# MYBROMARF

Hembygdsmuséet Sockenstugan mitt i byn. Stugan är från 1851

och byggdes av bonden Smedlund från Vättlax. 

Tog mig själv på orden och nappade kameran med mig då vi på lördagen

besökte sommartorget i Bromarf. Nu skall man väl egentligen skriva Bromarf med v på

slutet, men har man en äkta Bromarf-själ, så skriver man det med f, på det gamla sättet. 

Officiellt heter byn nog Bromarv sedan 1960-talet. 

Det var Post- och Telegrafstyrelsen som hade bestämt att man skall ändra på stavningen

för att finskspråkiga kunde inte begripa varför ett f på slutet ändå skulle uttalas v. 

Inte undra på att man ville hålla fast vid det gammelsvenska ortnamnet, ca 90 % av 

ortsborna har svenska som modersmål. Bromarf är nämligen en urgammal svenskbygd.

Det var redan på 1100-talet som svenska nybyggare bosatte sig längs den finska syd-

västkusten. Innan det hade här bara huserat jägare och fiskare som kunde sägas 

vara en slags nomader. De stannade aldrig länge på ett ställe. 

Men det ändrades, och redan på 1300-talet hade man i Bromarf en egen handelsflotta.

I källskrifter finns nämnt kontakter till Stockholm, så någon gudsförgäten by var Bromarf då inte. 

Här levde man på fiske, jordbruk och skeppsbyggeri. I slutet av 1800-talet upptäckte andra

det vackra Bromarf och man började bygga sommarvillor och pensionat för semestrande stadsbor. 

När man idag kör genom byn går det inte att undgå att en del av dessa villor 

fortfarande står kvar, vilket ger byn en säregen charm. 

I början av 1900-talet kom sommargäster hit med ångbåt från bla Hangö, Åbo och Helsingfors. 

Så såg hamnen i Bromarf ut på den tiden.

Det var en hel del hålligång i trakten under det glada 1920-och 1930-talet kan jag tänka mig. Här

ordnades en ansedd tennisturnering. Fortfarande finns det ett Bed & Breakfast (Tallmo) i en 

av de anrika sommarvillorna. En charmig del av Bromarf är att än i dag när man kör genom byn

så möter man personer, ensamma och familjer, par och ungar, som strövar längs byvägen 

iklädda badrock och med handduken över armen på väg till simstranden. 

Lite som i den underbara danska serien "Badehotellet". 

(se den om du inte redan gjort det!) 

Men samtidigt som här finns en air av gammal historia så är byn 

synnerligen modern och uppdaterad. Här växer ingen mossa på strandstenarna. 

Byns finaste bil och grönsaks- och örtodlingen utanför strandbistron. Bra med förbudskylt där...

Sommarmånaderna är torget den självklara samlingpunkten. Idag, veckan innan

midsommar var rusningen på torget inte speciellt stort. Sommargästerna har kanske inte

riktigt ännu hittat ut till sina kojor, men från midsommar ändrar det. 

Eller så var vi bara lite sent ute och alla pro-torgbesökare hade varit där när det 

öppnade och inte som vi strax innan det stängde. 

Senast nästa vecka fylls gästhamnen med båtar och sommarklädda människor som 

strövar mellan butiken och torget, från strandbodarna till restaurangen. 

Ungarna äter glass och hundarna gläfsar. 

Det är ont om parkeringsplatser. Det är sommar i en sommarby. 

 Och det här har varit min sommarby sedan 1988 så man har ju sett en 

ändring. När jag började vara här fanns det tre matbutiker, nu en. Då fanns här läkarstation 

och ett par banker. Av dem finns ingen kvar. Men det kommer annat i stället som 

håller en sommarby levande. Vi har fått en fin gästhamn med fler båtplatser, en

mysig strandbistro som bjuder på mat och dryck och har musikevenemang

längs hela sommaren. Vi har fått service som jag saknat och uppskattar. Bland annat 

den där tvättstugan jag nämnde i mitt förra inlägg. Men också möjlighet till

dusch. Inte aktuellt för oss under sommarmånaderna, då har vi ju både bastu och dusch. 

Men då sommarvattnet stängs på hösten, eller innan det kopplas på våren är det skönt

att ha tillgång till en dusch om man vil stanna längre tid på stugan än över en helg. 

Bromarftrollen (inte de på cykel, utan de där bakom ;)) 

och en kappa nyupptagen nypotatis. Bästa närmaten.

Oj, det blev visst ett ganska långt inlägg det här.

Och kvar finns ännu en hel del att berätta. Hann inte alls med det här om 

det historiska sjöslaget som skedde här på 1700-talet. Eller berätta om

trollen. De kända Bromarftrollen! 

Inte att förglömma det optiska telegraftornet! 

De berättelserna får vi ta en annan gång helt enkelt! 

 Maggi

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

NÄSTAN EN HALV LIVSTID

Jag måste börja med att erkänna en sak. Jag är inte speciellt romantisk av mig. 

Ändå känner jag en alldeles speciell romantisk vibration i luften just i dag. 

Idag, för 35 år sedan sade jag ett alldeles speciellt JA i en medeltida kyrka.

Utan en aning om vad som komma skulle. Och visst har det kommit en hel

del under dessa år. Ett par barn, en massa husprojekt, en separation som efter ett par år

blev en återförening och som det är nu en djup och innerlig kärlek-vänskap-totaltillit. 

Jag älskar att vakna, stiga upp och när jag öppnar sovrumsdörren höra ett glatt Godmorgon!

(en av oss är mer morgonpigg, om man säger så....)

Visst har vi haft våra ups and downs - vem har inte det under 35 år? 

Men nu finns det samma lugn som i en vintervit skog eller i en stilla sommarkväll vid havet. 

 

Låter det tråkigt? Inte alls - det är ett skönt lugn som jag uppskattar varje dag faktiskt. 

Jag kanske, som jag sade, inte är den mest romantiska människan på jorden, men 

jag fattar ju att vara glad och oerhört tacksam över all den kärlek jag fått till mig under mitt liv. 

På finska finns ett uttryck att man blivit hållen "som en blomma i handen", det vill säga

att ingen velat en illa, klämma åt, eller krossa en.  

Har bara mött ett ömt, snällt, respekterande och 

kärleksfullt bemötande av de personer som betytt mest i livet. 

Vilket jag bär i mitt hjärta hela tiden. 

*

Igår var jag med hela familjen och tittade på den fantastiska berättelsen om

Stormskärs Maja. Den åländska tonårsflickan som i medlet av 1800-talet mot sin vilja

blev bortgift till en fattig bondpojke utan jord att ärva. Men hur de, där ute på ett ödsligt

skär i den åländska ytterskärgården blev lyckliga, mötte motgångar, men övervann dem. 

Om det bara finns en chans att se filmen så gör det. Den är vacker, berörande och 

baserar sig ju på en sann berättelse. Och musiken. Så vacker. 

Musiken komponerad av Lasse Mårtensson 1977 (tror jag). Lasse Mårtensson var 

en strålande tolkare av hav och skärgård i musikens tecken. 

Och den här nytolkningen är guld! Musiken, orden - allt! 

Stormskärs Maja tolkning av Emelie Irewald

*

Min länk till Åland är från mina barn- och ungdomssomrar då jag och min familj 

alltid var där. Under många år hyrde vi samma stuga på en ö mitt i havet mellan Åland och 

Finland. Sista sommaren jag var där var sommaren då jag på våren hade träffat

mannen som jag skulle komma att gifta mig med. Jag hade haft en arbetsdryg vår

och försommar och när jag hade ett par veckor ledigt smet jag iväg till

vår Ålands-stuga. Mannen "hotade" med att komma efter mig med flyg. 

- Jep, jep, svarade jag! Ses i augusti! 

Och så vinkade jag av honom och styrde bilen mot Ålandsfärjan - m/s Gudingen hette den. 

Och den verkar tuffa på än mellan öarna i den Åländska skärgården. 

En eftermiddag när jag hade varit i bastun och stod vid stranden och sköljde schampot 

ur håret så snurrade en Cessna ettrigt över viken, och inte mycket senare gled det lilla

flygplanet in i viken och lade till vid vårt båthus, där mellan lilla roddbåten och 

den något större inombordaren. Och min tanke var - är det här på riktigt? 

Men ja, det var det. Han som skulle bli min man hade övertalat (och förmodligen betalat) en

kompis med flygcertifikat att "kasta honom till Åland" och resten är som sagt historia. 

Historien hade med största sannolikhet slutat på samma sätt även om denna lilla

flygplansincident aldrig skett, men det är ju onekligen en bra story! 

Hade nämligen redan på midsommaren innan insett (vi firade helgen på olika håll) 

att det var dumt val av mig. För kände hela midsommaren att jag var på "fel plats". 

Så ja, en liten lovestory så här Korallbröllopsdagen till ära. 

Och nu har jag varit bra mycket mer romantisk än jag brukar vara. 

Måste vara filmen Stormskärs Majas fel....

Heh! 

DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN

Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 

Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad

man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 

i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 

inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 

han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är

förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när

det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock

förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 

så helt klart läge för det i sommar. 

Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades

snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort

tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 

flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 

Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 

numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 

fick flytta in i stugan. 

Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 

arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 

målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma

nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 

och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 

Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där

för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 

gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...

....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 

ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 

mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 

Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över

att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker

att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 

Men det är väl så det är när man själv åldras. 

Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli

till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 

var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 

en alldeles vanlig människas tillvaro. 

Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 

Heh. 

UTFLYTTSKLARA

 Sent i går kväll, när solen höll på att gå ner, gick jag för att bevattna odlingslådorna. 

Inte så stor idé att vattna på dagen när det är trettio grader varmt, det bara avdunstar. 

Fast kanske det avdunstar lika mycket på kvällen då det knappt är svalare då. 

Nå, hur som helst så när jag kom tillbaka från mitt vattningsuppdrag så satt en liten

svartvitflugsnappar-unge på stigen och blinkade i kvällssolen. 

Hade märkt redan ett par dagar att flugsnapparföräldrarna alltmer sällan kom till

holken för att mata ungarna. 

Bra sätt att lura ut dem. 

Hunger. 

Vi har två holkar alldeles intill stugknuten och det verkar som om snapparna turas

om, endera året i den ena holken, och nästa år i den andra. Holkarna ligger 

för nära för att de skulle samtidigt vara bosatta. 

Jag antar att det var den sista ungen i kullen som hoppade ut i går kväll. 

Var borta på dagen, så de övriga hade säkert lämnat boet tidigare under dagen. 

Idag är det tyst i holken, också det alltid lite vemodigt. 

I övrigt verkar sjöfåglarna inte lyckats speciellt bra med häckningen, 

inte häromkring i alla fall. 

Har ganska många svanpar så svårt att veta vem som är vem, men har sett

endast ett par med ungar, men flere helt utan. 

Skrakarna som brukar ha mängder av ungar har i år få eller inga. 

Vi vet att vi har mård på området, så med största sannolikhet är det den,

och havsörnen, som är den skyldiga. 

Eller skyldig och skyldig. Alla behöver ju mat, så det är nu hur man tar det. 

Inte helt övertygad att den lilla snapparungen heller kommer att klara sig,

den verkade inte riktigt förstått det där hur vingarna fungerar och så satt den på marken. 

De ungar jag tidigare sett flyga ur boet lyckades ofta ta sig till en gren. 

Gjorde så med den här att jag lyfte upp den på en tallkvist, men när jag svängde om 

mig hade den hoppat ner igen. Gick bort för att inte störa och efter ett tag kom 

pappa-snappare och matade ungen. Sedan blev det så mycket skymning att jag inte längre 

kunde urskilja ungen bland lingonriset, och i morse var ungen borta. 

Klarade den sig eller inte får vi aldrig veta. 

Det är så med naturen. Vi kan inte styra över den. 

DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD

Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 

Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.

Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 

Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig

samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i

sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta

växter, som för mig bara är till lyst. 

 

Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 

Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka

holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 

påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in

och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade

den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 

gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 

Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan

men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 

I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 

traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 

Lucky Day. 

Och inget går till spillo. 

EN LITEN UTFÄRD MED MINA KRÅKOR

Då det för dryga tjugo och trettio år sedan stod klart att jag kommer att vara morsa till ett par grabbar, med nio års mellanrum, så var det kanske så att jag (väldans fördomsfullt?) tänkte att jag liksom inte kommer på samma sätt att chilla med mina vuxna pojkar som jag tänkte att jag skulle göra om jag hade fått en dotter/döttrar. Egentligen var det där nog bara en tanke som kom och gick för faktum är att jag på något sätt alltid varit väldigt glad att vara en pojk-mamma. Men tänkte ibland att jag kanske inte får de där "vuxen-grejerna" som jag hade med min egen mamma. Utfärder och resor, tumistid, sådant. 

På något plan tänkte jag (igen uppenbarligen väldans fördomsfullt...) att de där vuxna grejerna blir nåt mer mellan pappan och boysen. Eller så alla vi. Att jag på något sätt skulle bli i "skymundan" när grabbarna vuxnar till sig. Tji, fick jag för mina fördomar och underliga funderingar som jag hade då! 

Har under ungarnas vuxna år varit skoj att märka hur det utkristalliserats gemensamma grejer med den ena och den andra grabben. Med den äldre delar jag intresset för teknologi och matlagning, med den yngre kärleken till hantverk och round-trippar. Det är klart att de har sina motsvarande med sin far, den äldre intresset för historia och den yngre likaledes. Jag är visst intresserad av historia jag med, men jag läser den hellre än går på guidningar och sådant - så det får far i familjen gärna ta över....heh. 

Tänk att jag liksom inte såg det komma när de var små och ungdomar. Att det skulle bildas nya vuxenband mellan mig och mina vuxna grabbar. Kan bara vara fånigt tacksam för det. 

Hur som helst så kom min kråkor och jag på att göra en liten utfärd till ett bruk en dryg timme från där vi bor. Bara för att köpa en fantastiskt god pecorino-ost som säljs bara här. Hade köpt den på en julmarknad och både jag och den äldre grabben blev helt lyriska över den. Lillungen med det nyväckta matintresset hakade gärna med på utfärden och vi hade en så fin dag tillsammans. Jag och mina vuxna knoddar.

Mat-prat, fniss och skratt och ostsmakande och nybryggt kaffe och vacker bruksmiljö, snålblåst och nästan förfrusna öron för vi trodde alla att nu är det VÅR, inte vinter och gå arm-i-arm med mina boys och skutta mellan pölar av smältvatten och ingen av oss var försedd med speciellt rätta skodon.

Första gången jag minns att jag besökte Fiskars bruk var den där äldre - han till vänster i bild - så där knappt meterhög och satt i en sittvagn och jag minns den där bron - och att det var vår och löven höll på att spricka ut. 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och då tänkte jag nog inte ens att man kunde föreställa sig livet trettio år fram i tiden. Men för att vara ärlig - shit, vad fort den tiden gått! Just var de ju små, dessa mina kråkor. 

 

ETT NYTT ÅR

 Vi har inga speciella planer för att fira in det nya året. Jo, lite god mat skall det förstås bli. Och skumpa. Gubben har haft en seg förkylning (ingen corona) som inte vill riktigt släppa och jag är inte heller riktigt sådär på klackarna i taket-humör. 

Så det är riktigt skönt att sitta här en stund och gå i tankarna igenom året som gått. Det har varit händelserikt även om det känns att det inte egentligen "hänt" så mycket. Ens omgivning har nog blivit så mycket snävare pga denna Covid19. 

Jag fick idag min tredje vaccination mot det eländiga viruset. Kanske vi så småningom slipper det och kan återgå till något mer normal vardag. Fast han som stack sprutan i mig flinade när jag steg upp och gick: 

- Ses sen vid fjärde sprutan. 

- Är det så, frågade jag. 

- Med största sannolikhet, svarade han. Men det är kanske ändå ett mindre besvär att bli vaccinerad än att insjukna. 

Har inte mycket för vaccinationsvägrarna och så är jag så in i h*l*e*et trött på andningsmaskerna. Jag vill bara slippa dem! För evigt! 

Men året som gått ja, det skulle jag ju skriva om. 

I JANUARI hände inte så mycket. Hade en del på jobbet, före och efter årskiftet där är vår hetsigaste tid, men annars var jag mest uttråkad och rastlös. Det var mycket funderingar kring corona och hur året skulle bli. Hade - och har - extra sköra människor i min närhet som gör att jag nog är än mer försiktig. I januari fördes också diskussioner och förhandlingar om Bokullas - min mans hemgård - försäljning. 

Under FEBRUARI blev det klart att gården skulle få en ny ägare och efter hundra år som bondgård, bli något helt annat. Vi, som av praktiska skäl, hade bott på gården de senaste åren, var plötsligt i läge att söka efter ett nytt boende åt oss. Båda våra grabbar som även de tillfälligt hyst in sig på gården fick börja leta nytt boende. Även om omställningen var stor så var det med en enorm lättnad köpebreven skrevs på. Relativt snabbt hittade vi också vårt nya boende - som vi stormtrivs i. 

I MARS påbörjas tömningen av alla miljoooooner skrymslen och vrår som vi och andra förvarat de mest märkliga grejer i. På stallvinden fanns en liten stuga (!) från mitt barndomshem. Snyggt i bitar och delar, men som jag aldrig hittat en plats att uppföra den på. Även övrig släkt har gärna fyllt stallvindar och källare när utrymme funnits. Men nu skulle det tömmas. Aldrig har jag varit så glad att jag aldrig varit någon vrålsamlare som denna vår...

När APRIL kommer blir det att mer och mer vara på stugan. Och nu då vi vet att vi blivit med "stadsvåning" så kommer vi att kunna vara mer på stugan då inga krav finns att ta hand om hus och trädgård där vi bor permanent. Det blir att planera en liten skogsträdgård, eller en skärgårdsträdgård, vet inte vilkendera jag skall kalla den. Blir ju lite av båda. Med tyngdpunkt på lite! 

I MAJ måste vi föra min älskade hund, Aida,  till veterinären för den sista sprutan. Saknaden är så stor. Det är så tomt, samtidigt säger mitt sunda förnuft att nu i all flytt- och byggkaos är det inte läge där en ny hund. Och även om jag haft djur alltid är det plötsligt också ganska skönt att vara helt "ansvarslös". Inga djur, vuxna barn, inga barnbarn. Bara jag å gubben, å han är rätt så självgående ;). 

Den första JUNI flyttar jag in i vår lägenhet. Gubben stannar kvar ännu en månad på Bokulla och sköter det praktiska. Strax innan midsommar slår sommarhettan till och närheten till en simstrand oberoende om vi är hemma i vår lägenhet eller på stugan känns fantastiskt skönt. Nya lägenheten håller hettan utanför relativt bra, så jag fortsätter jobba hemifrån, som jag gjort i 15 månader nu. 

JULI var visst het och torr. Intressant hur snabbt man ändå glömmer. Skriver ivrigt om regniga svala dagar där i slutet av juli. Jobbar tydligen en hel del i juli och pendlar mellan hem och stuga. Skulle annars jobba från stugan, men är min brors egenvårdare och han klarar sig inte mer än någon dag utan hjälp, trots att han har hemvård och så. Och jag vill ju finnas nära till hands. Han är nu i terminalvård, men hemma så länge det går, vilket jag är glad för! 

Semester blev det i AUGUSTI då jag och lillungen hyrde en campingbil och snurrade runt med den i norra Finland i en dryg vecka. Samtidigt kom snickarna och byggde upp vår nya lilla sovstuga som också kommer att vara mitt kontor de dagar jag kan jobba från stugan. Lite terrasser kom till, och några planteringsbäddar grävdes för att nästa år fyllas av växter. Släkten hade en gemensam kräftskiva hos oss på stugan. Lyckad och alla njöt medan den varma natten omfamnade oss. 

SEPTEMBER går i invanda spår. Till helgen till stugan och jobb på hemmakontoret däremellan. Inget speciellt händer, men efter ganska intensiva månader med tömning av Bokulla och flytt är det skönt med en månad då inte så mycket händer. 

I OKTOBER kommer den första frosten. Åker på några små utfärder för att lufta kameran. Något jag knappt hunnit - eller ens haft lust med - under året som gått. Det har funnits så mycket annat. Fyndar lite växter på höstrea, men försöker hålla mig och hålla mig till den plan jag tänkt ut för skärgårds-skogs-trädgården. Den lilla. 

Där i NOVEMBER är det mycket som känns som innan corona. Åker över till Stockholm, och på båten är det nästan ingen som använder mask. I Stockholm är det ingen som använder det. Går på julmarknad på Zetas handelsträdgård och njuter av allt det vackra. 

DECEMBER kom med vinterkyla och vackert frost på träden. Även november var i år ovanligt solig och fin. Likaså december. All slask lyste med sin frånvaro ända till mellandagarna då temperaturerna steg närmare 0-strecket och vägarna blev fula och bruna. Isen på sjön utanför vår lägenhet blev tidigt tjock i och med att det var så kallt och ingen snö. Dagligen är nu skrinnare, skidare, hundrastare ute och går på isen. Själv har jag fått den insikten att med stora fönster och en sjö som med sitt vita är som en enorm reflexduk kommer det mycket naturljus in. Julen firades hos oss, med ungarna och äldre sonens flickvän. Henne som han friade till bara ett par dagar innan nyårsafton. Så nu har vi fästfolk i familjen. Heh.

 Love is in the air. Låt det så förbli. För alla och envar. Hela nästa året. 

Gott Nytt År 2022! 

GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE

Jag skrev tidigare i våras, eller kanske det redan då var sommar, att jag ville välja hit till skärgårds/skogsträdgården växter som är mer sparsmakade och anspråkslösa, både i sitt utseende till en viss mån, men också tuffa till vilka omständigheter de klarar av. 

En perenn som jag tidigt visste att jag bara måste ha är  vit skogsaster. Nere vid stranden växer vanlig vild strandaster och redan där kände jag att en skogsaster är vad jag vill ha i gränslandet mellan hav och skog, mellan det vilda och det odlade. 

Skogsastern trivs bra i lite mer skuggigt läge och - kanske det bästa - den gillas inte av vare sig hjort eller hare, så chansen att klara sig här ökar markant. Planterade den som sagt i våras och den står, möjligen tillfälligt, i pallkragar med mycket mager jord men det oaktat har den etablerat sig jättefint. Också trots att sommaren minsann varit både het och torr. 

Visst har jag vattnat nu och då, men där de andra nyplanterade perennerna slokat efter att jag varit en vecka i stan så har skogsastern varit som om inget hänt. En verklig tuffing alltså! 

Och den börjar blomma nu så småningom. De allra första blommorna börjar slå ut och där den står i skogens skugga lyser de små blommorna som stjärnor i natten. Rekommenderar den varmt. Och just till lite besvärliga, halvskuggiga lägen. Eurybia divaricata heter den på latin. Tidigare hette den Aster divaricatus - men det är alltså samma filur. 

Och där den på våren står i plantbutiken är den verkligen inte en växt som man blir så där "woooow!" över. 

Plantan är bara lite stjälk och lite blad. Och inte så mycket mer. Inget någon spontanshoppar precis. 

Men helt fantastisk i en natur-/skogs-/skärgårdsträdgård med utmanande växtförhållanden. Den är som ett sensommarsmycke där de små stjärnorna slår ut och börjar tindra en efter en. Den blev förövrigt 2015 vald i Sverige till årets perenn, och det tycker jag är befogat. En liten doldis med mycket elegans. 

 

Och som jag nämnt, det blir ingen tydlig gräns mellan vilt och odlat här vid stugan.  Jag vill inte ens att det skall bli det. Jag vill att det skall flyta samman. Som häromkvällen när mårdhunden tassade förbi husknuten och ner mot havet. Jag brukar välja trapporna, den lunkade längs berget. Vi delar på tassemarkerna här. 

Kanske för att jag inte längre har hund så har jag nu både räv, mårdhund och grävling helt inpå knutarna. Ibland på nätterna kan jag höra hur de blir lite osams om vem som skall väja då de råkat in på samma stig samtidigt. Här i gränslandet mellan det vilda och det tama. 

LITE FÅGELPERSPEKTIV

För några år sedan när jag hade lite för mycket av allt i mitt liv som stressade mig mer än jag riktigt klarade av så minns jag hur jag en vinterlördag satte mig ute i trädgården, lite i skymundan, på ett varmt fårskinn och med en termos med hett kaffe intill. Och så min kamera förstås! 

Och jag fotade talgoxar och blåmesar som besökte fågelbrädet. 

Inget spektakulärt alls, men när man väntar på att få ens allra bästa bild, då kan man inte tänka på annat. Under många år yogade jag relativt flitigt, men även där kunde tankarna vandra in på sådant som stressade upp mig, men med att fota fåglar kunde inte ens min hjärna på högvarv fokusera på annat än där och nu. 

Tålamod. 

Lite av en bristvara i vår värld idag, även om jag tror (och hoppas) att människan blir klokare. Eller vad vet jag? Kanske är det ännu fortare, ännu snabbare, ännu mer som gäller även om jag funnit mitt tålamod. 

När jag skrev mitt slutarbete i naturfotografi så skrev jag att det inte är den bästa kamerautrustningen, inte den häftigaste platsen, inte den dyraste resan som gör en till en naturfotograf. Det är förmågan att vara tålmodig som gör det. Det kommer först. Sedan allt det andra. 

En bra kamerautrustning hjälper helt klart till, men utan tålamod är även det bortkastade pengar. 

På söndagen, då det (igen) var så där varmt så satt jag och åt min frukost ute på terrassen. I ögonvrån såg jag, eller trodde att jag såg, en fågelunge hoppa ut ur fågelholken där svartvita flugsnapparna outtröttligt matat sina ungar. Var det så dags? 

Eftersom jag ändå tänkt tillbringa dagen med att läsa en bok i skuggan så flyttade jag bara stolen så jag hade uppsikt över holken - och kameran till hands.

När fågelungarna börjar bli redo för att flyga ut ur boet så börjar föräldrarna allt mer sällan mata sina ungar. Bara för att locka ut dem. Lite sådär som vi drar in på veckopengen om ungen inte skaffar sig ett sommarjobb. 

Efter ett tag tittade den andra ungen ut. Tittade ut, och så in tillbaka och så tittade ut igen. Nyfiken, men boets trygghet lockade ändå mer.

Tills den fick båda fötterna stadigt på hålkanten och kikade ner och tänkte nog: 

- Shit!!!! Det var högt uppe det här!!! 

Och så in tillbaka i holken igen. 

Nyt försök om en stund. 

Då blev ungen sittande ett bra tag i öppningen - som om den njöt av utsikten och verkligen inte hade bråttom någonstans. 

Det är här en fotografs tålamod prövas. 

Man VET ju att ungen precis kan flyga ut ur boet vilken sekund som helst och då går det fort och man måste vara beredd med kameran om man vill ha en bild. Eller också om man bara vill njuta av att följa med att uppleva fågelungar hoppa/flyga ur boet. Då skall man stanna kvar och inte gå in och koka kaffe...

Men den här ungen tog all tid i världen på sig.

Tills något syskon inne i holken blev less på det hela och helt sonika knuffade till ungen i öppningen så att den nästan trillade ut! 

Det blev en stunds flaxande med en vinge utanför holken och lite skrämsel i blick. 

Tills plötsligt den andra vingen också var ute och det liksom inte fanns någon återvändo mer! 

Ni vet alla den känslan när man tar sats från bryggan och är i luften och VET att vattnet kommer att vara skitkallt men man kan inte återvända. Eller när man just skall åka utför en slalombacke som är lite väl brant för att det skall vara helt bekvämt. Eller när man skall föda och man bara skulle vilja backa en nio månader sådär...

(Det där sista för att jag just chattade med min kompis som nog skall bli farmor i natt...)

Och så plötsligt SKER DET! 

Hoppet, skuttet ut i det okända. En slags andra förlossning. 

Tänk att bara lita på att vingarna bär, även om de är allt annat än helt utvecklade och fungerar bäst som fallskärmar och till små kvicka flaxande från gren till gren. 

Den här ungen landade på en gren precis nedanför holken. De följande som hoppade/flög ut ur boet under de påföljande timmarna flaxade lite till höger, lite till vänster för att landa i en tall ett stycke ifrån eller i en en alldeles intill. 

Det var intressant att konstatera att då den första ungen hoppade ur boet så slutade honan nästan helt med att mata de ungar som var kvar i holken, det fick hanen ta hand om. 

Från det att den första ungen vid åtta snåret på morgonen lämnade boet till att den sista gjorde det hade det gått nästan åtta timmar. Och sju ungar sammanlagt fick den här flugsnapparfamiljen ut ur holken i år. 

Flugsnapparna må vara bland de vanligaste av alla fåglar, liksom talgoxar, men när man får och kan följa med dem så där lite nära inpå. 

Då blir det till ett magiskt skådespel och en alldeles unik upplevelse. 

 

DET NYA SOFFHÖRNET

 Det var, som sagt, inte helt självklart att vi skulle landa i en lägenhet. Inte ens i en radhuslägenhet. Men längs vägen blev det alternativet allt starkare. Och när vi steg in i lägenheten där vi nu bor så var det bara en känsla som satt rätt. För oss båda. 

Vi tilltalades av mycket i lägenheten. Den är ju egentligen inget "speciellt-spektakulärt" men har en skön funktionalism och en rymd som känns behaglig. Och så utsikten. 

Det är 30 m ner till sjön och gubben som älskar att simma är helt salig! Och jag älskar utsikten och kvällssolen. Glittret från sjön! 

Mitt barndomshem var ju ett funkishus med stora fönster och bara det gör att jag känner mig hemma. När liksom det där ute blir en tavla i sig. En tavla som byter motiv och stämning efter årstid. 

Och ja, här ser ni ju lite av det nya soffhörnet. 

Ett nytt skede i livet. 

Sitter på balkongen och skriver, det doftar jättegott från strandbastun som hör till bolaget och som någon värmer nästan varje dag. Näktergalen sjunger och göken kuck-uar. Vinden susar i björkarna. Det är lite som att vara på landet fast man är i stan. Här kombineras det bästa av två världar på nåt vis. En lämplig kompromiss. 

Och så växer det några av mina absoluta favorit-träd alldeles utanför vår balkong. Den ena är björken som är så sommar där den får spegla sig mot en sjö i bakgrunden, så en hästkastanj som är så himla fin, och så sist men absolut inte minst aspar! Inget är så fint som ljudet av asplöv. 

(Lite som kuriosa - där på andra sidan sjön lär självaste "Sale" (Finlands president Sauli Niinistö med familj) ha sin privata bostad, och i vår strandbastu - den som jag skrev doftar så gott - lär självaste Kekkonen (en rätt känd finsk president, han med) badat bastu. Ryktet säger att han hade lite prassel med en dam som bodde i bolaget på den tiden). 

Alltid skoj att få höra lite anekdoter om stället man nu slagit ner sina bopålar på. 

MERA STUGHÄNG

En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck. 

Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again! 

Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort. 

Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ. 

Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det! 

Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast. 

Nämen nu, åkte tankarna iväg. 

Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå. 

Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx. 

Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare. 

Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors. 

Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia! 

Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad. 

Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv. 

Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg! 

Små steg, små steg...