JULAFTONSMORGON...

...snön formligen vräker ner - igen! Under natten hade tjugo cm vitt lagts till den rätt ansenliga mängd som samlats redan tidigare.

Inte sedan julen 1965 har det varit så här mycket snö i södra Finland i december. Och det minns jag inte, för då låg jag ännu tryggt i min mammas mage och guppade.

Alla röda kojor, egna och grannskapets, lyser som glada tomteluvor i allt det vita.

Det är vackert! Snön dämpar också alla ljud, så det är härligt dovt på ljud därute.

Och vad kan väl passa bättre än ett rejält svettigt pass med snöspaden innan det är dags för att smälla i sig skinkan och allt det andra...

...grankvistarna på trappan har snöat in, och ljusen i lyktan kämpar för att hålla sig levande i stormvinden. Tomten som sitter och vaktar vid husknuten - ja honom ser jag bara toppen av luvan av. I morgon skall jag ta och gräva fram honom - påminn mig om det!

*

Senare på kvällen...mina karlar - ja alla som samlas runt mitt julbord i år, förutom jag då, representerar det könet - sitter mätta och belåtna och däser framför en film. Soffor och fåtöljer är occuperade av män och hundar i varierande ålder. Hundarna ligger utslagna - och grabbarna och gubbarna ser ut att må som små prinsar.

Ofta är det så att för mig inleds julen, eller den där riktigt rofyllda julen, för mig först nu, när julaftonskvällen infinner sig.

Julmiddagen kräver ju sina små timmar i köket, och planering innan det.

Men nu, just nu, när alla är mätta, belåtna och det där riktiga jullugnet känns påtagligt  - då känner jag att min jul är här.

Ljusen brinner sakta ner, hyasinterna doftar i sina glas. 

Den sista julglöggen är urdrucken och pepparkakssmulorna ligger tysta kvar på linneduken.

Och jo, jag tror jag älskar just den här stunden av julen aldra mest.