Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser.
I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med.
Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset.
Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...
...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så.
Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.
Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom
fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång
som fattigåret och avbockade saker alldeles för så.
Men så är det inte i år.
Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn.
Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller
tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton.
Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan
tid och sprida sin doft och stämning?
Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med
kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på
julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,
men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist.
Inget dyrt. Inget trams.
Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen.
Den kan kan du läsa HÄR.
Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den
vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås.
Den kanske också ännu finns?
Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:
"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och
fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och
begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya
telefonmodeller och klädtrender.
Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.
Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick,
snarare än glad över det jag fick."
Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en
"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser.
Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha
till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och
äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under
årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp.
Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?
De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något
sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt.
De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget.
Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor.
I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha,
få eller skaffa mer skapar någon form av lugn.
Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall.
Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då
jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt
kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet.
Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord
kommer att åstadkomma.
Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det
ett välkommet nytänk?
Återstår att se....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar