EN SENSOMMARSTORM KOM

Det kom en storm och ruckade om i sommaren ett tag. Hade på lördagen mina

barndomskompisar på årliga träffen här på stugan. Som rätt introvert har jag 

säkert färre ytliga vänner/bekanta än mången annan men jag har en  handfull eller

två riktigt goda vänner. Vänner sedan årtionden som jag vet jag skulle kunna ringa

när som helst på dygnet om så skulle behövas. Och jag hoppas - och tror - att det

är ömsesidigt. Två av dessa träffar jag annars också nog i vardagen genom gemensamma

hobbyn och så, men de här sommarträffarna här på stugan har blivit en tradition

och lite av ett begrepp. Det som pratas här - stannar här är vår devis. 

I år blev det kräftor i ett synnerligen ickesomrigt väder med regn och blåst

och första natten då jag snudd på frös när jag sov ute på verandan. 

Hösten är onekligen och väntar där bakom knuten. 

Gässen samlar sig ute vid skäret och deras skränande är ett av de mest

kära sensommarljud som jag vet - även om det finns ett visst vemod i det hela. 

Inför stormen flög de i stora flockar över vår stuga för att söka sig till lugnare vikar 

ännu längre inskärs.  Det ligger som sagt ett vemod i det hela men också ett slags

skönt lugn över att det tippar mot höst. Sommaren är ändå liksom mer aktiv

på nåt sätt. Även om det just för min egen del denna sommar verkligen inte varit det. 

Har haft en av de mest lata somrar någonsin. 

 

Att det lider mot höst märks också inne i byn. Torgdagarna blir färre och i och med

att skolorna börjat är det glest med sommargäster i hamnen. Desto tacksammare 

är jag för den här lilla "kojan". Längs vägen står den uppdukad med grönsaker, rotsaker,

sommarblommor, bakverk, mjöd, bär, svamp...till och med lokala vindruvor! 

Bara att plocka åt sig och betala med kontant i en mjölkstånka fastkedjad 

i en tall, eller så betalar man digitalt. 

Mjölkstånka är vad jag vet en finlandism, vet inte riktigt vad den där stora 

mjölkkannan som man förr bar ut till vägen heter på "ren svenska"? Längs vägarna

fanns för ändamålet byggda små hus, mjölkbryggor tror jag de heter, 

för avhämtning av mejeri-bilen. 

Nå, hur som helst så har den lilla mjölkbryggan som också funnits vid detta vägskäl

växt till sig och är världens bästa självservice-torg - med de godaste av tomater! 

Och i den gamla lilla byggnaden som förr var mjölkbrygga finns nu ett bokutbyteri. 

Hämta en bok - låna en bok. Intill finns också en liten koja där man kan köpa

för en mycket liten slant böcker, tidningar och bordsspel. 

Allt sådant som man kan behöva på stugan när vädret är ruggigt. 

*

Nu är det måndag och vädret är igen soligt och nästan somrigt. 

Vinden ligger på ännu här så ylletröjan är ingen överdrift här ute på udden. 

Var en sväng till butiken och där kände jag mig minst sagt "överklädd" med min 

tjocka tröja bland alla andra i shorts och t-skirt. Heh. 

Ta vara på er själva - och på de där viktiga vännerna. 

För de är nog värda mer än guld. 

Kram från Maggi

AUGUSTI OCH ETT BRÖLLOP TILL MINSANN

Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min

mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti. 

En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle

säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson. 

"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas

bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här 

två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen

ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!

Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad

på rösten. Glad, men stressad. 

Du vet när någon börjar samtalet med; 

- Det är helt okej att säga nej, men...

Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en

(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst

incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??

Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under

några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat. 

Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag. 

Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;

- Äsch då, kan vi ta om det här...

Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så

hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...

Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två

underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid

en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda. 

Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas 

på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov

att slänga ut ett par bilder här på bloggen. 

Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på! 

När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv 

och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades

fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket

ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste 

vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen, 

och lite av den godhjärtade yrseln som rådde. 

Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes. 

Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära! 

*

Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket

har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-

sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare

i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då. 

Kram från Maggi

 

JULMINNEN FRÅN TIDER SOM VAR

Ett alldeles säkert tecken på att man håller på att åldras är att det lite

överraskande nu och då ploppar upp barndomsminnen som pockar på 

någon slags uppmärksamhet. Jag har förstått att det inte är alldeles ovanligt när

man, som man säger, kommit upp en bit i ålder. 

Så även hos mig. Jag tänker ofta med värme tillbaka på mina barndomsjular. 

Tvivlar på att de alltid var fullt så gyllenkantade som jag minns dem, men det 

fanns aldrig något bråk, eller så. Det var traditioner, samvaro, spel och 

mängder med mandariner. Mandariner har blivit en slags familjeskämt även i min

vuxna familj. Vi älskar mandariner hela bunten och ger ofta varandra olika sorters

mandariner/klementiner/satsumas i gåva. I år gjorde lillungen ett litet skämt 

åt sin storebror. Min uppgift var att lura bort storebror från sitt hem så att lillungen 

(för de som inte vet så är de vuxna karlar båda två) skulle kunna

i hemlighet gå dit (de har nycklar till varandras hem) och gömma mandariner överallt i 

lägenheten. Satt och fnissade för mig själv när jag fick bilder på vart 

dessa mandariner gömdes. Urkul! 

Men tillbaka till min barndoms jular. 

Då skolans julfest var över och mitt jullov började fick jag under

mina första skolår följa med min mamma till hennes jobb så jag inte behövde 

vara ensam hemma. Minns hur fint det var i alla höghusfönster där adventsljusstakarna 

och de där julsjärnorna med sitt orange sken lyste. Vi åkte in

till stan (läs Helsingfors) först med buss och sedan med spårvagn, så det fanns mycket att se. 

Vi bodde ju ett stycke utanför Helsingfors i ett område med mest egnahemshus. Och skog. 

Från saluhallen köpte mamma hem hyacinter och det doftade så gott tyckte jag då.

Och tycker det än! Ingen jul utan hyacinter. 

Att skämta till det hela lite gällande julklappar har också varit vår familjs grej. 

Vare sig i min barndomsfamilj, eller i min egna familj tas julklapparna på större allvar. 

Julklapparna får gärna vara praktiska och/eller ha en skämtsam twist. 

Att dela ut julklappar hos oss är ofta en ganska fnissig historia. 

Det var först när jag gick i högstadiet som jag blev varse om att det fanns familjer 

vars "riktiga" julfeelis satt i mängden julklappar, och i hur värdefulla de var. 

Jag var lite konfunderad. Hade en klasskompis, som jag inte ens väldigt mycket

umgicks med på daglig basis, som varje jul ringde runt och berättade vad hon

fått i julklapp. Jag kan säga att när jag sade att jag fått mandrainer och ett puzzel, så 

small det inte så högt in på hennes wow-lista. Men jag älskade ju mandariner.

och jag älskade att lägga puzzel eller spela något bordsspel med min mamma och 

min bror. Far i huset var inte intresserad, och bra det för han var en urusel förlorare. 

Så bara bra att han höll sig borta. Kanske han hade insett något själv? 

Han satt ofta ett stycke ifrån och läste en bok. 

Innan jul träffade jag mina kolleger, som alltså är rejält yngre än jag, och är mitt 

uppe i den där småbarnsrumban. Det diskuterades just det här med julklappar och dess 

vikt i hela julfirandet. Och jag är absolut av den åsikten att julklappar hör julen till, jag menar vi

är numera alla vuxna i vår familj och inte vill någon riktigt skippa det där med klappar. 

Men dessa unga mödrar uttryckte sin frustration över en viss "omättlighet" hos sina barn

gällande julklappar, trots att de inte vill uppfostra sina barn i den andan utan faktiskt 

gör sitt allt för det motsatta. Att berätta för sina barn att en anonym julgåva till någon mindre

bemedlad inte är bort från de egna barnen. Att julen faktiskt är till att dela med sig. 

Jag blir glad när jag hör dessa kloka föräldrar som orkar stångas mot överkonsumtionens inflytande. 

 Och tänker att det kanske ändå var riktigt skönt att växa upp och bli vuxen i en tid då det

inte fanns ett överflöd av allt, även om jag aldrig upplevde att jag saknade något. 

Mina barndomsjular var aldrig ett överdrivet frosseri i vare sig mat eller klappar, men jag bär dem

ändå - eller kanske just därför - som en liten guldklimp av minnen i min själ. 

Kanske har de på något sätt satt sina spår i mig om vad som är viktigt på riktigt? 

Vad vet jag? 

Hur som helst så är julen över, nyåret är över och i morgon skall det bli en

lutfiskdoftande trettondagsmiddag hos oss med ett gäng gamla vänner som 

vill återinföra lutfisken till jultraditionen. För vem orkar äta lutfisk under självaste julen? 

Vi har ibland ätit lutfisk till självständighetsdagen. Ibland på julannandag. 

Men nu kanske den hittar en helt egen plats - till trettondag? 

Kanske det blir en ny tradition, vem vet? 

Så i morgon blir det ännu en sista jultraditions-krystning innan det är dags att packa ner julen

för denna gång. De sista julblommorna fick ge sig idag, så lämpligt! 

Kram Maggi

 

SEMESTER 1.0

 Så är det bara - allt har sin ände - och min första semestervecka går verkligen på sista versen. I morgon blir det att packa sig hemåt och jobba på i några veckor. Om man nu skulle få lägga in en anspråkslös önskan till vädergudarna så skulle det då lyda något i stil med....Lite mindre värme - tack! 

Det är väldigt torrt ute i markerna. Växter och djur mår nog inte så bra av denna hetta heller. Under min semestervecka har jag lagt till med en "ovana" från sydligare trakter. Jag har infört siesta! 

Hade mina allra bästa barndomsvänner här på stugan en sväng. Det är ju bäst! Vänner som man känt - håll i er - i nästan ett halvsekel. De och det är bara så guld. Och man babblar på, skrattar, fnissar och timmarna bara rusar iväg. Till slut blir man påmind om sin medelålder och att natten är långt kommen. Och man är inte tjugo - om man säger så...heh! 

När de där härliga typerna som jag fått ha i mitt liv sedan jag var barn åkt iväg gjorde värmen, nattvaket och det avnjutna vinet sitt för att jag bara kände att siesta - hörni vilket vackert ord. 

Och vilken god idé! 

Så jag har faktiskt nu några (heta) dagar stigit tidigt upp vilket är mycket ovanligt för en nattuggla som jag. Pysslat på innan det blivit riktigt varmt. Tupplurat där mot seneftermiddagen och vaknat till när solen börjar dala och en viss svalka infinner sig. 

Skall se om jag inför även denna dygnsrytm även då jag skall jobba. I synnerhet om hettan tänker hålla i...

RAPPORT FRÅN EN UDDE

När stormen som kom in över landet natten till lördagen hade dragit vidare och 

lämnat efter sig ett av nederbörd surt landskap blev kvällen fantastiskt vacker. 

Bara ovädrets sista svans i form av mörka moln hängde kvar över himlen. 

*

Jag hade haft ett par barndomsväninnor på besök på stugan. Det är så där underbart

med vänner från barndomen, man liksom kan helt sänka gardet på alla plan 

och behöver inte föreställa sig något alls. 

Inte för att jag kanske annars heller gör det, men med barndomsvänner är det som

om man inte ens kan vara något annat än det man är. 

Det är skönt, avslappat och innerligt hjärtligt. 

Jag saknade dem redan då jag såg baklyktorna då de åkte iväg. 

*

Har en vecka jobb kvar innan semestern. Den kommer förmodligen att bli arbetsdryg,

jag är den enda som officiellt är på jobb - även om jag har kolleger som kommer att 

dejourera om det skulle behövas.

Men sedan är det lediga dagar som räknas. Efter min utmattning för något

år sedan har det tagit länge innan jag igen börjat läsa romaner. Det har varit som 

om koncentrationen inte riktigt funnits där. Började på en detta veckoslut

och kan knappt lägga den ifrån mig. I dessa coronatider är Hanne-Vibeke Holst bok

Som Pesten en ruskig historia att läsa. 

Har du inget att läsa i hängmattan i sommar så rekommenderar jag den.

Nu har solen gått ner, det börjar vara lite kyligt i natten och dags att krypa

till kojs. Den här sommarnatten är smått kylig. 

Få se när värmen kommer åter?