KONSUMTION

Egentligen är ju världen ganska snedvriden. Ifall ni inte insett det redan. 

Sedan jag köpstoppade för något år sedan har min syn på konsumtion, och mitt eget konsumtionsbeteende ändrats radikalt. Det har för egen del känts befriande och trots 

rätt små inkomster möjliggjort att downshifta lite. 

Så ja, min materialism har minskat och är sakta på väg mot minimalism. 

Men så kom då en korona-kris och små företag kämpar med uteblivna kunder

och jag inser att andras materialism faktiskt är det som möjliggör att jag kan 

köpstoppa och leka minimalist. Korona eller inte, är ju konsumtion det som håller 

många småföretagare med näsan ovanför ytan. 

Eller är det? 

När jag sade upp mig från mitt förra jobb för några år sedan så hade jag

faktiskt som ett alternativ att grunda ett företag med en liten fysisk

butik och så näthandel förstås. 

Jag menar, jag har ju ändå alltid gillat inredning och fina ting. 

Varför hymla med det? 

Men någonstans då jag besökte ett par mässor omkring i Norden insåg

jag att jag kommer att vara så extremt icke trovärdig om jag skulle börja

sälja en massa....onödigt. Om än vackert, men inte nödvändigt. 

Jag hamnade lite in på en kollisionskurs med mig själv. 

Det blev, som ni vet, aldrig någon sådan butik, och det är jag glad för nu. 

Hade inte känts okej. 

*

Men så tänker jag på min egen konsumtion. 

I dessa koronatider uppmanas man att stötta små företagare och nu då

så många företag som bjuder tjänster inte riktigt känns aktuellt att använda sig av,

som frissa...resturang....massage...gym...resor....hotell.....

så blir det ju att blicka till annan form av konsumtion

för att hjälpa våra lokala företagare. 

Men sen blir det error i min logik.

Jag vill jättegärna stöda lokala företagare - absolut. MEN jag är inte

speciellt glad över att jag skulle behöva konsumera mer produkter för att 

vara den goda konsumenten som stöder lokala företagare. 

Och vart hamnar mina arma slantar i förlängningen om jag köper en

ny filt, eller en ny lampa, hos den lokala inredningsbutiken? 

En ny vårjacka eller ett nytt koppel till hunden?

Jo, större delen av slantarna mina kommer ju ändå att landa hos ett betydligt större 

företag som varken står eller faller om jag personligen köper eller låter bli. 

Och jag inser att min strävan till någon form av minimalism förutsätter

att andra fortsätter sin konsumtion som innan. 

För annars stannar allt upp...

...och en marknadsekonomi skulle sluta rulla världen framåt. 

Det är en riktigt komplex och delikat fråga det här. 

Konsumera eller inte? 

That's the question! 

Vad är i rätt på lång sikt? Vad skall man välja? 

*

I övrigt har jag sått frön och satt lökar. 

Det känns som en konsumtion som ger mer än 

man satsat på i begynnelsen. 

Ett gäng doftliljor är satta. 

I väntan på dem och i väntan på ett liv efter coronan. 

Ha det gott! 

JULANNANDAG

Oh ja...vet ni, det blev en enkel jul - och jösses så skönt det var. 

Och det här säger jag trots att det inom mig ändå bor någon form av julmänniska! 

Problemet med julen - för de som nu upplever att det är ett problem - är att man 

kanske helt enkelt vill för mycket? 

En del av mig vill ju luta fisken och salta skinkan själv. Helst skall jag ha fiskat upp fisken och 

föda upp grisen. Odlat kålrötterna och hantverkat alla julklappar. 

Okej, det kan vara att ta i men ni förstår? 

Hade jag en häst så skulle jag sela den framför en släde som skulle ta oss

genom vackert vinterland till julkyrkan som inte skulle tävla med tusen andra aktiviteter.

Ja, men ni förstår? Det blir så himla lätt att man håller i de gamla traditionerna och

tillför nya utan att rensa bort...

I år blev det verkligen att banta ner, det hade jag bestämt, och även om 

jag ett tag där innan fick lite "kalla fötter" så körde jag välja-bort-racet till slut. 

Julpyntet hade reducerats till mest bara ljus. Julmaten upplevde en verklig

förändring - och det blev godkänt av de flesta. Tror att min brorsa kanske 

hade hoppats på mer traditionell julmat, 

men mina barn däremot uttryckte sin förtjusning! 

Den äldre över förrätten den yngre över huvudrätten. 

Men alla lät sig väl smaka. 

Berättar i ett annat inlägg vad det var vi åt. 

Som eventuell inspiration för någon annan och som "kom-ihåg" åt mig själv. 

Idag var det traditionell lutfisk på menyn, men eftersom jag inte precis

faller i trans av lutfisk rörde jag ihop en vegetarisk pasta mest åt mig själv men

även den gick faktiskt bättre åt än lutfisken...

Så kanske lagom tid att "våga" bryta historiska trender och byta ut traditioner? 

Hade man aldrig gjort det, hade vi väl ännu idag käkat grisfötter och syltor?

Inte så många som har det på sina julbord? Tänkte väl det! 

Lutfisken är väl det som har längsta traditionen 

och som hållit sin plats på julbordet längst? 

*

En annan lite annorlunda grej med julen var att i år var

min hund (!!!!!) den mest otåliga då det var dags att öppna paket.

Jag skojar inte! Hon sprang mellan de personer som stod "i tur" att 

läsa sitt julrim på paketet och öppna sin gåva. 

Hon betedde sig som en otålig treåring. Hunden min alltså. 

Så vi skrattade åt henne! 

Lyckan hennes var total när hon sedan äntligen fick öppna sitt paket och 

däri låg en pip-mjukis-bäver som snabbt hamnade ut för en rätt så

radikal och inte speciellt ömsint behandling. Men det är ju så det skall vara. 

Då en terrier får nåt att, helt konkret, hugga tänderna i, då händer det grejer! 

*

Och så i efterdyningarna av den något annorlunda, nedtonade julen, 

beslöt vi att familjen drar söderut nästa jul. 

Det är läge för det nu. 

Den heliga julkamelens rygg är bruten. 

Och det var inte ens speciellt svårt....! 

DAN FÖRE DAN...

Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser. 

I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med. 

Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset. 

Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...

...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så. 

Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.

Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom

fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång

som fattigåret och avbockade saker alldeles för så. 

Men så är det inte i år. 

Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn. 

Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller 

tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton. 

Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan

tid och sprida sin doft och stämning? 

Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med

kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på 

julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,  

men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist. 

Inget dyrt. Inget trams. 

Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen. 

Den kan kan du läsa HÄR. 

Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den

vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås. 

Den kanske också ännu finns? 

Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:

"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och 

fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och 

begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya 

telefonmodeller och klädtrender. 

Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, 

snarare än glad över det jag fick."

Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en 

"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser. 

Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha

till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och 

äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under

årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp. 

Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?

De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något

sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt. 

De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget. 

Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor. 

I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha, 

få eller skaffa mer skapar någon form av lugn. 

Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall. 

Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då 

jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt

kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet. 

Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord

kommer att åstadkomma. 

Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det

ett välkommet nytänk? 

Återstår att se....

GRÅ MÅNDAG

I går sken solen, idag vräker regnet ner. Så är det på hösten.

Inser att det är sällan, mycket sällan jag bloggar på morgonen, till det brukar
jag ha för bråttom och tusen andra saker pockar på uppmärksamhet.
Idag är ändå en sådan där långsam morgon som man borde unna sig lite oftare.

Har förvisso en hel del på agendan idag också, men inget som kräver en tidtabell,
och jag vet att jag kommer att hinna med allt inplanerat. Det regnar ute vilket
på sitt sätt bidrar till en mer dämpad ton på morgonen.
Jag behöver inte åka i väg någonstans och början min arbetsdag nu eller om
trettio minuter bestämmer bara jag själv. Det är oerhört skönt.
Det blir om trettio minuter, bestämmer jag.
Snart skall jag ta tag i mail, leveranslappar, fraktbrev och fakturor - men än finns det
gott om tid för en kopp kaffe till och en nästan meditativ stund här vid
tangentbordet. Inser att sedan jag började med det här systemet att jobba hemifrån
på måndagarna, så känns det som om arbetsveckan börjar lite mjukare, lite mildare.

Tänker ofta att om vi skall orka jobba med den takt som "samhället"
kräver av oss och gärna fortsätta med jobbandet en bra bit upp i åren, så
borde arbetslivet bli mycket smidigare än det är i dag. Efter att jag de senaste veckorna
kört en hel del omkring i glesbygden för att inte säga obygden, sett hus som
övergetts pga att det gjorts omöjligt att bo och leva där - arbete finns helt enkelt inte.

Tänk om man kunde svänga på den trenden? Är rätt säker på att det finns mängder med
människor som skulle önska leva och bo utanför de stora städerna. Långt utanför.

Sitter själv och blickar ut över RingIII, vägen som kramar om huvudstadsregionen och
tänker att tänk om jag kunde sitta och blicka ut över ett lugnt landskap istället.

Hade min morgon blivit än mer behaglig då?

FÖR MÅNGA VAL...

...jag minns faktiskt precis när jag första gången upplevde känslan

av att det finns för mycket att välja mellan.

Vi hade precis kommit en bra bit på väg med vårt husbygge och Jag skulle

välja kakel till badrummet. Det fanns mängder och åter mängder att välja mellan. 

Stönade uppgivet åt försäljaren och undrade varför det inte bara kunde finnas runt tio kakel

att välja mellan - skulle vara så mycket enklare. 

Hon skrattade och sade att jag minsann inte är den första som undrar...

*

Den mänskliga hjärnan är inte riktigt och hänger med då valmöjligheterna blir för

många Man hade i USA gjort en undersökning inom ämnet människors köpbeteende och hade i en butik lagt fram 24 olika sorters marmelad som kunderna fick smaka på - och köpa den de

gillade mest. Så här många olika smakprover lockade människor att komma och smaka

men det var inte så många som sedan slutligen köpte någon sylt.

Man ordnade en ny testning, men denna gång med bara 6 olika marmelad-smaker.

De färre smakproven lockade färre smaktestare, men flera av dem köpte

faktiskt med sig en syltburk med sig hem. Alltså gjorde färre val-

möjligheter att det i slutändan var enklare att göra sitt val. 

Våra hjärnors förmåga att göra val är begränsad. Vid för stort utbud börjar vi tvivla

och vi blir förvirrade, oroliga och kanhända till och med ängsliga. 

Talade med min äldre grabb om det här med svårigheterna att välja.

Han, som så många andra av den generationen, använder sig mest av

streamingtjänster som Netflix och dylika. Jag hade på dagen lyssnat på ett radioprogram 

där en tjej beklagade sig över att om hon har en timme tid att se på något 

program innan hon bör gå och lägga sig, så kan det ta 45 minuter för henne att

välja vad hon skall se på - och följaktligen då bara hinna se på programmet i 

15 minuter (eller strunta i den tid man valt att gå och lägga sig...). 

Grabben kände igen sig. Precis så där är det, sa han.

Personligen känner jag inte att jag lider av överutbudet just där, främst av

den orsaken att jag sällan bläddrar och "surfar" utan oftast ser en serie, film

eller dokumentär som någon rekommenderat. Däremot märker jag att min tolerans att

ge något småtråkigt en chans blivit snävare och jag att rätt fort bryter om filmen

inte genast lyckas fånga mitt intresse. Samma gäller förresten böcker som 

jag lånat eller laddat ner. 

(Har alltså helt slutat köpa böcker för några år sedan). 

Forskarna tror att en av orsakerna varför vi reagerar med (besluts)ångest inför ett 

för stort utbud är den att vi under större delen av mänsklighetens historia levt i

en tillvaro där knapphet är det normala. Överflödet är inte det. 

Hjärnan måste läras att överflödet är det nya normala och sådant tar tid. 

Sedan är ju frågan om det är klokt, eller ens försvarbart? 

Det kanske inte alls är ett sammanträffande att trender, eller livsstilar, där frivillig enkelhet, 

att man frivilligt avstår från något blir alltmer populära. Visserligen är

det fortfarande en marginell grupp, men den växer. Personer som väljer minimalism och avstår från

sådant man upplever som onödigt. 

Personer som väljer, bytesekonomi framför ägande, bo i sk tiny house framom att 

sträva mot många kvadratmetrar. Vegetarianer och veganer har nog många olika

orsaker som ligger bakom varför de avstått från kött, men i förlängningen är det

också att avstå och göra valen enklare. 

För ju mer vi har att välja mellan, desto mer börjar vi tvivla på att vi gjort rätt val.

Då blir vi missnöjda med oss själva - kanske vi borde letat mer, kollar fler alternativ - 

blir rädda att vi missat något ännu bättre kap.

När man satt ut förbehåll på sin egen konsumtion och på det sättet

tvingat sig att minska utbudet och begränsa valmöjligheterna kan det 

vara möjligt att man faktiskt då blir en nöjdare människa? 

Kan det vara så?

*

Men tillbaka till kakelbutiken.
Det är snart trettio år sedan den insidenten och efter det har jag byggt och renoverat både
hus och hem - och alltid valt vita kakel.

Tråkigt måhända, men har aldrig tröttnat.
Och beslutsångest - heh - vad är det?

ETT NYTT ÅR...

Ibland tänker jag om det inte är så att jag har två nyår istället för ett? 

Ett som firas då vid årskiftet och ett då jag får inleda stugsäsongen? 

Jag var ju här en sväng i januari, sedan kom livet och vädret igen emellan och planerna 

ändrades, men nu....NU är jag här igen och när jag ser på min kalender så ser det ut som 

om det skulle bli att möta våren en hel del härute i skärgården. 

Det går ju så rasande fort, eller våren kommer liksom smygande.

Idag är det riktigt isande kalla vindar, trots att det utlovats rejält varma dagar. 

Rejält varmt är ju relativt, som känt. Men mer än + 5 i alla fall. 

Känns kallare här vid havet på grund av vinden.

Men här händer ändå hela tiden. 

Ejdrarna, ådrorna och gudingarna, har stämt träff ute i viken. 

De är överraskande jämt fördelade honor och hanar i år.

Ofta brukar det vara betydligt mer hanar än honor. 

Ejdrarna har ju minskat radikalt de senaste åren. 

Dels pga av en sjukdom som honorna bär på och som sprider sig 

via ägget till ungarna. För något år sedan blev det noll ungar i området kring

Östersjön som uppnådde vuxen ålder. Dessutom är ju både mink och 

havsörn och gallrar i  beståndet om man säger så. 

För sjukdomens del finns, vad jag förstått, inte något att göra, men ejdrarna har 

faktiskt redan ändrat på sitt beteende var och hur de lägger sina ägg

just med tanke på hotet från rovdjuren.

I fjol kunde man konstatera ökade mängder ejdrar i närheten av stora hamnar, 

där det är så mycket rörelse att rovdjuren hålls på avstånd. 

Vi har också här på stugan placerat ut nya "kryp-in" för 

ådorna att ta i besittning. Hoppas de duger! 

*

Ja, men...alltså.

Stugsäsongen är härmed öppnad. 

Om allt går som jag planerat kommer jag att vara här 

mer än något år innan, någonsin. 

Ska bli nice! 

OM ATT FÖRENKLA - LAGOMISERA...

Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti

för finska YLE. 

I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det

jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara. 

På bekostnad av så mycket.

Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.

Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn, 

och att vår räddning kunde vara att börja avstå. 

Innan det är försent.

Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text 

finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och  

alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.

Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag 

ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.

Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser. 

(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!

 Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.

Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och 

analysen av det som trollband mig.

Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,

Så huvudet på spiken, helt enkelt.

För så här är det, ju:

Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.

Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i 

stil med följande: 

"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".

Och fortsätter:

- Förlåt vänner!

Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.

Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.

Få hinner med riktigt alla? 

Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha. 

Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.

Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt

att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta

något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna

pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop 

pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.

Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga

och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.

Han utrycker det så bra i meningen:

"Vi lever som grevar med en drängs lön"

För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid? 

Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och 

går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker 

leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.

Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?

Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder. 

Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.

Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.

Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!

Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna

och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av. 

Man gör inte så. 

För vi har det ju så bra - bland alla prylar. 

Pekka skriver vidare:

"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå 

den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar." 

Slavar under tid, pengar, ork. 

Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten? 

Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är 

det hektiska tempot på våra arbetsplatser? 

Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism, 

inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå. 

Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen

så fort man tycker sig närma sig den? 

Kolumnen är riktigt bra! 

Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska). 

Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix

som smakar så bra! 

Men saken bakom all ironi är så himla viktig! 

Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och 

vårt sätt att samla på onödiga ting.

För framtiden och för våra barns skull.

Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det. 

Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper

taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:

 Ja...det är nog bara befriande. 

LIVING IN MY CAR...

Klockan är redan nästan natt. Solen färgar himlen

vackert gul och ljuset verkar inte ta slut ens då midnatten närmar sig.

Jag packar det sista i bilen. 

Bilen, som kommer att vara sonens och mitt hem ett par veckor framöver.

Jag har ju de senaste åren nu och då rest så att bilen ha varit både mitt hem 

och delvis min arbetsplats, men jag har nog aldrig riktigt dokumenterat 

annat än platserna jag åkt till. Kanske jag denna gång skall ge själva boendet under

resan en synligare roll? Det är många som undrar om det inte är sjukt obekvämt 

att resa så som jag valt att göra. 

Nja...jag är ju en livsnjutare i själ och botten, så jag gör absolut allt 

för att ha det gott och skönt även om omständigheterna är lite enklare. 

När min nuvarande bil tar sin sista suck och jag måste börja titta efter

en annan bil, så är kriterierna följande:

Fyrhjulsdrift för att klara av lite tuffare terräng vid behov.

Utrymmet bak i bilen skall vara långt nog att jag kan sova raklång utan problem.

Och så skall det utrymmet bli plant, så man kan sova där utan risk att hitta

sig själv som en skrynklig kringla i fotändan av "sängen". 

Jag har lite börjat kika på en skåpbil att göra om. Jag kunde ju välja en husbil, men 

jag tycker genuint illa om allt det plastiga i husbilar. Jag har svårt för det. 

Jag bil-luffar så mycket hellre enklare men mindre plastigt.

(dessutom kan jag inte för min värld förstå varför alla, precis alla, 

husbilar skall se ut som gigantiska förrymda kylskåp på hjul)!

Varför kan inte husbilarna ha andra färger, som fina mossgröna, eller

vinröda, eller antracitgrå? Då kanske, eventuellt, möjligen kunde

jag överväga en husbil. OM man fått bort all den plastiga känslan på

samma gång. Inte bara känslan...plasten skall bort! 

Hon här stannar hemma denna gång. Hon är ju inte speciellt förtjust i att bila.

Skulle hon vara det, skulle hon vara hela tiden med mig. Som det är nu med henne, 

så får hon stanna hemma från de lite längre roadtripparna. 

Fast jag väljer att leva i bilen eller tält under mina roadtripar för den frihet det ger,

så vill jag ändå ha det "lyxigt" utgående från de möjligheter det ger.

Vi kommer till exempel att till största delen laga vår mat på spritkök,

men som jag tänker så behöver ju maten inte vara tråkig bara för den skull?

Bra, och god, mat är ofta enklare än man tror.

Lite som idag.

Vi hade strålat ihop en rejäl del av La Familia och jag bjöd på

enkelt tillredd gös som fick en och annan "tummen upp" av matgästerna. 

Gjorde en "röra" av stekt bacon, stekta champinjoner, stekt lök och 

en liten knippe färsk dragon. 

(Jag äter ju inte kött själv, så innan jag blandade i baconen så tog jag 

åt sidan en bit av röran bara för mig...om nu nån undrar...) 

Fiskarna fylldes med röran och resten fick ligga brevid medan 

fiskarna blev klara i ugnen. Så simpelt och så jä*la gott! 

Just sådan här mat älskar jag. Enkel, med rena smaker. 

Lite som att bo i sin bil.

Enkelt, simpelt  - på ett befriande gott sätt.

SMÅ INSIKTER...

Senaste veckan hade jag nöjet att ha min förstfödde (med katt) - eller kanske det var katten

med sin människa - boende här hos oss några dagar. 

Han behövde flytta ut ur sin lägenhet för en vecka, med sina grejer, utom möbler och kärl då.

De kunde bli kvar, men i princip det övriga skulle med. 

Det var inte mycket grejer han hade med sig. Det mesta var kattens grejer; 

klätterträd, sandlåda, transportbag. 

Och så hans kläder som rymdes i ett par, tre IKEA-kassar.

Nästan samtidigt körde jag min yngre till båten för att han skulle åka

på en resa med sina kompisar. Han reste med en gammal skolryggsäck. 

Och den såg till och med lite tom ut.

Och jag insåg att jag på något vidunderligt sätt lyckats med konststycket

att få två minimalister till barn! 

Nu är det ett smärre under i sig, eftersom de med facit på hand

minsann vuxit upp med en mamma som både pyntat och haft sig,

shoppat nödvändigt och en faslig massa onödigheter, och verkligen haft 

en allt annat än minimalistisk syn på tillvaron. 

Så här i efterskott kan jag ju bara vara glad att jag inte totalt miljöförstört dem! 

*

Jag har långt kvar till minimalism. Så är det bara.

Men något hände det där halvåret för något år sedan då jag 

köpstoppade. Och det har stannat kvar. 

Lusten att o-shoppa det där o-nödiga. 

Läser också med intresse hur man tänker kring det här med

minimalism, köpstopp och downshifting och allt det. 

För visst är det så att vi väljer dessa just för att vi kan. 

Och kan välja annorlunda - om vi skulle vilja. 

H Ä R

en riktigt intressant synvinkel på just den aspekten. 

Att kunna välja bort är kanske det nya svarta?

Vilket gör mig lite...obekväm, och lite olustig.

Jag vill ju inte vara ett sådant där rö för vinden som passar in i de

senaste medelklasstrenderna och nymodigheterna. 

Men samtidigt så vill jag inte längre konsumera som jag gjort förr. 

Och eftersom jag downshiftat i arbetstid (...och lön) så är jag så illa tvingen

att konsumera mindre. Och personligen känner jag att det bara känns bra! 

Men inte känner jag mig speciellt trendig för den skull. 

Snarare tvärtom. 

Jag börjar lära mig av mina barn. 

Less is just enough.

Och det ligger en underbar befrielse i att ha mindre grejer att ta hand om.

I morgon skuttar jag i bilen och drar så långt österut längs finska viken 

man kommer innan ryska gränsen kommer emot. 

Under några dagar skall jag kolla in det man kallar Arktika.

Arktika är de arktiska flyttfåglarnas vårflyttning mot den ryska tundran

och Ishavets stränder. Hundratusentals fåglar flyger längs en uråldrig rutt

år efter år efter år. 

I år skall jag ta en titt på hur det ser ut. 

Har packat vad som behövs för några dagar "on-the-road" och inser att 

utöver maten så har jag packat allt jag behöver för att klara mig en weekend.

Eller en vecka, eller en månad, eller ett halvår!

Det jag klarar mig på en weekend det skulle jag galant klara mig också på i en månad eller mer.

Klart jag skulle behöva fylla på med vatten, mat och behöva tvätta mina kläder.

Men jag skulle klara mig - gott och väl.

Och det är nog den tanken, då den slagit rot, som gör att man kanske

börjar tvivla på om man verkligen behöver allt det där som man 

därhemma samlat på sig under årens lopp?

Det enklaste är ju att packa ner i lådor och påsar det man 

vet med sig själv att man inte vill ha i sin vardag och förvara det - någonstans.

Bara att kolla hur många nya företag som ploppat upp med förvaring av 

privatpersoners lösöre under de senaste åren för att inse - det finns en faslig massa grejer

som ingen vill ha...

Att gå in på någon av dessa företags sidor och kolla vad det kostar att förvara

sina saker man (kanske) inte ens egentligen vill ha, sätter en bra prislapp på vad man

skulle - eller inte skulle - vara redo att betala för sitt oönskade lösöre. 

Om man nu inte skulle känna för att spara på det i sitt hem och låta dessa

onödiga saker uppta plats där. 

Åh, man kunde filosofera om det här i oändlighet känns det som! 

Men det skall jag inte, jag skall ta en dusch och packa det allra sista

innan det blir tidig uppstigning och avfärd mot öster.

See you! 

SNÖ OCH SOL...

      Jag vet inte om det kan ha med det att göra att jag faktiskt hade möjligheten att vara en tid utomlands i januari som gör att jag känner att den här vintern inte är fullt så lång som vanligt.

Eller så är det bara så att jag känner mig mer energisk nu än på många år. Efter att jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb för ett drygt år sedan har jag hittat en helt annan rytm i mitt liv. En rytm som gör mig gott och som passar mig. 

Att det skulle ta nästan ett år för mig att återhämta mig från någon form av utmattning som jag halkat in på hade jag aldrig trott.

Jag hade tänkt att ett par tre veckor, kanske sju, med långa sovmornar skulle räcka. 

Det gjorde det inte.

Det tog året. På ett ungefär...

När jag var som mest utmattad så var stunderna med kameran ute i naturen mitt andningshål, min retreat, min livlina. Just då fanns ingen och inget annat som ställde krav på mig. Jag kunde bara vara i stunden och kanske få till en bild.

Jag var som en robotdammsugare som fick koppla upp sig till sin laddningsstation och släcka ner och bara laddas. Vänta på grön lampa och sätta igång igen.

Sen var det så, för mig,  att det började ta allt längre tid innan min lampa visade grönt igen. Och som vilken manick som helst så började batteritiden, eller den tid batteriet orkade hålla igång, kortas av. 

Lite, lite mer för varje dag, för varje vecka, för varje månad, för varje år. Sedan kom året då semestern inte längre räckte till att ladda upp mig. Det var då jag hörde den första spröda klinget av  en varningsklocka.

Såhär med facit på hand, så tror jag mig veta precis dagen när jag på riktigt blev varse hur trött och utmattad jag var. 

Att det sedan tog något år till innan jag gjorde något åt saken är inget jag är speciellt stolt över nu.

Jag borde ha vetat, förstått och begripit bättre...

Idag hade jag en ledig stund efter lunch och innan jag skulle vara på ett möte. Tog kameran och gick ut i skogsdungen intill. Lyckades nästan skrämma iväg alla koltrastar men en ekorre stannade kvar.

Och jag upplevde något, för mig speciellt. Att ta sig en kravlös stund där ute i naturen var inte längre en nästan panikartad befrielse från en inre stress. Och samtidigt något att ha dåligt samvete för.

Just så motstridigt har jag upplevt det förr.

Plötsligt var det bara en skär och enkel njutning. Utan några som helst nyanser av tvivel och moln av trött tyngd.

Och det var en fantastisk känsla! 

Att äntligen vara fri från en utmattning, som jag i mina stunder av tvivel, trodde hade kommit för att stanna i min kropp, i min själ och som en del av mig.

Så är det inte. Det finns ett annat sätt att andas. 

Vägen dit var bara så mycket längre än jag trodde. Och insikten att jag verkligen tappat bort mig rejält innan jag hittade rätt stig igen var inte så enkel att ta till sig.

Men nu går jag åter på den, den rätta stigen, där jag kan känna igen mina steg och min andning lugnar sig. 

Förnimmer hur jag igen nästan är som jag en gång var.

*

Jag är långt ifrån ensam att känna som jag känt, och har egentligen inga andra råd än att vara lyhörd.

Dra i den där bromsen i tid. Våga välja andra stigar och vägar. Och låta det ta den tid det tar att hitta hem, till sig själv igen, 

För tid...det tar det. 

Samtidigt som man blir så mycket mer medveten om vad som egentligen är viktigt. Och den processen behöver kanske pågå hela tiden. 

Kanske det är så?

SKOGEN OCH SKÄRGÅRDEN KALLAR - ÄN...

...det må nu sen vara att det inte är så många plusgrader som orkar visa sig på termometern.

Längtan dit finns ändå! 

Har några lite mer intensiva dagar här nu, lite klockan runt faktiskt så till slutet av veckan 

har jag samlat åt mig mer skriv- och planeringsjobb som jag lika väl kan göra från stugan! 

Längtar, längtar...

Jo, jag vet ju att hon här kommer att ha just den där lite uttråkade minen medan jag sitter 

och låter fingrarna dansa över tangenterna, koncentrerar mig med en rynka mellan ögonbrynen,

och funderar och tänker och suckar och gör om.

Men vi är där ute i skogen, och när helst jag känner att det behövs en tankepaus

i frisk havsluft, kan vi ta oss ut på en sväng i naturen.

Jag vet inte om jag önskade ha tystnad och stillhet i mitt liv

jämt, att den sortens tystnad skulle bli en norm och min vardag.

Jag tror inte det. Men jag vet inte.

Men jag märker absolut när jag varit i för mycket sorl och det varit för mycket brus en tid.

Då slår "längta-knappen" till naturen på och börjar alarmera.

Efter min utmattning händer det så mycket lättare, fortare och snabbare än innan att 

jag längtar efter, eller behöver det där tysta lugnet. 

Jag försöker vara lyhörd, och efter möjlighet, ordna min tillvaro så att det blir en

balans i mig. Alltid lyckas det ju inte, men försöka duger! 

Och jag vet ju inte om jag någonsin får tillbaka min forna tolerans

för oljud, brus och ståhej.

*

Jag hör ju till de lyckligt lottade som faktiskt både har möjlighet och känner

att jag kan vila ut och ladda mig - och trivs väldigt bra i tystnad. 

Men de som inte gillar tystnad och avskildhet - hur laddar de upp sig när

man bränt sig lite i botten?

När en egenvald tystnad och stilla egentid inte känns naturlig och befriande?

Hur gör man då?

När skog och skärgård inte är ett alternativ?

När inte det fungerar?

Så på det sättet är jag faktiskt glad att jag vickar lite mer över åt det 

introverta hållet, för det är så "enkelt" att ladda upp sig, 

vila ut, andas.

Bara att vara själv. Gärna i lite tystnad, då.

Och det är ju inte så krångligt att få till.

Sådant kan jag fundera på ibland.

Ja.