VARFÅGEL, SNÖGUBBAR OCH VÅRTECKEN

Tog en liten tur till stugan främst för att se till de övervintrande växterna i det 

vi kallar annexet, det som sommartid är en kombinerad gäststuga och mitt distans-

kontor. Där såg allt väl ut, tack vare den milda vintern. 

På väg till stugan lyckades jag fånga en liten fluffig filur på bild. 

Inget mindre än en varfågel. Varfågeln är en nordligare art, som antagligen

tack vare den milda vintern stannat här i sydligaste Finland. Normalt skulle jag säga att

de nog flyttar längre söderut. Själv har jag aldrig lyckats se en. Och skulle knappast

gjort det nu heller om inte min ornitolog-gubbe hojtat till i framsätet något i stile med att: 

- STANNA, jag tyckte jag såg en varfågel! 

Sin lilla storlek och "gulliga utseende" till trots så är det alltså ändå en rovfågel. 

Tidvis i alla fall. När den sitter så här, rätt art-typiskt, uppe på en gren eller annat 

som sträcker sig ovan övrig vegetation och håller koll på omgivningen är den ute på 

matjakt. Så var det också här bilden togs. Runt omkring var det lite videbuskar, men i

övrigt ett gräsbevuxen gammal åker. 

Dess latinska namn är 'Lanius excubitor' där Lanius betyder slaktare, vilket syftar på att

den - sin lilla storlek och gulliga utseende till trots - inte tvekar att nappa ett byte

nästan lika stort som den själv är. Det gamla namnet på fågeln, törnskata, säger kanske

något om dess beteende. Lyckades den fånga en sork så spetsade den sitt byte på en

törnpigg eller på något annat spetsigt i väntan på att bli uppäten. 

Excubitor betyder vaktpost och det utnyttjades i tiderna till att fånga tex falkar, då

varfågeln med låg tröskel varnar för annalkande rovfåglar. 

Med andra ord en mycket intressant fågel, och inte helt vanlig att få syn på. 

I gamla tider trodde man till och med att det betydde olycka om man fick syn på

en varfågel. Tur att jag inte tror på gammalt skrock för jag är riktigt

glad över att se denna rara fågel. 

Vi fortsätter i fågeltemat...eller i fågelmat.

Tidigare under vintern så knåpade jag ihop lite vintermat åt småfåglarna. 

Jag lagade kombinerade äppel/talgbollshängen och

kletade in gamla kottar i talg och så gjorde jag dessa små snögubbar. 

De är lagade av en blandning av kokosfett och talg och hade ju varit fina att

hänga upp i vintrigt landskap...vilket inte kommit till dessa sydfinska trakter

denna viner alls. Är ju lite tudelad till det hela. Samtidigt som jag kan sakna fina, 

vackra vinterdagar då också dessa snögubbar känts mer "rätta i tiden" att hänga upp

till småfålarnas glädje och hjälp till överlevnad så gillar jag att mina övervintrande växter

som sagt verkar må bra i sin vintervila.

Knepigt att liksom villa äta kakan och ha den kvar. 

Nu hängde jag upp de sista snögubbarna. Antar att det inte i år blir mer 

vinter än så här. 

Den milda vintern har också gjort att hjortarna lämnad trädgården i

fred. De har nog hittat mat på annat håll. 

En sväng genom trädgården visade sig att några tulpanlökar

minsann redan börjat sticka upp sina knoppar och den nergrävda krukan

med pärlhyacinter också börjat visa tecken på liv. 

Och till min förvåning så har också den skruttiga tidlösa-löken krystat ut

lite nytt liv. Det hade jag inte trott! I vår skall jag nog se till att den kommer ner i jorden

och slipper sin lite udda tillvaro i en liten kruka. 

I övrigt var det underbart att besöka stugan. Vinterstormarna

hade satt sina spår med mängder av nerfallna trädgrenar. Något, ingen aning

vad, hade varit inne i vårt vedlider och tydligen fått panik för trädgårdsredskap

och krukor hade fallit ner från sina upphängningar och från hyllor. 

Kanske att liderdörren blåst upp (den saknar hake för tillfället - bör åtgärdas i vår)

och in har en katt/mink/utter lyckats smita och sedan hamnat i panik? 

Kanske en snäll granne på sin kvällspromenad sedan stängt dörren, för

den var nu stängd. Vissa saker förblir ett mysterium. 

Ingen större skada skedd. 

Havet svallade öppet så antagligen blir det ingen is på havet i år. 

Kniporna flög iväg från viken med sin kännspaka visslande flykt. 

En svan dröjde sig kvar och fortsatte lugnt simma vidare. 

Får mig att längta ut till stugan för en lite längre tid än bara en 

snabbvisit. Skall kolla kalendern lite. Borde nog finnas möjlighet till det. 

Kanske skall jag introducera sommarstugan åt Iris? 

Kram Maggi

 

ÅRET I ETT NÖTSKAL

Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 

Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 

dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 

omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 

nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och

till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och

nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 

Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 

vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 

Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt

ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där

har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider

åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 

man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det

råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor

på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 

men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 

var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 

Vad gjorde vi annat? 

Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 

I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på

diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 

Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 

mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 

Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt

fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan

jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 

skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och

börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta

på vissa perenner som behöver delas. 

Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och

lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 

Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss

då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 

Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och

man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 

I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-

tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för

varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande

växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 

och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår

och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 

Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi

 

OM LÄNGTAN TILL NATUREN

I mitt jobb har jag bråda veckor just kring årskiftet, det blir att sitta mycket 

vid datorn och jobba på, och kvällarna är ju som känt den här tiden

på året inte speciellt ljusa så för det mesta är det mörkt när jag har läge att

ta mig ut på en promenad. Glad ändå att jag inte behövt ta veckosluten till hjälp

för att hinna med jobbet - vågar knappast tänka tanken - men det har gått

väldigt smidigt i år och då blir ju veckoslutsledighet lite som en extra belöning.

När man liksom mentalt på förhand förberett sig på att kavla ärmarna om så behövs. 

Senaste veckoslut var dock helt ledig, och långledigt dessutom då 

självständighetsdagen inföll på en fredag. 

Så på lördag åkte jag ut en sväng. Lite planlöst startade jag men fick för mig 

under rattandet av bilen att åka en sväng till stugan och kolla läget där. 

Allt väl, ville egentligen mest kolla de övervintrande krukväxterna som står i

det sk annexet där ingen värme är på. Men det är ljust där med nästan hela långväggen

av fönster. Inne i stugan är det skumt så här års i och med att taket är brant och har

långa taköverhäng som äter upp massor av det lilla dagsljus som kommer

in genom fönstren. 

Tills vidare såg växterna ut att må hur bra som helst. Å andra sidan har vi knappt

haft dagar med minusgrader, så återstår att se när vintern biter till ordentligt. 

För det lär den göra? 

Att det varit en mild höst fick jag bevis på då jag gick en sväng i träd-

gården och fick syn på smultronplantorna som hade klämt fram några blommor! 

Passade också på att hänga upp några av mina fågelmatskottar som jag fixat till

och fylla på de stora fröautomaterna som jag har i omgivningen. 

Njöt löjligt mycket av lugnet och tystnaden och av mötet med den 

orädda och ganska så nyfikna älgen som jag mötte. 

Hon och stannade upp ett tag och tittade lite nyfiket på varandra innan vi 

fortsatte åt vart vårt håll. 

(Hur jag vet att älgen var en hon? Det vita på bakbenen går på älgkon betydligt högre upp, 

typ ända till svansfästet. Det brukar man kunna se även på långt håll) 

Muehlenbeckian som jag hade i somras i ett par stora krukor verkade

också ha föredragit den milda förvintern. Under några år har jag lyckats över-

vintra muehlenbeckian i kruka, men det kräver nog en fortsatt mild vinter. 

(De här krukorna är så stora så de rymdes inte in i annexet). 

När jag på morgonen startade så visste jag ju inte riktigt vart jag skulle åka och då 

jag åker iväg med den "planen" så har jag ofta en termos med kaffe och ett par smörgåsar med. 

Finns inget värre än att bli kaffesjuk och lite småhungrig och bli tvungen att 

stanna på en bensinstation för att få i sig en kopp varmt kaffe och en smörgås. 

Gillar så mycket mer att stanna på någon naturskön plats och inta min kaffelunch där. 

Nu blev det att göra det vid stugans trädgårdsbord. Inte helt fel det heller! 

Medan jag satt där och tuggade på min smörgås så började skogens mesar nyfiket

ta sig närmare de påfyllda fröstationerna och de upphängda fett-kottarna. 

Efter jul- och nyårshelgerna skall jag nog åka hit igen och unna mig en vinterhelg i stugan. 

Väl hemma kom längtan efter julen över mig. Det doftar hyacinter

i vår hall och adventsljusen lyser i alla fönster. Adventstiden är

det bästa med julen tycker jag numera. Julafton kanske är den där

"utlösningen" som man vet skall komma, medan adventstiden är

det där underbara "förspelet" som kan vara så nyanserat. 

Ni vet vad jag menar?! 

Egentligen är det helt knasigt att jag inte äter risgrynsgröt oftare för

jag kan tycka att det är så galet gott! Kanske å andra sidan lika så bra

för i min värld skall det finnas ett rejält smöröga i gröten och inte skall man spara

på krutet då det gäller socker och kanel heller. 

Mycket av allt är bäst! 

För något år sedan fann jag utterspår vid stugan, men den här gången

var det rätt tomt med spår alls. Eller utgående från vad jag kunde se i den tunna snömängd

som hade snöat därute i skärgården. 

Här vid hemsjön har vi lite mer snö och där havet ännu svallade fritt

har sjön börjat frysa till. Och häromdagen när jag gick till sjöstranden så 

såg jag att uttern minsann under de mer mörka av dygnets timmar tassat både 

hit och dit över isen. Det är kanske det bästa med vinter och snö (kanske det enda?) 

att man får en slags facit över vilka djur som rör sig i ens egna tassemarker. 

Längtan till naturen har bitit sig fast vid mig. 

Någon vecka till och jag kan lämna kontoret lite mer. 

Längtar! 

Kram Maggi

 

VACKRASTE KVÄLLEN

Det är torsdagskväll, har precis kommit från bastun och sitter på 

den öppna verandan i nattsärken med en tröja över axlarna och 

undrar hur det ens är möjligt att det är en så här underbart, ljuvlig kväll. 

Bilden är visserligen från igår kväll, men det ser ut att bli en lika fin, 

och varm kväll i kväll. 

Har ätit den sista grillkorven som legat i frysen och väntat på lämplig

tidpunkt för grillkorv. Det var idag det. När barnen var små startade vi 

alltid upp första besöket på våren med bastu och grillad korv. 

Hur lämpligt är det inte av avsluta säsongen med det samma? 

Traditioner må vara banala, men det är kanske de som är de bästa ändå?

Idag har jag packat ihop mitt distanskontor för att starta upp det hemma 

i lägenheten nästa vecka. Idag har jag också tömt skafferiet på sådant som skall

tas hem, packat ner alla onödiga kläder som jag hade med mig - och knappt använt. 

Idag köpte jag också kattmat och kattsand för att i morgon är dagen då 

jag får åka efter vår lilla kattunge! Jag varnar redan nu för kattbildsbombning

i alla fall den närmaste tiden! 

Skall bli så intressant att stifta bekantskap med en ny varelse. 

Kommer hon att gilla att åka bil till exempel? Av mina katter

har ungefär hälften tyckt att det är okej, medan andra hälften har skrikit som

små stuckna grisar om de blivit inlåsta i en kattbur - och o ve och fasa - i en bil! 

Känner efter om det känns lite vemodigt att lämna stugan? 

Jo, det gör det, för det har onekligen varit en annorlunda sommar då vi

faktiskt bott heltid på stugan. Även om jag kommer att komma hit ännu

en sväng i höst (med eller utan katt, heh) så känns uppbrottet mer än det brukar. 

Annorlunda. 

Nu skall jag gå in och tända en brasa. Inte för att det är kallt. 

Men för att det är så jädrans mysigt! 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

LÄR STUGLIVET EN PRAKTISK MINIMALISM?

Vi börjar nu så smått packa ihop oss för att dra hemåt efter nästan fem månader stugliv. 

Har varit intressant att märka hur få klädesplagg jag använt av alla de jag släpade med mig. 

Och då lovar jag att jag var ganska nogräknad redan från början. Samtliga kläder, skor och 

hygiengrejer rymdes galant i en IKEA-kass. Och ändå finns det plagg som 

jag inte alls använt under hela tiden här på stugan. 

Känns nästan lite knasigt med hur lite jag klarat mig. 

Nu spelar det ju in att jag jobbar på distans så jag behöver inte tänka på 

att klä upp mig för kontoret. Men även under hela pandemitiden och nu

efteråt då jag fortsatt distansa så klär jag mig annorlunda då det är arbetsdagar. 

Det är som om jag skulle känna mig lite mer fokuserad, lite mer skärpt då. 

Inbillar jag mig! Heh.

Och så har jag nästan alltid på mig skor då det är arbetsdag. 

I övrigt tassar jag för det mesta barfota. 

Skor är jobb, barfota är fritid. 

Sedan är det faktiskt så att jag har bara använt ett par skor under den här tiden. 

Eller jag har ett par andra med. Snörkängorna som jag tänkte jag skulle använda nu 

på hösten - men det har ju varit så varmt så de har jag haft på mig kanske två gånger. 

Hade också ett par sandaler, men deras botten är så hala att de kan jag inte alls

använda här på klipporna, och så har jag glömt bort att jag har dem ens. 

Mina sneakers börjar verkligen se ut som om de varit med ett bra tag - vilket de 

också har! Tror jag köpte dem -20 eller-21. Och varit mina favoriter varje sommar! 

 

Har man begränsat med förvaringsutrymme så blir det automatiskt att man måste välja bort. 

Och då utkristalliseras också mycket tydligt vilka kläder, skor och accessoarer är

ens verkliga favoriter. När jag kommer hem är det nog läge att se på kläderna i garderoben

med kritisk blick. Inte vill jag hemma heller ha onödiga saker som tar plats, 

även om det råkar finnas förvaringsutrymme. 

Så jo, stugliv gör en till minimalist. Lite i alla fall. Automatiskt.

Sitter i mitt soffhörn och skriver, ute brusar havet sin eviga sång. 

Har lagt på lite klassisk musik och tänt ljusen. Det är hur mysigt som helst. 

De disiga morgnarna, med nattfukt kvar i spindelnäten är lika vackra och

magiska som alltid. Bastun doftar och känns lika gott som alltid.

Ändå börjar jag längta efter golvvärmen i badrummet därhemma. 

Fukten som kryper från skogen och från havet gör allting här lite småkyligt

trots sprakande brasa, elbatterier och det faktum att det är rätt varmt ute för årstiden. 

Jag börjar uppenbarligen längta hem nu! 

Har ätit egen zucchini, rödbetor och morötter så det kommer ut ur öronen. 

Jag längtar efter att en fredagkväll beställa hem en pizza och slippa stå vid spisen. 

Tror gubben längtar efter en diskmaskin han. Han är nämligen min diskmaskin här på stugan. 

Jag tvättar, han diskar, vi lagar båda mat, så har det alltid varit. 

Men hämtmat - det skulle kännas riktigt välkommet! 

Mat som någon annan tillrett och som man kan äta hemma i det där andra soffhörnet. 

En vecka, sedan hämtar jag lilla Iris-kissen och flyttar hem igen. 

Då får det bli höst på riktigt! 

 Kram Maggi

 

STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi

 

SOMMAR SOM INTE TAR SLUT

Man kan inte alls fatta att det redan är en bit in i september, sommaren bara fortsätter 

och fortsätter! Kvällarna är fortsatt varma, dagarna nästan heta. Det är endast

tidiga morgnar då dimman stannar kvar efter natten som man kan ana hösten. 

Och björklöven som börjat dala. Det passar inte alls ihop med värmeböljan som vi har. 

Eller indiansommar heter det kanske? 

Sitter igen på den lokala Strandbistron och väntar på att en tvättmaskin

skall bli klar. De skall stänga för säsongen efter den här inkommande helgen. 

Det packas ner utemöbler och partytält rivs. Utanför dörren har det redan samlats

en liten hög torra löv som vinden samlat ihop. 

Hösten är kransarnas tid, tänkte inte knyta någon större krans, 

men fick för mig att klippa lite kråkris och fästa runt den där ståltrådskransen

i vilken man kan fästa ett äpple, eller en talgboll, för fåglarna. 

Inbillar mig att fåglarna kanske har det trevligare att greppa 

ringen om den inte är så hal. Kanske de inte bryr sig? 

Men jag kan känna att jag brytt mig. Heh! 

Till helgen skall vi få gäster till stugan. Det skall bli 

god mat med dels släktingar som kommit över från Sverige och så

ett par som vi känt i evigheter. Skall bli så mysigt när man ännu kan

sitta ute och njuta av solnedgången. 

Vilken sommar det varit! Vilken början på september! 

Kram Maggi

 

SOMMARENS VINNARE ENLIGT den här TRÄDGÅRDSMÄSTAREN

Dags att lite se tillbaka på vad som fått tummen upp den här sommaren i min 

lilla trädgård inklämd mellan skog och hav. 

Och först av allt vill jag lyfta fram en produkt som visat sig vara just så bra

som jag hoppats på. 

Min trädgård kanske inte är så stor i vare sig ar eller hektar mätt, 

men det finns hinder och utmaningar. Om man är en vattenslang. 

Det finns odlingslådor, krukor, stenar, möbler, terrasser....what not som

en "vanlig" vattenslang fastnar i. Och så har de där vattenslangarna tendensen att

försöka slå knut på sig, och om de inte lyckas ned det så bildar de i alla fall

veck som gör att vattnet liksom inte flödar som det är tänkt att det skall göra. 

Dessutom är vattenslangar ofta rätt fula. Att de är (ill)gröna gör inte att de

speciellt bra skulle "försvinna i grönskan" - snarare tvärtom. De lyser som den mest

hysteriska lysmask, och det är inte fint. Inte i min lilla värld. 

Plastslangar i grått ser också rätt slitna och fula ut efter bara en sommar. Har testats.

Och så vill jag inte ha det. Vattenslangen skall få ligga framme för att den behövs nästan 

hela tiden om man inte råkar vara så god vän med vädergudarna

att de fixat regnbevattning åt en typ varje natt. Händer sällan! 

Senaste vinter tog jag och klickade hem en vattenslang som enligt reklam-orden 

inte skulle fastna så lätt, och som inte heller skulle bilda veck.  

Dessutom var den så snygg att jag gärna kunde tänka mig ha 

den drällande framme mellan rabatter och odlingslådor. 

Och ja, den höll vad den lovade! 

Den fastnar inte, eller hemskt sällan, glider smidigt förbi de flesta hinder,  

det blir inga veck om den blir liggande ett tag. Utöver det är den är lätt att släpa på, 

den tänjer på sig och så är den bara ja, riktigt snygg.  

Om man nu har det kravet. Aldrig tidigare har jag med glädje lämnat vattenslangen 

drällande längs trädgården. Nu gör jag det. 

Den är inte grälligt gul, orange eller illgrön. Den är stiligt och subtilt svart. 

Tar inte för sig i utseende men levererar med lågmäld elegans. 

Och som sagt detta är inte betald reklam.

Det här är för att jag är nöjd med mitt köp. 

Och jag kan vara lite småpetig med vad jag tycker är bra. Det här är. 

Vill du kolla mer kolla då H Ä R

En annan grej som fungerat överraskande bra är de här "matt-trasorna" i form av sönderrivna 

dynvar som jag doppade i medlet Trico Garden och som höll hjortarna borta från mina 

lådordlingar. Ett par gånger under säsongen gjorde jag så att jag blandade en blandning av 

Trico Garden i en burk och så låt jag tygremsorna doppa sig i medlet. Jag kunde ju inte bespruta 

så nära det vi själva skulle äta, men det räckte tydligen för att hålla hjortarna borta. 

Hur jag gjorde från början kan du läsa HÄR

Hade fortfarande lite rödbetor kvar i odlingslådorna när jag plockade bort dessa bågar med

sina "matt-trasor". Två dagar senare var blasten på rödbetorna uppbetade - av hjortar. 

Tar det som ett litet bevis på att de illaluktande "matt-trasorna" faktiskt fungerade. 

För de som inte vet vad jag menar med "matt-trasor" så är det frågan om tygremsor, 

ett par cm breda som man kan riva av tex gamla lakan och som man sedan vävde till

tadaaa....tras-mattor. Har aldrig vävt trasmattor, men nog rivit tyg till matt-trasor. 

Kanske en slags "husmorsgöra" som man inte längre gör? Eller som väldigt få gör?

Vare sig river gamla lakan eller väver mattor. 

*

Min hantverksgen må vara lite svagt utvecklad, min präktiga husmorsgen likaså, 

ändå finner jag en märklig tillfredställelse i att ta vara på saker och ting. 

Någonstans djupt inom mig finns kanske en urkvinna som vill komma fram så här

i skördetid. Hon som vill sylta och safta. Lägga in och ta hand om. 

Kunde väl lika gärna köpa inlagd kryddgurka från butiken, ändå vill jag lägga

in själv. Inte femtielva burkar men en, eller två. 

Jag vill ta vara på och sköta om mina hushållsgrejer, som att olja

besticken, istället för att köpa nya. Det finns ett visst välbehag i att se de slitna 

knivarna, vändspadarna och andra med träskaft bli som nya med lite olja, vax och en

gnutta tid. Och lite kärlek. 

Kram Maggi

FORNELDARNAS NATT

Det var igår det. 

Eller villa-avslut. Venetiansk afton.  Men också Finska naturens dag. 

Mycket att fira så här de sista dagarna i augusti. Gubben hade födelsedag och 

så hade vi ju Östersjödagen och Sova-ute-natten också här i veckan. 

Det ordnades en "villa-avsluts-supé med eldigt inslag" på Strandbistron i byn. 

Vi åkte dit med några vänner och jäklar vad gott det var! 

Förrätt en toast med ett litet berg (!) av skagenröra, toppat med inlagd rödlök 

och lite, vad jag tror var, dillolja. Här sparades det inte på mängden. 

Och som varmrätt en hel rökt flundra per man med sallad och smashad potatis med

parmesanströssel. Minns inte när jag senast ätit så god rökt flundra. 

Eller flundra överhuvudtaget. 

När jag i slutet av 80-talet började röra mig här i trakten så fanns det ett par 

fiskrökerier och det fanns typ alltid rökt flundra att få. Men det har inte lyckats

på de tio, femton senaste åren. Det kommer inte flundra säger både amatörer och 

yrkesfiskare. Vad det beror på har man väl lite olika åsikter om, men en är nog

att salthalten i Östersjön har sjunkit, och ytterligare har syrebristen förvärrats i 

de områden där flundran leker. 

Men som sagt blev det att äta rökt flundra igår. Förmodligen fångad

lite längre bort än i de riktigt lokala vattnen, för flundrorna var alla så stora. 

Men lika bra smakade de, och blev faktiskt en lite nostalgisk 

smakupplevelse också på samma gång. 

Till efterrätt blev det rabarberkompott med knaprig smul-fundering och glass. 

Gott, gott! 

Kvällen avslutades med en eldshow - istället för den där fornelden. 

Idag, söndag, är det många som packar ihop och börjar styra kosan hemåt

till "stan" eller hur man nu vill benämna den där fasta bostaden. 

Vi stannar kvar ännu ett tag. Skall fira en 60-åring kompis nästa veckoslut, har

lite blomlökar att plantera, en sen kräftskiva med släkten att förtära. 

Och än vill jag stanna här. 

Sova "nästan ute" intill öppet fönster lika stort som sängen

är lång. Tassa på morgonen till utedasset med en långkofta virad runt kroppen. 

Elda bastu. 

Värma händerna runt en kopp kaffe och glo på havet. 

Krypa upp i soffhörnet, läsa en bok eller se på en serie medan

elden sprakar i den öppna spisen. 

Jag är inte redo för stadsliv än. 

Tur för mig att jag inte behöver vara det riktigt än heller. 

ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi