SNART ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

Den aningen märkliga corona-julen är strax tillända. Trettondagen är i övermorgon och även om jag aningen tjuvstartat med att städa ut julen, så dröjer sig helgkänslan ännu kvar på något vis. Antagligen på grund av den annorlunda julen, som det ändå var, så har inte julstämningen riktigt satt sig. Jag brukar inte gå i kyrkan, men då jag på julaftonen var till gravgården för att tända ljus på gravarna så kändes det lite märkligt med vakter, mycket vänliga och artiga förstås, men ändå vakter vid kyrkans dörr. Man fick inte gå in i kyrkan - på grund av smittorisken förstås - men ändå. 

Utan att nu ta till alltför långa åsnebryggor så kändes det lite snopet att bli avvisad. 

(Om också för den goda sakens skull!)

Det får mig ju osökt att tänka på några andra som blev avvisade då det begav sig. Alla känner vi till berättelsen om hur Jesus kom till jorden? Och julkrubban som plockas fram till jul? 

I början av december, lade min kompis ut en bild på Facebook av fyra stockar, med bark som låg i bakluckan på hennes bil. Dag två, den andra december, lade hon ut följande bild - lucka nr 2 - där hon med motorsågen i högsta hugg grovtäljde...något. Och så fortsatte det. Dag för dag blev vi serverade lite mer på något som skulle bli något. 

Strax innan jul avslöjade hon projektet i sin helhet, en julkrubba som skulle få vara som en utställning i en ingång till klockstapeln till Sjundeå kyrka (kommunen där jag bott för ett tag sedan ett antal år). 

Så himla fin! Och så välkomnande ett år som detta då kyrkans dörrar förblev lyckta. 

På väg hem från stugan efter nyår hade jag vägarna förbi Sjundeå, och stack mig in för att kolla in konstverket. Den julkrubban fick mig att få mer julstämning än jag fått på hela julen! 

(Kolla gärna Katarina Kvarnström på Facebook för att se hennes julkalender - hur hon gjorde hela julkrubban från några stockar.)

Och i mitt stilla sinne undrar jag om jag någonsin någonstans sett en mer vacker och nöjd Maria? 

Till det här är det lämpligt att sätta punkt för årets julhelg. 

"Nu är glada julen slut, slut, slut.

Julegranen bäres ut, ut, ut...

Men i nästa år igen, kommer han, 

vår gamle vän. Ty det har han lovat. "

 

KISS MY TURKU

- 2 AUGUSTI 2019 - 

Av alla städer i Finland ligger av någon märklig orsak Åbo mig varmt om hjärtat.

Jag har aldrig bott där, jag har inte släkt där, och jag har inte ens studerat där. 

Och trots det är det något i den staden som lockar. 

I går hade jag nöjet att hänga på stan en dag med lillungen min. Han bor ju där

ännu ett tag, så det gäller att passa på! Med andra ord slog jag två om inte tre 

flugor på samma smäll. Kanske till och med fyra? 

Jag menar - vad kan vara bättre än en sommardag på stan med grabben sin?

Sedan råkade sig inte bättre att ett nytt projekt som jag skall hugga mina tänder i 

också har sin koppling till Åbo och det blir liksom winwin heeeela vägen. 

Vi hann med lite skönt avslappat turistande i staden också. 

Men det tar vi i andra inlägg. 

Nu skall jag krypa ner i min snarklåda och ge mig själv en skön natts sömn. 

*

De där två hundarna i sista bilden har ju en "djupare mening" än bara två porslinshundar i fönstret.

Satt de i fönstret vända in mot rummet, då var mannen i huset hemma men

var de, som på bilden här vända med nosarna ut mot gatan var mannen ofta ute till sjöss. 

Då kunde kvinnan på detta sätt signalera att ja...mannen inte var hemma. 

Vad nu sen detta kunde leda till? 

Frivilligt eller inte alla gånger så villigt?

Kanske gick det hett till i stugorna?

Tur var väl att brandkåren på den tiden hade "moppar" att

släcka de bränder som uppkommit av andra orsaker än lovlig eller

inte alltid så lovlig kärlek och älskog i de mörka torpen. 

Min gubbe, han skall ut på vift han också och ledsaga ett gäng amerikaner

vars anfädrar i tiderna emigrerade från Finland till Amerika. De är nu här

för att bekanta sig med sina rötter. Ju äldre jag blir (ja, det händer, konstigt nog) 

desto mer intresserad blir jag av turista i eget land och längtan långt bort avtar. 

Min hund i fönstret, den är lyckligtvis inte av porslin utan i allra högsta grad levande.

Medan gubben är på roadtrip med sina amerikaner har jag också semester

och skall roadtrippa på egen hand i närområdet. 

I september är det sedan min tur att dra iväg på lite längre tur. 

MIN KYRKA...

- 17 JULI 2019 - 

Det är redan ett bra tag sedan jag, på en fotokurs i Sverige, mötte en kvinna som berättade att hon tagit som utmaning att fota alla kyrkor hon kör förbi. Hon kör alltså mycket i yrket, så det hade blivit en hel del kyrkor, vad jag förstod. 

Någonstans bosatte sig den idén hos mig och legat där och grott ett bra tag.

Mitt förhållande till kyrkor och religion är väl som hos folk mest. Man döps, konfirmeras, kanske gifter sig och i sinom tid begravs man förhoppningsvis på en vacker plats på kyrkogården. 

Kanske går man i julkyrkan eller kommer för att lyssna på de vackraste julsångerna.

Men jag har alltid älskat kyrkor och gravgårdar. 

När min yngre son här för ett tag sedan sade att han ville skriva ur sig ur kyrkan för han är inte troende, så kom vi in på en diskussion om det här med att kyrkor inte bara är religion - de är ofta vår bäst bevarade historia också. 

- Om mina ynka sekiner i kyrkoskatt som jag betalar hjälper ens lite

att bevara dessa historiska oaser så betalar jag det mer än gärna, sade jag. 

Till saken hör att han gillar kyrkogårdar nästan lika mycket som jag. 

Där han nu bor har han en begravningsplats på andra sidan vägen (tysta grannar, som han säger...) 

men han går hellre en promenad där än längs promenadvägar parallellt med infartsleder till stan. 

- När du vinklar det så där, så skall jag nog betala min kyrkoskatt, jag med, fick jag till svar. 

Den här lilla stigen, genvägen, till mina föräldrars grav går jag nu och då. 

Till högtiderna förstås, men ofta också bara för att jag råkar ha vägarna förbi och 

vill gå en sväng för att se att allt är okej vid graven.

När jag bodde på andra orter var allhelgona helgen i oktober ett måste för mig. 

Då ville jag med god tid ta mig hit och verkligen njuta av stämningen. 

Jag älskar den här kurvan, man dyker in i en lummig skön skugga sommartid, på hösten lyser växterna här välkomnande i varma färger, på vintern gnistrar snön på ekens grenar. 

Just här är en minneslund för de som har valt att få sin aska spridd någon annanstans, 

mina föräldrars grav är precis där bakom, i skuggan av den stora eken

och tryggt intill klockstapeln.

Det här är "min" kyrka. 

Här är jag döpt, konfirmerad, här har jag gift mig, begravt mina föräldrar, min svärfar.

Här finns liksom mina "moderna" rötter på något plan.

Min släkt från mina föräldrars sida ligger annanstans.

Så jag tänker att om jag skall ta som utmaning det här med kyrkor så är det väl naturligt att börja

med den kyrka som ligger mig närmast. Också helt fysiskt. 

Jag bor bara en kilometer ifrån - om ens det. 

Trafikbullret från de stora trafiklederna och flygfältet hindrar mig att höra

kyrkklockorna, men mina hundpromenader går ofta längs kyrkans murar.

Hundar är ju inte så välkomna in på kyrkogårdar...än?

Kyrkan är alltså St Lars kyrka i Helsinge kyrkby. 

Helsinge socken omnämns första gången i skrift 1351. Kyrkan i gråsten härstammar från

medlet av 1400-talet. Man vet inte riktigt vilken kyrka som var först. 

Denna i Helsinge eller Esbo domkyrka. På 1800-talet byggdes kyrkan till för första gången sedan medeltiden. Kyrkan fick en ny och större sakristia 1829 och ett år senare murades ett vapenhus. 

Sitt nuvarande utseende har kyrkan haft sedan 1893 då en brand hade förstört delar av kyrkan. 

Därav står det 1893 på den bakre delen av kyrkans fasad. 

Här är gravgårdens äldsta grav - även den har sin historia att berätta.

Men mer om det en annan gång. 

*

Verkar som om detta drabbar alla. 

Ju äldre man blir desto mer börjar historia intressera en.