JULRESTER...




...och allmänt mellandagsslappande.
Efter ett par tysta dagar i huset är det igen, om nu inte full rulle direkt, så liv och lek i alla fall.
Lillungens kompisar kommer och går och julens godsaker har strykande åtgång.
Och bra är väl det, annars kommer det att drälla gröna kulor och chokladpraliner i knutarna till midsommar eller så...

Hade ingen större lust att ge mig ut med kameran idag. Faktiskt inte!
Dimman hände som en trött trasa över allting och...ja, det blev bara den där obligatoriska svängen med hunden. Annars stod det på agendan bara ärligt slappande i ordets innersta och djupaste betydelse.

De sista resterna av allt som ens lite liknar julmat är uppätna för länge sig (tack och lov...)
Älskar julens alla smaker, men du milde vad snabbt man kan tröttna på dem.

Bara lutfisken var kvar och väntade på sin tur.

Lutfisk...denna märkliga rätt som får en del att falla i trans och får andra att springa till skogs bara man nämner ordet.

Själv hör jag väl till de där mittemellan skiktet.
Jag kan, kanske, leva utan lutfisk, men trots det så...ett par gånger i året vill jag gärna ha det på min tallrik.
Till första advent och sedan som ett avslut på julsmakerna.
Inte den vackraste av maträtter dock...

...men anor finns det så det räcker.

Visste ni att man tillrett lutfisk på ungefär samma sätt i si så där 500 år runt i torp och kojor här i Norden?
Så snacka om tradition av den lite tyngre kalibern.

*

Marshmallow som ungarna käkade till efterrätt är en aaaaningen nyare nykomling, och visst är det på sitt sätt mysigt att sitta och steka (?) grilla (?) smälta(?) skumgummikarameller.

På tal om traditioner...dags att ta en liten funderare över vad på bordet till nyårsmiddagen.
I morgon smäller det!

SOM PÅ FILM...




...och årets film går sakta mot sluttexten, där alla personer som medverkat nämns medan musik öses över åskådarna som sakta packar ihop sina jackor och halvuppätna popcornspåsar.

Gillar att se tillbaka på året som gått - som på en film. Ibland bra - ibland medelmåttlig - någon gång riktigt urusel.
Konstigare än så är det inte. Man kan inte återuppleva en bra film, inte på samma sätt. Och en dålig film kan man alltid välja att bara glömma bort och hoppas på att nästa film är bättre.

Man kan inte heller återuppleva de där finaste av år. Man kan bara minnas dem.
Och man kan ju alltid försöka glömma de där åren som kunde varit bättre, och hoppas på bättre år nästa gång....;)

För det mesta är väl våra år en mix av båda två ändå.
Underbara stunder som man bara vill ta sitt hjärta och aldrig, aldrig, aldrig släppa.
Och så de där dagarna, veckorna, skeden i livet, som man bara vill glömma och önska att de aldrig riktigt funnits ens.

Ser tillbaka på mitt år.

Ett alldeles, alldeles vanligt år. Och ändå inte - men ändå inte heller speciellt på ett så uppseendeväckande sätt att det på något sätt skulle gå till historien som Det Där Året Att Minnas. Ett rätt slätt år med andra ord.
På gott och ont.

Och kanske det är just så det skall vara för att uppnå en viss jämvikt?
Gott och ont i lagom mix - som salt och sött?
Balans?!

Känner att när sluttexten över 2012 nu sakta börjar rullas upp över livets bioduk är det dags att packa ner den halvuppätna popcornspåsen, dra på sig jackan och gå ut för att möta 2013.

Lite fundera på vad jag vill se till näst? Vad jag önskar av det nya året?

Vad kan jag som regissör i mitt eget liv välja - eller välja bort?

Vilka scenbilder får mig att må bra, att trivas?
I vilka känner jag olust och oro?
För att skapa en sådan film, ett sådant år, som känns bra för mig, vilka val skall jag välja?

Vad skall prioriteras och vad slopas?
Vad har gjort sitt? Och vad nytt vill jag ha in i min livsfilm?

Mycket vill jag hålla kvar. Har så mycket som jag älskar!
Och så finns där något nytt som jag hoppas jag skall kunna
ge en större plats på scenen 2013.

Något som är nytt, som jag inte kan, som jag inte känner till, men som jag vill ta till mig.

Det kan vara roligt att se bakåt och minnas, men riktningen bör nog ändå alltid vara ställd på framåt - det är där de alla oupptäckta stigarna finns att gå!

Nog om tillbakablick
Nu blickar vi framåt!

AV TYSTNAD ÄR KVÄLLEN GJORD...




...eller lite antiklimax efter julens stoj.
Huset har tystnat efter alla julljud, juldofterna ligger stilla 
kvar som en svag doft av parfym på en festklänning. 

Det glittrar i vart hörn och lyser i vart fönster som en kvardröjande påminnelse 
om festen som var.
Vardagen har för en stund ryckt mig tillbaka till verkligheten.
Naturen har trollat bort det magiska vinterlandskap vi hade.
Värmegrader. Många.
Det fjuniga, duniga därute är med ens borta. Det som dämpade ljuden i naturen har ersatts av plaskvåta stöveltramp och sprättande läten från bildäcken.

Gårdsbelysningen lyser hård när den inte längre beslöjas av ett flor av pudersnö.

Inne är det som det skall -bara så tyst.

*

Gummistövlarna.
De hittades längst in i garderoben. Kvällspromenaden kändes som vår - om det inte varit för mörknet. Den frostiga snöns lyskraft har försvunnit. Lite som om man naggat på julens magi.
Så snabbt vande man sig med att vintern, att julen, skall dofta frostiga snöflingor därute.

Huset har tystnad för någon dag.
Känns nästan lite egendomligt. Annorlunda, men rätt behagligt faktiskt!
Som en välbehövlig tupplur mitt i allt stohej.

Av tystnad är denna kväll gjord.



JULAFTONSMORGON...




...snön formligen vräker ner - igen! Under natten hade tjugo cm vitt lagts till den rätt ansenliga mängd som samlats redan tidigare.
Inte sedan julen 1965 har det varit så här mycket snö i södra Finland i december. Och det minns jag inte, för då låg jag ännu tryggt i min mammas mage och guppade.

Alla röda kojor, egna och grannskapets, lyser som glada tomteluvor i allt det vita.
Det är vackert! Snön dämpar också alla ljud, så det är härligt dovt på ljud därute.

Och vad kan väl passa bättre än ett rejält svettigt pass med snöspaden innan det är dags för att smälla i sig skinkan och allt det andra...


...grankvistarna på trappan har snöat in, och ljusen i lyktan kämpar för att hålla sig levande i stormvinden. Tomten som sitter och vaktar vid husknuten - ja honom ser jag bara toppen av luvan av. I morgon skall jag ta och gräva fram honom - påminn mig om det!

*

Senare på kvällen...mina karlar - ja alla som samlas runt mitt julbord i år, förutom jag då, representerar det könet - sitter mätta och belåtna och däser framför en film. Soffor och fåtöljer är occuperade av män och hundar i varierande ålder. Hundarna ligger utslagna - och grabbarna och gubbarna ser ut att må som små prinsar.
Ofta är det så att för mig inleds julen, eller den där riktigt rofyllda julen, för mig först nu, när julaftonskvällen infinner sig.
Julmiddagen kräver ju sina små timmar i köket, och planering innan det.
Men nu, just nu, när alla är mätta, belåtna och det där riktiga jullugnet känns påtagligt  - då känner jag att min jul är här.

Ljusen brinner sakta ner, hyasinterna doftar i sina glas. 
Den sista julglöggen är urdrucken och pepparkakssmulorna ligger tysta kvar på linneduken.


Och jo, jag tror jag älskar just den här stunden av julen aldra mest.


DE ALLRA MINSTA...



...och deras jul därute.
Glöm inte dem i julstressen, och framför allt kom ihåg dem även sedan efter jul!
Vintern har först börjat och det är många små som behöver vår hjälp därute.

Och vad kan vara mer rofyllt än att ta ett par minuter ledigt från alla sysslor därhemma, och bara följa med deras pyssel vid fågelbrädet.



Dessutom är det dags att börja öva för "Gårdskrysset" (på finska Pihabongaus) som infaller i år 26-27 januari 2013. Då är det meningen att man under en timmes tid räknar både arter och antal fåglar som besöker fågelbrädet då.
Resultatet meddelar man sedan till Birdlife Finland, som sammanställer vinterns fågelbestånd i hela Finland.

Vi har varit med några år nu, och det är riktigt skoj faktiskt. Och så har man en bra orsak att följa med och iaktta fåglarna en hel timme :)
Första gången detta gjordes var 2006.




Första året vi deltog var det inte så mycket att skryta med vid vårt fågelbord.
Vi hade precis kommit hem från en resa, så fågelbordet hade gapat tomt i tio dagar eller så, och då hade fåglarna flyttat till en krog som har lite mer att bjuda på.
Följande år bunkrade vi upp med allt mellan himmel och jord, men ändå blev resultatet av vårt fågelbongande rätt magert.

Vi hade nog matat hela hösten och vintern, men rätt så ensidigt - och rätt så sporadiskt.
Bor man, som vi gjorde då i ett samhälle med mycket hus är det inte direkt någon katastrof om man missar att föra ut mat någon dag, det finns alltid någons fågelautomat som är fullt laddad.


Året därpå blev matningen mer systematisk, släpade hem en gigantisk säck med solrosfrön, för att alltid ha frön hemma, så det inte föll på det att jag (igen) glömt att köpa.
Vi laddade upp ett riktigt gottebord med fett och frön och nu och då lite äppel och torkat bröd.
Havre föll inte fåglarna så mycket i smaken, så det har vi skippat.
Bröd innehåller inte heller så mycket näring, men det är ett bra sätt att bli av med några torra semlor och jag tror att fåglarna faktiskt uppskattar lite omväxling även de...


Men talgen, fettet, är nog det viktigaste i alla fall.
Egentligen borde man inte hänga upp talgbollarna såhär som jag gjort på bilden, utan hellre då använda ställningar för talgbollarna. Det finns en liten risk att fåglarna kan trassla in sig i nätet - och så brukar ju djungelns lag råda, och andra far iväg med hela bollen...

Köpte här i höstas en ny fågelautomat åt oss, men den gillas inte speciellt bra av fåglarna.
Den är av metall och har en liten (mycket liten) lucka som maten kan nås ifrån och tyvärr har det visat sig att den inte riktigt funkar. Fåglarna verkar ogilla de hala metallpinnarna och maten är för svår att nå. Visserligen är den bra på det sättet att fåglarna garanterat inte kommer och att bajsa i maten, men men... Näe, den funkar inte så bra.
Mest verkar fåglarna gilla matningsplatser av trä. Eller så har det varit hos mig.
Kanske de har lättare att greppa trä än metall - och plast....ja...sådant vill jag inte ha!
Har vägrat plast i allt jag kan i 25 år - och inte ens den sötaste talgmes får mig att ändra på den principen. 

Ja, hmmm...vad var nu sedan meningen med det här inlägget?

Ta hand om de minsta därute, och om man är lite systematisk och varierande så har man mycket skoj att se fram emot när det är dags att räkna in dem.
Stycken och arter.
Kom ihåg, den 26-27 januari - offra en timme någondera dagen på att kolla in vilka gäster du har på din frökrog.

Men nu hörni....nu....nu...nu tror jag bestämt det är dags att plocka julskinkan ut ur ugnen.
Doften som sprids får mina smaklökar att bli lite hysteriskt jul-lyriska.
I år som alla andra år...;)

Önskar nu er alla en riktigt skön julhelg!

MOT JULEN...





...sakta men säkert.

Det mesta för julbordet ligger i kyl, i frysar och i skafferier och väntar på sin stund på scenen.
Där ligger sillar och lax, rom och rosolli i en trygg samvaro.
Och väntar.

I år ville jag medvetet undvika julstress. Det är rätt galet att man skall stressa sig sönder och samman för att sedan ha tid att ta det lugnt några juldagar.
Ändå har det tagit så många jular innan jag riktigt insett det.
Delvis tror jag den julstress jag upplevt innan berott på att jag i tio år jobbat inom blombranschen, som man lugnt kan kalla för rätt hetsig där innan jul.
Och så har jag burit hem den hetsen, alla de åren.
Och den växeln hade blivit på för mig, under många år, 
även om jag bytt bransch helt och hållet.

Ändå har jag aldrig haft några som helst krav på julen från någon andra än mig själv.
Vilket gör det ännu konstigare att jag inte insett.
Däremot har jag varit urusel på att delegera.
Jag har så velat ha det på mitt eget sätt, till punkt och pricka rätt.
Vackert, gott, och på mitt lilla sätt, perfekt.

Och fast det alltid uppskattats av de mina, så hade nog ingen märkt om.
Om jag skulle missat något.

I år har jag försökt medvetet välja annorlunda, och det har funkat - för det mesta faktiskt!

Vilken skillnad att sänka på förväntningarna som man själv hittat på.
Undrar om någon annan egentligen märker att man tullat på dem.
Förväntningarna.



Vad är då annorlunda?

Maten finns som alltid innan, julgran, julklappar, huset är städat.
Precis som det skall vara.

Bara att i år har jag vägrat ta stress av det.
Och det har funkat.

Det är omöjligt att känna hets om man tvingar sig att andas lugna, långsamma, djupa andetag så fort man känner att man börjar gå på högvarv.

Den julklapp har yogan gett mig.
Ett verktyg att möta och mota den stress jag själv förorsakar mig.

För så stollig kan man faktiskt vara ibland - att man låter det ske.
Inte minst i jultider.

Så ta er lite tid, andas djupt ända ner i magen, och känn skillnaden.

Så enkelt är det!


INTE SÅ ÅTERHÅLLSAM LÄNGRE...



...när det glittrar och det glimmar?

Eller?

Släpade ner den slitna lådan med julpynt från vinden. 
Bredde ut allt på köksbordet för en överblick.

I den slitna lådan ligger förutom julpynt, minnen och en hel nostalgi.
Flashbacks från jular som varit kommer över mig.
Jag ler och minns. 

Julängeln som jag fick av en väninna för många år sedan.
Ängeln som bär på en historia som bara jag känner till.
Ängeln, just denna ängel, som symboliserar sorg, stor sorg, 
men också så mycket hopp och överlevnad. 
En stark symbol om alltings förgänglighet, men också om hopp och om en tro som bär.
Så mycket mer än bara ett julpynt i mängden - just för att den bär på en historia.

Tomten, eller tomtarna, med sina kottekroppar och mössa av filt.
Av mina barns barnhänder hopknådade med stor koncentration någon gång i småbarnsåren.
Julkänsla så hjärtat skrynklar i hop sig lite grann.

Julgubbeistappen - den allra första julgransprydnaden jag köpte till min allra första egna julgran i mitt allra första egna hem. Och där intill en jullykta i miniformat som hängt med sedan min egen barndom. Skev har den blivit, och lampan som hört till har försvunnit för många, många år sedan.
I tiderna, då den ännu lyste, hängde den utanför min barndoms pepparkakshus och lyste upp tomtelandet av pepparkakedeg, med batteriet  som lampan var kopplad till, väl gömt under ett snötäcke av bomull.

Det må komma och gå trender i julpynt - men det finns alltid de där för en själv viktiga klassikerna som aldrig glöms bort. 
Som bär på en historia, ett minne, en känsla som bara du känner till, och just därför blir så värdefulla.

Kanske vi behöver just de här nostalgipynten så mycket mer i den tid vi lever just nu.
Jag tänker på allt slit och släng, som aldrig någonsin når den här statusen av minnen.

En del glitter och glim kommer nog att åka ner tillbaka i lådan i väntan på andra jular.

Det blir så med julpyntslådor. 
Allt kan inte få spela första fiol alla år.



HÄROMDAGEN...




...när jag kom hem, och någon av de otaliga snöstormar som svept över min plätt av jorden härjade på som värst, möttes jag av en synnerligen surmulen katt.

Hon gillar snö, men hon gillar inte storm OCH snö. Inte alls.

Det gör inte jag heller. 
Kunde inte låta bli att börja skratta - för den minen säger allt som bör sägas om 
snö-i-mängder.

Och nu har jag det sagt! 
Jag lovar - inget snöbabbel mer för min del - för en tid i alla fall...

*

Snö hör ju faktiskt till vintern, och jag vill egentligen inte sälla mig till den skara som varje år blir lika förvånad över att det verkligen snöar i Norden.
Fast å andra sidan...jag kan tycka att det är rätt underbart med ett klimat som vi har här.
Vi har alla årstider något att himla oss över...

På vintern är det antingen fööör kallt, föööör mycket snö, eller alldeles föööör varmt och ingen snö alls. Sådant har faktiskt hänt!
Och samma vals de övriga årstiderna.

Ibland är våren för sen, ibland för tidig. Sommaren är för regnig, för kall, för het, för torr. Hösten är alldeles för regnig och deppig. 

Tänk om man ändå mer kunde koncentrera sig på att ta dagen 
- och dagens väder - 
som det kommer?

Fast ibland, bara lite nu och då sådär,  så kan man väl ändå få känna en viss tillfredsställelse av att få lägga upp en riktigt sur min när nordan kastar en biljonsmiljard snöflingor i diffusa drivor lite här och där.

Visst?

STJÄRNFALL...



...eller att snöa in sig på origami.

Origami kommer från de japanska orden oru, som betyder vika och kami, som betyder papper. Och jo, en inte-så-vidare-pysslig-person, som jag då kan bli riktigt ivrig.

I år har det blivit lite piano pianissimo när det gäller julpynt.
Inte av någon speciell orsak egentligen, utan det har bara blivit så.

För att det känns rätt befriande. 

Jag inledde ju mitt köpstopp i början av december, vilket betyder att jag inte ens varit i närheten av ett shoppingcenter på hela månaden.
Vilket har känts väldigt, väldigt, skönt!

Den kommersiella julhetsen har inte riktigt nått mig. 
Och jag kan inte direkt påstå att jag skulle ha saknat den på något sätt.

Julklappar då? Skall mina nära och kära inte få en endaste klapp i år då?
Jo, riktigt så extrema har vi inte blivit.
Men...

...det blir bara en liten gåva åt var och en.
 Och den skall fylla vissa "kriterier" då har vi tänkt.
Den skall helst inte rest runt halva världen, utan gärna ha lite "närjulklappstatus", den kan gärna vara hemgjord (av givaren själv eller någon annan), 
den får gärna vara praktisk eller ätbar. 

Det här låter lite eko-flummigt-helylle kanske, men egentligen är det inte det.
Inte enbart. 
Om jag väljer att konsumera något utöver det nödvändiga (som julklappar då) under mitt köpstopp, så vill jag i alla fall att mina pengar stannar kvar i min närmiljö.
Och det har inte alls varit svårt. Man blir förvånad över hur mycket det finns att välja mellan i den egna byn bara man lite anstränger sig att leta.

Så, jo det blir inte bara origamistjärnor i julklappssäcken (faktiskt inte en enda, hehehe) men det som finns där, det är allt inhandlat av lokala företagare i min lilla by.
Och det känns bra.

Köpstoppet så där i övrigt och hittills har varit en intressant upplevelse, 
men mer om det en annan gång. 


Nu skall jag ta och kolla om inte glöggen blivit varm.

Dags för det nu!



JULSTÄMNING...



...vad består det egentligen av?

En enkel fråga egentligen, och inget svar är ju direkt fel, inte på något sätt. För det finns väl ungefär lika många svar som det finns julfirare, inte sant?

Och så ändrar det ju lite på sig genom livet också.

För många är det dofter och smaker.
Fler av mina vänner bakar bara lite pepparkakor, bara en eller två plåtar, av köpisdeg, bara för att få in doften av nygräddade pepparkakor i huset. 

Endel fyller huset med hyasinter - om man bara klarar av doften - för just DET är den ultimata doften som får julstämningssträngarna i vibration.

Smaker.
Säg den person som inte har någon form av djupt förhållande till julens smaker?

Vi går i julkyrka, lyssnar på julmusik, besöker julkonserter. Laddar ner jullåtar, dammar av gamla CD:n eller vrider radion på en kanal som spelar julmusik.
Vi nynnar på tomtarnas julparad medan vi skriver ner våra julhälsningar på julkorten.

Inom oss bär vi ändå på julstämningar som inte direkt är självupplevda utan mera är som en nedärvd instinkt.

Få av oss har upplevt en riktigt, riktigt gammaldags jul, en sådan vi kan se på julkort.
Vi talat Fanny och Alexander-jul.

Ändå upplevde jag en intressant sak idag:

Hade precis skottat fram stigar och vägar och parkeringsplatser.
Stod där i trädgården och skulle precis gå in när ett stilla ljud nådde mig.

Bjällerklang. Och hästhovar. I tystnaden.

Medan jag stod där och lutade mot min spade och blickade ut över snöhögarna som redan nu tagit min trädgård i besittning, kom ett hästekipage sakta skrittande längs landsvägen utanför mitt staket.

Bjällran klingade klart i vinterkvällen. Stilla och rent. Sakta dalade snöflingor ner.
Häst och släde och bjällerklang.

Och plötsligt överöstes jag av en julstämning av riktigt, riktigt,  stora mått.


Helt logiskt ju. Och ändå inte.
Personligen har jag inget som helst konkret minne av häst och släde i samband med jul.
Jag har varit en hästflicka i mina unga dar, men julminnen från tiden i stallet begränsar sig till juläppelgodis som vi bar åt våra sköt-hästar.

Min mamma körde, i och för sig i tiderna, häst. Då som ung flicka, 
låååångt innan min tid på jorden.
 Har hört historier om hur man körde tävling hem från julkyrkan. Hur min mamma blivit utmanad att delta i tävlingen av diverse unga herrar med ystra hingstar framför släden...bara min då så unga mamma var stollig nog att anta utmaningen med sitt gamla sto vars traverfarenhet bestod av att ta sig relativt raskt hem från tågstationen dit de kört mjölken från gården....


Min koppling till bjällerklang består alltså bara av berättade historier, 
julsånger, julkort och julsagor. 

Och ändå kände jag en stor och överväldigande äkta julkänsla av denna lilla händelse då en häst, släde och bjällror traskade förbi mitt hus i kvällens tystnad.

För en stund blev den nedärvda julstämningen verklighet.

Intressant . 


SERIÖST...



...nu hinner jag inte riktigt med!

Det är lucia redan i morgon, vilket betyder att det Alldeles Strax Är Jul På Riktigt!

Nej, jag har inte hunnit ens så mycket som smaka på glögg än, så det får bli ett foto från...något år sedan...för att klämma in lite julstämning här på bloggen också :)

Lillungen är mer än skoltrött efter en hel del prov under de senaste veckorna - ännu borde han bara orka klämma till lite än.
Samma med hans mamma! Ja, jag då alltså...

Har under hösten studerat, lärt mig en hel del nytt som lite tangerar mitt jobb,  allt det vid sidan av mitt ordinarie, rätt så högtempo-jobb, och som om det inte vore nog så på kvällarna har jag fått hjälpa till en hel del med lillungens läxor och provläsning under hösten då högstadiets krav är av helt annan proportion än lågstadiets. Naturligtvis.
Och så skall det ju vara - jag hör till dem som heligt anser att ingen ny kunskap någonsin är bortkastad - även om man just då inte riktigt förstår varför eller till vad.


Till saken hör att min lillungen har dyskalkyli och dessutom snudd på dyslexi med ytterligare  problem med närminnet vilket tillsammans gör att rätt mycket stöd hemifrån behövs - så där lindrigt uttryckt. 

Ingen större brist på sysselsättning denna höst om man säger så...hehehe...

Ännu några krafttag innan jullovet sätter in och sedan....en riktigt välförtjänt vila!

...med glögg, pepparkakor, mys och hemlagad fudge (jo, förra satser(na) är uppätna *hosthost*) och det allra bästa - inte så rysligt mycket inplanerade aktiviteter.
Bara vara med människor man så bra kan bara vara med.
Love it!

Sällan har julen varit så oplanerat ofärdig som i år - och sällan så välkommen med sina extra dagar av ledighet och absoluta nonkrav.

Och det här är ju det mest intressanta i livet - att allting är på sitt sätt så lika och ändå så olika från år till år.

Och att vi kan välja att se de goda sidorna i allt som sker - om vi vill.


ÖPPET VATTEN...



...var en sväng till stugan och kollade att allt var som det skulle efter stormen för en vecka sedan. Allt var som det skulle...och vackert...och tyst...så det tog andan ur en! 

Ingen is ännu i viken, men det är bara en tidsfråga.



De soliga, sommarfrukostar som vi brukar inta vid soffan känns lite avlägsna just nu.
Hela tanken på sommar känns avlägsen.



Ett dopp i vattnet kändes inte speciellt aktuellt just idag.
Ändå var det just dopp i havet som var en av orsakerna till besöket på stugan idag.



Äntligen, äntligen skall det bli en brygga.
Inte för att vi inte skulle funderat på det tidigare, men eftersom vi, alla inblandade, varit rörande eniga om att försöka hålla naturen så "obyggd" som möjligt här.
Men tyvärr, tyvärr...det har bara visat sig att klipporna blir bara halare och halare för varje år, tyvärr på grund av att miljön och Östersjön inte mår så bra.
Något annat kan jag inte komma på som skulle förklara att klippor ännu för tjugo år sedan faktiskt inte var slippriga alls. Men nu är de rena rama olycksfällorna!
Det är sorgligt att inse...

Och fast jag skulle önska, så kan jag inte ensam rädda Östersjön.
Fast om vi ALLA TILLSAMMANS, då kanske?!!
(men det tar vi i ett annat inlägg...)

Nu har vi ändå blivit med brygga, och nu är det slut på alla ofrivilliga försök att slå sig sönder och samman för ett dopp i havet för vår del.

Det är en liten brygga, och den skall placeras så osynligt som möjligt men den skall ändå ge oss tryggare hopp i plurret utan att hemskt mycket (för)störa i naturen - har jag tänkt.



Nu är det ju en litet halvåret tills jag kan återkomma till hur det funkar på riktigt. Där får nu bryggan vänta på oss under kalla, frostiga vintermånader under ett täcke av dunig snö.



När bryggan var tryggt på plats i sitt vinteride och jag körde hemåt...
...kunde inte låta bli att stanna i byn och knäppa en bild på kanske den vackraste julgran för i år. Där stod den, med det isfria, men lugna havet i bakgrunden.
Här reses midsommarstången om ett drygt halvår, och det kommer att vimla av sommarmänniskor runt omkring.

Men idag stod hon där, i tyst majestät, julgranen.
Den vackraste!

EN UPPTÄCKT...



...rikare är jag idag.
Verkligen.
En upptäckt och en upplevelse.

I morgon är det helgdag här hos oss. Finland firar sin självständighet. Det betyder stängda butiker, och som det av någon underlig orsak alltid är, 
så blir människor lite som om butikerna skulle vara stängda ett halvår och inte en bara en dag.
Mina kolleger suckade över kaffekopparna om hur de skulle bli tvungna att trängas med en massa andra i dessa stora matmarketar efter jobbet.

Själv körde jag hemåt. Struntade i de stora marketarna.

I byn där jag bor finns två matbutiker, den ena medelstor och en mindre. 
Mycket mindre.

Jag valde den minsta. 

Där gick jag mellan hyllorna och plockar toapapper och 
knäckebröd i min butikskärra.
Jag hittar inte direkt senapen, som också var slut därhemma. 
Men eftersom hyllornas längd i den här butiken kan mätas i 
meter och inte i tiotals meter, hittade jag snabbt min senap. Så går jag till grönsaksdisken och står där och plockar potatis som är av den där mylliga, otvättade sorten i lösvikt, direkt från producenten förresten.
Det är då det slår mig.
Insikten!

Vanligtvis är jag rätt stressad när jag rusar runt i matbutiken. Så där som man är. 
Rätt ofta. Ni vet?
Idag fanns det alla förutsättningar för att jag skulle vara det. 
Helg på kommande, mycket på jobbet, lite små irritationsmoment som fastnat trots att jag strävar efter att lämna jobbet på jobbet - alltid går det inte....;)

Men!

När jag stod där och plockade min potatis slog det mig 
att jag egentligen inte alls var stressad, och hetsad och allt annat som jag brukar vara.
Och mitt där, med potatisen i högsta hugg på väg in i påsen,  insåg jag var det var som var annorlunda.


Det var tyst!

Ingen skvalig bakgrundsmusik, ingen käck julmusik, ingen reklam, ingenting!
Det var bara tyst!

I en matbutik!

Människor gick omkring och fyllde sina kärror och korgar, någon pratade tystlåtet med försäljaren bakom köttdisken. Ett litet skratt från kassan. 
Men ändå tystnad!

När det var min tur vid ostdisken (jo, du läste rätt, det finns 
faktiskt en ostdisk med service i den här lilla butiken!) så kunde jag inte längre hålla mig utan brast ut i lovord om frånvaron av oljud i butiken. 
Om det underbara i en fin ostdisk och en välförsedd köttdisk. 
I den här butiken lyser färdigpackad kött med sin frånvaro - här är det pappersinslaget som gäller. 

Och de obligatoriska matinköpen blev plötsligt till en lustfylld upplevelse.
En lugn och tyst sådan. 


Det här får mig att fundera...

Hur kommer det sig att det förr fanns liknande små matbutiker i varenda en lite by, med köttmästare och allt, och att det lönade sig?
Annars skulle de knappast stått där i tiotals år, gått från far till son.
Jag är uppvuxen med det.


Sedan kom förändringen.
Hur kom det sig att vi valde jättemarketarna fram om bybutiken?
För att vi tycker att utbudet är så mycket bättre?
Vet ni, det är faktiskt inte det! 
I den här ost- och köttdisken finns precis lika mycket att välja mellan som i de stora marketarna - bara i mindre mängder.
Kanske man inte hittar sjutton olika, men med så gott som samma smak, marinerade broilerslimsor, men det kan jag leva med...

...i synnerhet om jag får service och goda råd vid köttdisken, rekommendationer om ost och dessutom allt detta i total frånvaro av oljud (med eller utan melodi).

Kan man bli kär i en matbutik?
Så där bara?

Jo man kan!