JULANNANDAG

Oh ja...vet ni, det blev en enkel jul - och jösses så skönt det var. 

Och det här säger jag trots att det inom mig ändå bor någon form av julmänniska! 

Problemet med julen - för de som nu upplever att det är ett problem - är att man 

kanske helt enkelt vill för mycket? 

En del av mig vill ju luta fisken och salta skinkan själv. Helst skall jag ha fiskat upp fisken och 

föda upp grisen. Odlat kålrötterna och hantverkat alla julklappar. 

Okej, det kan vara att ta i men ni förstår? 

Hade jag en häst så skulle jag sela den framför en släde som skulle ta oss

genom vackert vinterland till julkyrkan som inte skulle tävla med tusen andra aktiviteter.

Ja, men ni förstår? Det blir så himla lätt att man håller i de gamla traditionerna och

tillför nya utan att rensa bort...

I år blev det verkligen att banta ner, det hade jag bestämt, och även om 

jag ett tag där innan fick lite "kalla fötter" så körde jag välja-bort-racet till slut. 

Julpyntet hade reducerats till mest bara ljus. Julmaten upplevde en verklig

förändring - och det blev godkänt av de flesta. Tror att min brorsa kanske 

hade hoppats på mer traditionell julmat, 

men mina barn däremot uttryckte sin förtjusning! 

Den äldre över förrätten den yngre över huvudrätten. 

Men alla lät sig väl smaka. 

Berättar i ett annat inlägg vad det var vi åt. 

Som eventuell inspiration för någon annan och som "kom-ihåg" åt mig själv. 

Idag var det traditionell lutfisk på menyn, men eftersom jag inte precis

faller i trans av lutfisk rörde jag ihop en vegetarisk pasta mest åt mig själv men

även den gick faktiskt bättre åt än lutfisken...

Så kanske lagom tid att "våga" bryta historiska trender och byta ut traditioner? 

Hade man aldrig gjort det, hade vi väl ännu idag käkat grisfötter och syltor?

Inte så många som har det på sina julbord? Tänkte väl det! 

Lutfisken är väl det som har längsta traditionen 

och som hållit sin plats på julbordet längst? 

*

En annan lite annorlunda grej med julen var att i år var

min hund (!!!!!) den mest otåliga då det var dags att öppna paket.

Jag skojar inte! Hon sprang mellan de personer som stod "i tur" att 

läsa sitt julrim på paketet och öppna sin gåva. 

Hon betedde sig som en otålig treåring. Hunden min alltså. 

Så vi skrattade åt henne! 

Lyckan hennes var total när hon sedan äntligen fick öppna sitt paket och 

däri låg en pip-mjukis-bäver som snabbt hamnade ut för en rätt så

radikal och inte speciellt ömsint behandling. Men det är ju så det skall vara. 

Då en terrier får nåt att, helt konkret, hugga tänderna i, då händer det grejer! 

*

Och så i efterdyningarna av den något annorlunda, nedtonade julen, 

beslöt vi att familjen drar söderut nästa jul. 

Det är läge för det nu. 

Den heliga julkamelens rygg är bruten. 

Och det var inte ens speciellt svårt....!