestämda steg förbi mig, lite senare såg jag honom gå ut på klipporna och lyfta ansiktet mot horisonten, sedan uppåt mot himlen. Det var uppenbart att han andades hav och vida vyer. Det som vi alla behöver andas ibland. 


Och för oss mer introverta är det nu när "alla" lämnat platsen som dess skönhet och välkomnande blir för oss att möta. När skönheten är mer subtil och sparsmakad och ja....tystlåten. Stillsam. Det är som om min själ behöver mer yta att "springa fri på" än de andra mer extroverta behöver. Ju mer stressad jag kan bli av olika saker desto viktigare blir dessa tysta, ensamma, promenaderna för mig. 
Jag skriver det här för om du vet att du har en introvert person som plötsligt behöver med egentid än innan så behöver det inte alls betyda något mer dramatiskt än att hen bara behöver ladda sina batterier - ensam. Att ge egentid åt en introvert är den största gåva man kan ge. Och den största kärleksförklaringen. 





För mig var den här fredagen den trettonde en tur-dag. Jag fick några välbehövliga timmar för mig själv. Vädret var alldeles underbart, så där november-vackert och november-skönt. Och jo, det finns! 
Personligen är februari för mig en betydligt fulare och jobbigare månad. 

November är en härligt dämpad och skönt disig månad. Lite sömnig och dåsig. På ett bra sätt. 



 

SÅ TIDEN GÅR...



Tänker att det är lite märkligt ändå. 

Då i våras när jag, som så många andra hamnade bli - eller fick bli - distansarbetare så var det ändå på något plan en grej som man trodde skulle vara relativt snabbt övergånget. Snart skulle vardagen med att köra till kontoret vara...just vardag igen. 

Men så blev det ju inte. 

På våren var det lite "exotiskt" att ha ett hemmakontor. Och så mycket annat som också då ändrade med diverse restriktioner gjorde ju att man blev mer alltmer en hemma-tomte. Jag började odla mer än jag gjort på eviga tider. Och tyckte det var härligt med en lite fröodling intill hemmakontoret där både tomat, palmkål, några sällsynta perenner, luktärter och lite till fick gro och växa under mina dagligen vakande ögon. Jag njöt av det. Både odlandet och att jobba hemifrån. 

Ändå trodde jag att det skulle vara en övergående grej. På nåt plan övergående. Till hösten skulle coronaviruset krypt tillbaka till sin skumma grotta därifrån den startat, vi skulle ha - tja, insett att den inte kanske var så farligt och dramatiskt som vi befarade då på våren - och så skull vi kanske ha ett vaccin. Och det skulle kanske inte komma en andra våg. Och om det skulle, så skulle den vara lindrigare och inte lika kraftig. För det är ju så virus är. De liksom bleknar efter hand? 

Nej, jag hade inte tänkt att jag skulle ett drygt halvår senare fortfarande jobba på distans så gott som hela tiden och att jag skulle plantera amaryllislökar och kunna följa dess utveckling där vid mitt distanskontor varje dag, på samma sätt som jag följde med min frösådd i våras. 

Det nya normala är kanske annorlunda än vi varit vana med undet en lång tid. 
Däremot har ju historien visat att nya normala kommer och går - hela tiden. 
Och speciellt tacksam kan vi ju vara över att den viss Trump-"normalitet" verkar vara över. For now. 
Hoppas vi också snart kan säga att en viss Corona-"normalitet" är över. 

Däremot tror jag att distansarbete i framtiden blir för allt fler det normala. För där finns så många fördelar. För både arbetsgivare och -tagare. På det vinner alla. 
Det tror jag på. 


KRISTALLKLARA KÄLLOR

 


Det är otroligt skönt att efter en arbetsvecka med jättemycket innesittande att ge sig ut en sväng och upptäcka nya platser. Med innesittande menar jag inte enbart det där att man är fysiskt inne, utan också att när kvällarna mörknar och diverse fritidssysslor har minskat både på grund av årstid och den där eländiga coronan, så blir det som om man också psykiskt var inne - hela tiden. Vi var några som skulle pricka in ett möte och vanligtvis brukar det vara knepigt att få allas tidtabeller att passa in, men nu var det mer som; min kalender är tom - bara att säga vilken dag! 
Så jag behöver få röra mig ute. Min själ och min hjärna behöver det. 

Så jag ville uppsöka en plats som också har en slags "mental dimension", inte bara fysiskt gå ut i skogen.  Jag hade kunnat klättra upp på ett berg och njutit av utsikten, jag kunde ha tagit mig till havet för att glo på horisonten. Men jag tog mig till skogen och till platsen där allt börjar. Till källan.


Mitt i skogen finns några små källor där det regnvatten som fallit högre upp längs sandåsen, som formats av istiden, filtrerats genom grus och sand och bubblar upp i dessa små gölar. Det bubblar bland sandbotten och det är nästan lite hypnotiskt - och väldigt meditativt - att se på detta lugna bubblande. 
Tjärnarnas vatten är så klart så det nästan är lite overkligt. Och ja, det här vattnet kan man dricka, det är som att vattnet kom från en kran. Naturens egna kran. 




Den uppbubblande sanden bildade fantastiska mönster och beroende på jordmånen så var sandringarna allt från nästan orangeröda till blekgula och så mot det mer gulgröna hållet. 
Otroligt fascinerande! 

Här i det här området finns flera källor, men de som är lätta att hitta och att nå är de här två Uhrilähde (offerkällan) och Kylmänmyllynlähde. Uhrilähde (offerkällan) låter ju lite olycksbådande, men faktum är att det är mest små slantar och dylikt som man offrat i källan. Enligt sägen så skulle just denna källa ha förmågan att bota synskador och -sjukdomar. Man påstår sig också hittat "kvarglömda" glasögon i närheten av källan. 
Jag offrade inget - och har följaktligen kvar mina brillor...;)



Under historien, och faktiskt än idag, tar ortsborna vatten från källan då det finns någon baby som skall döpas, och det kan jag tycka är en alldeles underbar tradition. Så magisk är platsen, att hade jag i tiderna känt till denna plats, dessa fantastiska källor, hade jag nog åkt dit för att ta med mig naturens kanske på sitt sätt "heligaste" vatten? Men helt säkert naturens renaste. 

Att stå där vid källan och inse att ur de där bubblande sandhålen stiger det upp, om man kan kalla det så, jungfruligt vatten som kommer från denna lilla göl mitt i skogen att rinna vidare i ett långt kretslopp innan det regnar ner igen - någon annanstans. 

För tänk, i alla tider har det funnit exakt lika mycket vatten på jorden. Var det finns, i vilken form det är, varierar, men den droppe vatten man dricker har alltid funnits. Och kommer att finnas. Om vi förvaltar det rätt. I mina mest miljöpessimistiska stunder tänker jag att i nästa världskrig kanske man krigar om vatten, rätten till vatten. Och att som vi här i Norden är så priviligierade som har rent vatten till överflöd, men tänk om man skulle privatisera, börja göra business på, vattnet? Att rent vatten inte skulle vara en självklarhet? 

*

Satte mig på huk vid stranden och sträckte ut handen så nära ett bubbelhål jag kunde komma. Genom fingrarna kände jag den finaste sand dansa runt till tonen av vattnets symfoni. 
Man skall inte klampa runt vid dessa tjärnar utan låta dem vara så naturenliga som de alltid varit och njuta av dem på håll. Dessa platser är, om nu inte heliga, så väldigt magiska, och där växer ofta växter som inte finns någon annanstans. Så unik är en sådan här miljö. 



ENKLA MEN ELEGANTA TING



Jag har sagt det förr, och säger det igen. Så mycket var vackrare förr! Minns en gång jag såg en film från typ sekelskiftet 1900 och i en scen så kom en man dragandes med en kärra som han plockade upp hästskiten i från kulerstensgatan. Och den kärran var så vacker, så snyggt dekorerad (!) och ja, sade jag vacker redan? En simpel hästskit-kärra! 

Jag har en hel del käppar i mina knutar som kommit som arv från tidigare generationer. Det finns riktigt snofsiga bland dem. Sådana läckert läderklädda och med inbyggt svärd minsann och sådana med silverhandtag och så gedigna käppar i klarlackat ädelträ och så har vi den här lilla skönheten som i all sin enkelhet är min absoluta favorit. 



Bara detaljerna på den här enkla käppen är i mitt tycke helt underbara. Den symboliserar på sitt sätt allt det som jag tycker att är estetiskt. Enkelt, men samtidigt dekorerat. Snirkligt och lite lagom kvinnligt men samtidigt stramt och avskalat. Jag älskar när det blir kontraster och små krockar, och att allt inte skriker på uppmärksamhet utan att man behöver gå lite närmare, ta sig lite tid för att se och upptäcka det vackra. 
För vi behöver alla skönhet och vackra ting i våra liv. Vad man sedan upplever som vackert är upp till var och en, bara man upplever. Så tänker jag. 


Lite som min hund. Hon är ju inte traditionellt en "vacker hund". Hon ser ju så där rejäl och rätt så robust ut för att vara en liten hund. På ytan är hon lite terrier-ruff och sträv. Men ni skulle bara veta vilken liten prinsessa det döljer bakom det där skäggiga nyllet! Skrattade gott med grannen som har ett par bullmastiffer och tiken, av hans till utseendet urtuffa (och snygga) hundar, så gott som vägrar gå ut när det regnar. Det gör min också. Så här års vill hon helst bara krypa ner i det mjukaste av dynhav och bara och enbart stiga upp för att äta. Helst lite oftare än annars...

Med andra ord "lider" hon av samma höstmelankoli som så många andra av oss. Lite mer mys och lite mer mat och lite mer soffhäng och lite mer livets goda ting liksom. Till all tur är hon, min Aida, ändå lika som jag att om man nu sen bestämmer sig för att gå ut - oberoende av väder - så är det ju oftast kul ändå. Men jisses vad den där tröskeln kan kännas hög vissa dagar! 

Gäller att ta vara på varje stund av njuta av det vackra. Är det nu sedan små enkla ting som man blir glad av att se på, eller att använda. Men ibland är det faktiskt läge att stanna upp vid det man tycker om och tycker att är vackert. Kan kännas lite banalt att göra så men jag tror det gör gott att uppmärksamma det som är vackert i sin egen vardag. Och så förstås att ta den där lite motvilliga promenaden, för där kan också finnas enkla och vackra saker som man annars kanske missat. 
Om man bara stannat hemma i sin soffa...

(...vilket jag nog också väldigt gärna gör den här kommande månaden - om jag känner mig rätt...november är inte riktigt min grej...) 
Så det här är absolut lite ett pepp-prat till mig själv också. Heh! 
Så ut och promenera - med eller utan käpp! 

"FULMAT"


Alltså jag älskar ju svamp. Att plocka, att äta. Allt! Hela paketet! 

Däremot är svampmat inte så mycket för det estetiska...en svampsoppa som får själarna att sjunga. Ja, den blir bara inte vacker på bild. Inte ens i verkligeheten. Det här är mat som man borde äta med ögonen stänga. Eller i alla fall i mycket sparsam belysning och gärna då tillsammans med någon person som är en så kär att fokus är mer på personen man delar middagen med än på själva middagen. 

Man kan räkna in svampmänniskor i ett antal kategorier. 
- de som vare sig plockar eller äter svamp.
- de som plockar men inte äter. 
- de som äter men inte plockar (han jag bor med) 
- de som plockar och äter (jag själv)
- de som vare sig plockar eller äter (den ena av mina söner) 
- de som gillar smaken av svamp, men inte dess koncistens (den andra av mina söner)

Sedan har jag vänner som äter svamp bara och enbart om de själva plockat svampen (och är hundra på att där inte finns något fuffens i form av insekter och barr???) i slutprodukten. Vänner som älskar svamp men aldrig skulle gå ut i skogen för att finna/plocka dem. 

Man kan med andra ord lugnt påstå att svamp i mat delar känslor.
Vad är ditt förhållande till svamp? 





 

ALLT ÄR INTE ULL SOM LUDDAR




Det är något med får som alltid tilltalat mig. Älskar fårskinn och har dem inne och ute och kan inte tänka mig något höstigare och mysigare än fårskinn när nordan börjar vina runt knutarna. 

För länge sedan köpte jag fårskinn lite utan urskillning, men vid något skede började jag tänka på det här med varifrån vi köper våra fårskinn, och hur de är behandlade innan de landar i våra korgstolar. Och nu tänker jag inte bara ur fåren blivit behandlade under sin livstid utan också med vilka medel fårskinnen behandlas. I och med att min svägerska föder upp får har jag blivit alltmer medveten om detta. Om resan från får till fårfäll. 

Lyckligtvis har jag under åratal kunnat köpa mina fårfällar av henne och på det sättet kunna försäkra mig om att både fåret haft ett bra liv och att skinnet sedan preparerats på ett så giftfritt sätt som möjligt. Eller som hon uttryckte sig en gång; - "det finns fårskinn på marknaden jag aldrig skulle lägga mitt barnbarn på..."

Det är något otroligt tilltalande med fårskinn. Jag kommer inte från det, men sedan kryper ju tanken in att skall åtta får verkligen behöva sätta livet till för att jag skall ha fårskinn på mina utestolar? 
Jag är onekligen lite tudelad här, jag vet!

Om jag har ett underbart äkta fårskinn i min favoritfåtölj så är det en annan sak, det njuter jag av - och uppmärksammar det för mig själv - varje gång jag sätter mig ner. Men att ha så många lite "opersonliga" fårskinn på stolarna därute känns liksom inte alls lika motiverat. 



I fjol våras hittade jag på IKEA "fårskinn" som tillverkats av återanvända petflaskor och jag köpte av dem för att ha dem i mina korgstolar därute. Stolarna är visserligen under tak, men i övrigt utsatta för "fukt och fä" om man utrycker det så.
Fake-fårskinnen hade inte en skyddat tillvaro. Men de har funkat. Bättre än jag hade väntat mig! 

Efter två somrars användning slängde jag dem nu i tvättmaskinen och blev glatt överraskade hur fina de blev efter tvätten. Både i känsla och utseende. Bör nämnas att på bilden ovan är de ännu otvättade och medtagna av två år av trädgårdstillvaro. Nu är de lika fluffiga och vita som där jag köpte dem! 

Och även om jag försöker sky plast som pesten (eller Coronan som det kanske borde heta nuförtiden?) så gäller det att uppväga vilket är ett bättre val. Återanvänd plast som går att tvätta tills luddet släpper eller äkta skinn där ett djur fått sätta livet till? Även om det fått leva ett bra liv. 
Å andra sidan. Om djuret ändå skall gå till slakt är det ju bra att även skinnet används. 
Men sedan finns ju tanken...varför ha dessa djur överhuvudtaget? 

Det här kan bli till en evig filosofisk fråga. 
Blir lite som att hur man än vänder sig så har man rumpan bak...






SÅ KOM FROSTEN

 


Sov, som vanligt, med fönstret öppet. I natt kom ändå en isig vindil in och fick mig att krypa djupare in under täcket. Min hund, som sover i min fotända kröp in under täcket, suckade djupt och lade sig tillrätta mot mina bara fötter. Det värmde skönt. Oss båda. 

Eftersom det var lördagmorgon, sov jag lite längre, men trots att klockan passerat tidig morgon med någon timme då jag steg upp var det frost kvar i gräset. Medan jag drack mitt morgonkaffe sneglade jag på flödet på Facebook och kunde konstatera att många skrapat sina vindrutor denna morgon - även här i söder. I Lappland föll den första snön. Brytningen mellan årstiden höst-vinter är den mest skarpa av alla årstidsväxlingar, tycker jag. En rejäl frostnatt och det är så mycket som stannar upp. En rejäl frostnatt och träden fäller sina löv som om man knäppt på en knapp. En rejäl frostnatt och så mycket därute i trädgården tackar för sig. 

Dahliorna hör ju till de känsligaste. Man förstår det när man klipper av en dahliastjälk. Det är som ett sugrör fyllt med vatten. Har också i rabatten ett par andra växter som inte riktigt klarar vintrarna här på dessa breddgrader så de får också komma in i ide. Grävde också ner de sista lökarna. I år har jag det mesta i krukor faktiskt. Skall testa på det i år - och hoppas på en mild vinter. Sannolikheten att lyckas blir lite större så. 

Grävde också ner vitlöksklyftorna, sorten heter Therdor, som skall vara en "tidig sort med utsökt smak, hög skörd och dessutom väldigt tålig och lättodlad". Låter nästan för bra för att vara sant. Återstår att se hur det hela ter sig nästa sommar. 

Den här våren och sommaren blev ju rätt märklig pga coronapandemin. Det hade nog ingen kunde ha anat sig till. (Förutom möjligen Hanne-Vibeke Holst i boken "Som pesten". Läs den...kusligt aktuell) 

Ingen kunde väl för ett år sedan ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur livet, med alla de nya restriktionerna och uppmaningarna för att hålla pandemin stången skulle påverka vårt dagliga liv. 

Så när jag gräver ner lökarna i myllan så tänker jag för första gången någonsin - hur ser världen ut när de här lökarna sticker fram sina spetsiga gröna genom myllan? 

Så har jag aldrig tänkt förr. 


GRÅVÄDER - ATT LUFTA SJÄLEN


På finska finns det ett uttryck : Pilvisenäkin päivänä aurinko nousee! 
Ungefär som att "även en mulen dag stiger solen upp". Jag har det här på en liten lapp för att stundvis påminna mig om att det faktiskt är så. Vi ser inte solen ständigt, men den är där, och en annan dag visar den sig för oss igen. Men den ÄR där, med oss, varje dag. 

Jag gillar ju gråväder nästan lika mycket som jag gillar soliga höstdagar. Det är bara det att det inte alltid är lika lockande att ge sig ut på en utfärd när molnen ligger tunga over tillvaron. Däremot är det ofta då man får vara mer för sig själv även på de mer populära natur-utfärdsplatserna. 
Denna märkliga corona-tid har ju fyllt våra naturparker med mer människor än kanske någonsin. Och för en person, som jag, som helst vandrar ensam, kan det kännas lite "trångt" på vissa ställen här i huvudstadsregionen. När jag går ut på mina promenader och vandringar så vill jag helst gå för mig själv och låta lugnet tala till mig och ja, helt enkelt lufta min själ. 


Då gör jag ibland så att jag helt enkelt ger mig ut då vädret är sådant att det inte lockar gemene man ur slott och koja. Eller så har jag gjort så att jag jobbar på lördagen och tar måndagen ledig i stället. 
Letar upp ställen som inte är så där otroligt populära. Blir bara allt svårare att hitta dessa "egna" och "tysta" platserna då så många människor upptäckt det fina med att vistas i naturen i år. 

Och det tycker jag verkligen är alldeles härligt! Att människor, gammal som ung, upptäcker vår natur och vilken avkoppling den ger. Vilken möjlighet att lufta själen. 
I morgon skall jag igen roa mig med denna favoritsyssla. 

Att släppa tankar, funderingar, drömmar och önskningar att vandra fritt medan den ena foten läggs framför den andra i en skön, stilla, lunk. Det utlovas mer gråväder. Och det är inte alls så illa som det låter. 

Testa på gråväder något tag. Själen tackar! 

 

SKÖN SÖNDAG


Vaknade av att regnet öste ner. Det var väntat i och för sig, men ändå lite nedslående. Hade planerat en fotopromenad med en förening där tanken var att jag skulle dela ut lite fototips främst för mobilfotografering. Det är ju ändå så de allra flesta av oss fotograferar. 

Några whatsapp-meddelanden, som handlade om regnar det för mycket eller inte för att genomföra utfärden, senare satte jag mig i bilen utrustad med gummistövlar och regnrock. Vi fick en skön promenad i ett något ruskigt höstväder som efter ett tag utvecklade sig till riktigt skönt höstväder. Insåg att man aldrig skall ta ett regn för ett nej. 

Efter ett tag höll regnet upp och det blev så där vackert disigt med ett milt sken på alla höstgula löv. 




Vi vandrade runt på ena av mina favorit-utflyktsmål i Helsingfors. Fårholmen och Granholmen intill Gammelstadsviken. Alltid lika fint där. 

Det har varit en fantastiskt fin höst. I veckan lär det ändra. Eller ja, det kanske fortfarande är lika fantastiskt fint, men kylan lär komma. Har ett gäng blommor som inte är så förtjusta i frost som skall flyttas in och så ett gäng lökar som skall i jorden då det blir kyligare. Och så skall jag minsann hinna en sväng till stugan ännu innan vintern. Den varma hösten har lite ruckat på min årsklocka. Jag fattar liksom inte att det redan är medlet av oktober. Borde vara bra mycket ruskigare väder nu...
Nästa vecka fyller lillungen år. Och jag minns att då jag väntade honom hade jag redan ett bra tag gått i både vinterstövlar och använt handskar. 

Vinterstövlarna har jag inte ens plockat fram i år. Knappt så jag använder strumpor ens! Och handskar...
Ja, de hade jag på mig - låt mig se - vårvintern 2019? Då jag var i Kuusamo och det var -30 grader. Men förra vintern. Jag tvivlar på att jag ens använde de en endaste gång...

Vi har haft den varmaste september någonsin. Måntro oktober också slår sitt eget rekord? 

Jag börjar sakna snö. Och kyla. Inte för dem i sig, men för att de är tecken på 
att allt är som det skall vara. På nåt sätt.