INTE SÅ ÅTERHÅLLSAM LÄNGRE...

...när det glittrar och det glimmar?

Eller?

Släpade ner den slitna lådan med julpynt från vinden. 

Bredde ut allt på köksbordet för en överblick.

I den slitna lådan ligger förutom julpynt, minnen och en hel nostalgi.

Flashbacks från jular som varit kommer över mig.

Jag ler och minns. 

Julängeln som jag fick av en väninna för många år sedan.

Ängeln som bär på en historia som bara jag känner till.

Ängeln, just denna ängel, som symboliserar sorg, stor sorg, 

men också så mycket hopp och överlevnad. 

En stark symbol om alltings förgänglighet, men också om hopp och om en tro som bär.

Så mycket mer än bara ett julpynt i mängden - just för att den bär på en historia.

Tomten, eller tomtarna, med sina kottekroppar och mössa av filt.

Av mina barns barnhänder hopknådade med stor koncentration någon gång i småbarnsåren.

Julkänsla så hjärtat skrynklar i hop sig lite grann.

Julgubbeistappen - den allra första julgransprydnaden jag köpte till min allra första egna julgran i mitt allra första egna hem. Och där intill en jullykta i miniformat som hängt med sedan min egen barndom. Skev har den blivit, och lampan som hört till har försvunnit för många, många år sedan.

I tiderna, då den ännu lyste, hängde den utanför min barndoms pepparkakshus och lyste upp tomtelandet av pepparkakedeg, med batteriet  som lampan var kopplad till, väl gömt under ett snötäcke av bomull.

Det må komma och gå trender i julpynt - men det finns alltid de där för en själv viktiga klassikerna som aldrig glöms bort. 

Som bär på en historia, ett minne, en känsla som bara du känner till, och just därför blir så värdefulla.

Kanske vi behöver just de här nostalgipynten så mycket mer i den tid vi lever just nu.

Jag tänker på allt slit och släng, som aldrig någonsin når den här statusen av minnen.

En del glitter och glim kommer nog att åka ner tillbaka i lådan i väntan på andra jular.

Det blir så med julpyntslådor. 

Allt kan inte få spela första fiol alla år.