SLOW FOOD FESTIVAL

 

Efter en ovanligt seg efterdyning av magsjukan kände vi äntligen att det här med att tänka

på mat var en riktigt angenäm sak och styrde kosan till Fiskars bruk där det 

detta veckoslut är en slowfoodfestival. 

Vad är då en slowfoodfestival? 

Nå, kanske någon slags kombo av höstmarknad, närmatsmarknad, 

skördemarknad, viltmatmarknad...lite av att få fem för tre. 

Riktigt trevligt faktiskt. Inte för stort men ändå större än en lokal liten höstmarknad i närbyn. 

Och Fiskars är ju alltid fint att besöka. Gamla bruksmiljöer är ju det. 

Jag hade faktiskt kameran med men så lämnade jag den ändå i bilen. 

Gillar ju nog att fota situationsbilder men i och med att jag fått med hela familjen 

så ville jag hellre umgås än jaga fina bildvinklar. 

I det stora hela var marknaden absolut värt sitt besök, inget tal om annat, men

en liten reflektion som skorrade hittade jag nog. Heh.

Det var nämligen så att då jag frågade min äldre grabb om han vill hänga med 

- det är han som är kanske mest matintresserad av mina familjemedlemmar - 

så tyckte han genast att det skulle bli skoj, och i samma andetag så sade

han att man säkert kunde äta där på något asiatiskt snabbkök.

Jag hmmm:ade lite och sade att det här är en närmatsmarknad och att asiatisk

mat kanske inte känns så där "nära" rent geografiskt, men också mentalt på

det vad jag i alla fall associerar med närodlat. 

För mig är det inhemska grönsaker, fisk fiskat i närvattnen, kött 

- både vilt och från köttgårdar -

i närområdet. Oftast eko dessutom. 

- Jag tror inte du skall förvänta dig det, svarade jag honom. 

- Vi får väl se, fick jag till svar. 

Och mycket riktigt fanns där en bil som sålde thai-mat med en

stressad thailändska som langade matportioner i hiskeligt tempo

ut från den lilla luckan. Och kön var lång för att få sina vårrullar och

friterade hönsbitar - med ris. 

Nu har jag generellt absolut inget emot thaimat, tvärtom! 

Men tycker nog att de hör lika lite hemma på en närmatsmarknad som

lakritssnören och dammsugspåsar hör hemma på "gammeldags" julmarknader. 

Kanske är jag bara en hopplös nostalgisk romantiker.

*

Nu skall jag ändå gå och få till lite höstmat i det egna köket. 

Det blir en bolognese, en sådan där som får puttra i timmar på spisen. 

Det är så stor skillnad i smak! 

Så slow food när det är som bäst. 

EN DAG KVAR

Tänk så det kan ändra under åren det här med julförberedelser. 

Tänker på alla som är mitt uppe i de där mest hektiska åren med barn och 

julfester på skolor och dagis, föräldrar och svärföräldrar och övrig

släkt som man skall försöka synkronisera julfirandet med utan att någon

känner sig åsidosatt eller sårad över att just deras sätt att fira jul kanske 

inte uppskattas fullt upp. Om jag skall vara ärlig så 

saknar inte alls den tiden speciellt mycket. 

Och idag hade jag min lediga dag. 

Sov länge och vaknade av att posten meddelade att den nu 

levererat ett paket utanför min dörr. Det är min julklapp till mig själv. 

(Jo, man får göra så!) 

(och ja, jag skall blåsa bort dammet från ljusstaken innan vi sätter oss till bords...heh!)

Idag har jag pysslat med lite småkockande i köket. Har en enkel sill

som jag bara måste ha varje år. Behöver inte ens ha den på julbordet, men 

den skall finnas där i kylskåpet när jag blir sugen på en sillsmörgås. 

I år blir det julskinka på bordet, efter många år av annat.

En ekologisk, inhemsk skinka. Kostade som skjortan, men 

må så vara om grisen haft ett bra liv innan slakt. 

Fast jag blir nog ändå alltid lite fundersam när jag plockar fram köttgaffeln

som vi använder till julskinkan, men när tre fjärdedelar av de runt julbordet önskar 

skinka och det varit länge sedan sist så ja...en ekologisk då. 

I år har vi skippat efterrätten. Ingen av oss är sådär fasligt

för det där söta. Lite kaffe efter alla sillar och skinkor blir perfekt. 

Och till det en liten söt munsbit bara. Från gottebordet, det får räcka. 

Lite onödigt att stuva i sig en efterrätt som ingen 

egentligen vill ha. Men visst har det varit så hos oss innan. 

För att det måhända är lite svårt att släppa de där traditionerna. 

Visst har jag också gjort saker som ingen egentligen uppskattat speciellt

mycket, bara för att det "hör till". 

 

Sedan skall ju julen vara en matfest, och på sitt sätt en dag av överflöd 

och en dag med avsaknad av vardagens bekymmer och utmaningar. 

Bara en fest. 

Och även om jag rensat i mina julmatstraditioner, så blir det kanske inte

speciellt avskalat på matbordet ändå. Mina grabbar hämtar nya influenser och

nya smaker lanseras på julbordet. Och det är precis så det skall vara. 

Traditioner i all ära, men även de skall få leva och utvecklas. 

Och så kan det vara helt okej också att ta tillbaka en traditionell maträtt, 

som julskinkan, även om den kanske inte är den mest "rätta" att ha på julbordet. 

Men om den dyker upp där var sjätte år så får den kanske tillbaka

något av den feststatus den i tiderna hade? Förr när man slaktade sin gris på hösten,

saltade in skinkan och sparade den till julen som en slags "kronan på verket" hade

den garanterat en högre status än dagens broilergrisar vars liv innan slaktbilen

inte kan ha varit speciellt skoj. 

Och förr togs resten av grisen tillvara på alla tänkbara sätt. Där på gården. 

Men idag har vi ingen aning om vad det blev av resten av grisen. 

För rymt, med Miss Piggy, det har den inte. Det vet vi med säkerhet. 

Jag tror faktiskt jag skall utmana min familj, som gärna äter kött, med att 

i år be dem tillreda och äta mat av djurets alla slaktdelar. 

ANDRA ADVENT

Det är förmiddag, andra adventssöndagen, och jag tassar ännu omkring i min pyjamas. 

Ingen bråttom någonstans. 

Ute faller det små snöflingor. 

Hyacinterna har slagit ut och fyller hela hemmet med en

svag doft av jul. Jag tänder mina adventsljus och sätter på lite julmusik,

den där samma som jag kört med hela veckan nu. 

Stilla pianoklinkande i bakgrunden. 

Inga ord, inget tjo och tjim - de sångerna kommer väl sedan närmare

självaste julen. Antar jag? 

I morgon skall jag åka efter den sista julklappen från ett av postens

utlämningsställen. Det är en bok om sjöfåglar till gubben. 

Även de övriga julklapparna har jag i år skaffat via nätet för att jag

för varje år avskyr mer och mer julkommersen i butikerna. Stora köp-

center har jag undvikit redan i många, många år. 

De ger mig helt enkelt ångest. 

Att julen närmar sig märks på att paketen man beställt landar i 

postutlämningställen lite här och där. Allt längre bort. 

Och ett av mina paket skulle jag hämta ut på en post i samband med en

återanvändningscentral - Finlands största faktiskt. Läser på deras sida att 

den är totalt 7000 m2, av vilka 3000 m2 är själva butiksytan. 

Vilket betyder att där finns 4000 m2 lagerutrymme där grejer är lagrade på varandra,

tätt, tätt. Ganska så tätt, tätt är det också i butiken. 

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt att man återanvänder och att 

någons "skrot" är någon annans "skatt", men den mängden grejer, som någon

vill bli av med är hisnande! Och det ger mig nog ångest det med. 

Nu är ju säkert hälften av mina möbler här hemma gamla och grabbarna mina

har minsann under sina studie-budjet-år frekvent besökt återvinningscentraler. 

Isynnerhet min äldre som bodde i en studentby - granne till en annan 

stor återvinningscentral - hade nog alla möbler utom sängen från den platsen. 

Så återanvändning är bra! 

Ändå blev jag överraskad över min starka reaktion över mängden

grejer. Allt kan ju inte hitta ett nytt hem, en människa som vill ha just

det där härliga semesterminnet från Mallorca 1976? 

Hittar en artikel om dessa återanvändningscentraler, och det besannar mina

tankar. Av allt det som hämtas till dessa centraler är det bara dryga hälften som 

är "helt och rent" nog att ens komma till försäljning. Hur mycket som 

förblir osålt och på det sättet ändå till slut hamnar på soptippen hittar jag inga uppgifter om. 

Men specifikt denna central besöks av i snitt tusen (!!!) personer per dag. 

Både sådana som hämtar grejer dit och sådana som köper grejer därifrån. 

Så behovet av en sådan central är ju obestridbar. 

Ändå blir jag beklämd över denna mängd grejer! 

Och allt detta har redan en gång stått i en butik och pockat på att bli

uppköpt. Läser vidare; varje år säljs det i dessa butiker (i huvudstadsregionen finns

det sju butiker) 2,7 miljoner grejer. Utöver det doneras det 1,4 miljoner prylar. 

Varje år. 

Tänk!

ALLT ÄR INTE ULL SOM LUDDAR

Det är något med får som alltid tilltalat mig. Älskar fårskinn och har dem inne och ute och kan inte tänka mig något höstigare och mysigare än fårskinn när nordan börjar vina runt knutarna. 

För länge sedan köpte jag fårskinn lite utan urskillning, men vid något skede började jag tänka på det här med varifrån vi köper våra fårskinn, och hur de är behandlade innan de landar i våra korgstolar. Och nu tänker jag inte bara ur fåren blivit behandlade under sin livstid utan också med vilka medel fårskinnen behandlas. I och med att min svägerska föder upp får har jag blivit alltmer medveten om detta. Om resan från får till fårfäll. 

Lyckligtvis har jag under åratal kunnat köpa mina fårfällar av henne och på det sättet kunna försäkra mig om att både fåret haft ett bra liv och att skinnet sedan preparerats på ett så giftfritt sätt som möjligt. Eller som hon uttryckte sig en gång; - "det finns fårskinn på marknaden jag aldrig skulle lägga mitt barnbarn på..."

Det är något otroligt tilltalande med fårskinn. Jag kommer inte från det, men sedan kryper ju tanken in att skall åtta får verkligen behöva sätta livet till för att jag skall ha fårskinn på mina utestolar? 

Jag är onekligen lite tudelad här, jag vet!

Om jag har ett underbart äkta fårskinn i min favoritfåtölj så är det en annan sak, det njuter jag av - och uppmärksammar det för mig själv - varje gång jag sätter mig ner. Men att ha så många lite "opersonliga" fårskinn på stolarna därute känns liksom inte alls lika motiverat. 

I fjol våras hittade jag på IKEA "fårskinn" som tillverkats av återanvända petflaskor och jag köpte av dem för att ha dem i mina korgstolar därute. Stolarna är visserligen under tak, men i övrigt utsatta för "fukt och fä" om man utrycker det så.

Fake-fårskinnen hade inte en skyddat tillvaro. Men de har funkat. Bättre än jag hade väntat mig! 

Efter två somrars användning slängde jag dem nu i tvättmaskinen och blev glatt överraskade hur fina de blev efter tvätten. Både i känsla och utseende. Bör nämnas att på bilden ovan är de ännu otvättade och medtagna av två år av trädgårdstillvaro. Nu är de lika fluffiga och vita som där jag köpte dem! 

Och även om jag försöker sky plast som pesten (eller Coronan som det kanske borde heta nuförtiden?) så gäller det att uppväga vilket är ett bättre val. Återanvänd plast som går att tvätta tills luddet släpper eller äkta skinn där ett djur fått sätta livet till? Även om det fått leva ett bra liv. 

Å andra sidan. Om djuret ändå skall gå till slakt är det ju bra att även skinnet används. 

Men sedan finns ju tanken...varför ha dessa djur överhuvudtaget? 

Det här kan bli till en evig filosofisk fråga. 

Blir lite som att hur man än vänder sig så har man rumpan bak...

ÖSTERSJÖDAGEN

Östersjön har en alldeles egen dag. 

Östersjödagen.

Firas den sista torsdagen i augusti med tanken att lyfta upp vikten att skydda och 

vårda vårt gemensamma lilla hav.

Havet, som hör till de mest sårbara i världen. 

Östersjön är lite som ett badkar och på sitt sätt begränsat område.

Karikerat kan man säga att den skit 

(i form av föroreningar, plaster, näring som inte skall rinna ut i havet)

som hamnar i havet stannar i havet. 

Visst rinner det nytt vatten till från åar och bäckar, men sundet

ut mot stora världshaven är så smalt så vattenutbytet blir inte stort 

nog för att "späda ut" den övergödning som hela tiden sker. 

Vill du läsa mer om Östersjödagen så KLIKETIKLICK

KONSUMTION

Egentligen är ju världen ganska snedvriden. Ifall ni inte insett det redan. 

Sedan jag köpstoppade för något år sedan har min syn på konsumtion, och mitt eget konsumtionsbeteende ändrats radikalt. Det har för egen del känts befriande och trots 

rätt små inkomster möjliggjort att downshifta lite. 

Så ja, min materialism har minskat och är sakta på väg mot minimalism. 

Men så kom då en korona-kris och små företag kämpar med uteblivna kunder

och jag inser att andras materialism faktiskt är det som möjliggör att jag kan 

köpstoppa och leka minimalist. Korona eller inte, är ju konsumtion det som håller 

många småföretagare med näsan ovanför ytan. 

Eller är det? 

När jag sade upp mig från mitt förra jobb för några år sedan så hade jag

faktiskt som ett alternativ att grunda ett företag med en liten fysisk

butik och så näthandel förstås. 

Jag menar, jag har ju ändå alltid gillat inredning och fina ting. 

Varför hymla med det? 

Men någonstans då jag besökte ett par mässor omkring i Norden insåg

jag att jag kommer att vara så extremt icke trovärdig om jag skulle börja

sälja en massa....onödigt. Om än vackert, men inte nödvändigt. 

Jag hamnade lite in på en kollisionskurs med mig själv. 

Det blev, som ni vet, aldrig någon sådan butik, och det är jag glad för nu. 

Hade inte känts okej. 

*

Men så tänker jag på min egen konsumtion. 

I dessa koronatider uppmanas man att stötta små företagare och nu då

så många företag som bjuder tjänster inte riktigt känns aktuellt att använda sig av,

som frissa...resturang....massage...gym...resor....hotell.....

så blir det ju att blicka till annan form av konsumtion

för att hjälpa våra lokala företagare. 

Men sen blir det error i min logik.

Jag vill jättegärna stöda lokala företagare - absolut. MEN jag är inte

speciellt glad över att jag skulle behöva konsumera mer produkter för att 

vara den goda konsumenten som stöder lokala företagare. 

Och vart hamnar mina arma slantar i förlängningen om jag köper en

ny filt, eller en ny lampa, hos den lokala inredningsbutiken? 

En ny vårjacka eller ett nytt koppel till hunden?

Jo, större delen av slantarna mina kommer ju ändå att landa hos ett betydligt större 

företag som varken står eller faller om jag personligen köper eller låter bli. 

Och jag inser att min strävan till någon form av minimalism förutsätter

att andra fortsätter sin konsumtion som innan. 

För annars stannar allt upp...

...och en marknadsekonomi skulle sluta rulla världen framåt. 

Det är en riktigt komplex och delikat fråga det här. 

Konsumera eller inte? 

That's the question! 

Vad är i rätt på lång sikt? Vad skall man välja? 

*

I övrigt har jag sått frön och satt lökar. 

Det känns som en konsumtion som ger mer än 

man satsat på i begynnelsen. 

Ett gäng doftliljor är satta. 

I väntan på dem och i väntan på ett liv efter coronan. 

Ha det gott! 

DAN FÖRE DAN...

Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser. 

I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med. 

Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset. 

Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...

...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så. 

Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.

Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom

fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång

som fattigåret och avbockade saker alldeles för så. 

Men så är det inte i år. 

Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn. 

Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller 

tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton. 

Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan

tid och sprida sin doft och stämning? 

Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med

kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på 

julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,  

men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist. 

Inget dyrt. Inget trams. 

Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen. 

Den kan kan du läsa HÄR. 

Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den

vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås. 

Den kanske också ännu finns? 

Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:

"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och 

fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och 

begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya 

telefonmodeller och klädtrender. 

Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, 

snarare än glad över det jag fick."

Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en 

"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser. 

Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha

till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och 

äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under

årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp. 

Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?

De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något

sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt. 

De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget. 

Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor. 

I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha, 

få eller skaffa mer skapar någon form av lugn. 

Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall. 

Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då 

jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt

kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet. 

Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord

kommer att åstadkomma. 

Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det

ett välkommet nytänk? 

Återstår att se....

FÖR MÅNGA VAL...

...jag minns faktiskt precis när jag första gången upplevde känslan

av att det finns för mycket att välja mellan.

Vi hade precis kommit en bra bit på väg med vårt husbygge och Jag skulle

välja kakel till badrummet. Det fanns mängder och åter mängder att välja mellan. 

Stönade uppgivet åt försäljaren och undrade varför det inte bara kunde finnas runt tio kakel

att välja mellan - skulle vara så mycket enklare. 

Hon skrattade och sade att jag minsann inte är den första som undrar...

*

Den mänskliga hjärnan är inte riktigt och hänger med då valmöjligheterna blir för

många Man hade i USA gjort en undersökning inom ämnet människors köpbeteende och hade i en butik lagt fram 24 olika sorters marmelad som kunderna fick smaka på - och köpa den de

gillade mest. Så här många olika smakprover lockade människor att komma och smaka

men det var inte så många som sedan slutligen köpte någon sylt.

Man ordnade en ny testning, men denna gång med bara 6 olika marmelad-smaker.

De färre smakproven lockade färre smaktestare, men flera av dem köpte

faktiskt med sig en syltburk med sig hem. Alltså gjorde färre val-

möjligheter att det i slutändan var enklare att göra sitt val. 

Våra hjärnors förmåga att göra val är begränsad. Vid för stort utbud börjar vi tvivla

och vi blir förvirrade, oroliga och kanhända till och med ängsliga. 

Talade med min äldre grabb om det här med svårigheterna att välja.

Han, som så många andra av den generationen, använder sig mest av

streamingtjänster som Netflix och dylika. Jag hade på dagen lyssnat på ett radioprogram 

där en tjej beklagade sig över att om hon har en timme tid att se på något 

program innan hon bör gå och lägga sig, så kan det ta 45 minuter för henne att

välja vad hon skall se på - och följaktligen då bara hinna se på programmet i 

15 minuter (eller strunta i den tid man valt att gå och lägga sig...). 

Grabben kände igen sig. Precis så där är det, sa han.

Personligen känner jag inte att jag lider av överutbudet just där, främst av

den orsaken att jag sällan bläddrar och "surfar" utan oftast ser en serie, film

eller dokumentär som någon rekommenderat. Däremot märker jag att min tolerans att

ge något småtråkigt en chans blivit snävare och jag att rätt fort bryter om filmen

inte genast lyckas fånga mitt intresse. Samma gäller förresten böcker som 

jag lånat eller laddat ner. 

(Har alltså helt slutat köpa böcker för några år sedan). 

Forskarna tror att en av orsakerna varför vi reagerar med (besluts)ångest inför ett 

för stort utbud är den att vi under större delen av mänsklighetens historia levt i

en tillvaro där knapphet är det normala. Överflödet är inte det. 

Hjärnan måste läras att överflödet är det nya normala och sådant tar tid. 

Sedan är ju frågan om det är klokt, eller ens försvarbart? 

Det kanske inte alls är ett sammanträffande att trender, eller livsstilar, där frivillig enkelhet, 

att man frivilligt avstår från något blir alltmer populära. Visserligen är

det fortfarande en marginell grupp, men den växer. Personer som väljer minimalism och avstår från

sådant man upplever som onödigt. 

Personer som väljer, bytesekonomi framför ägande, bo i sk tiny house framom att 

sträva mot många kvadratmetrar. Vegetarianer och veganer har nog många olika

orsaker som ligger bakom varför de avstått från kött, men i förlängningen är det

också att avstå och göra valen enklare. 

För ju mer vi har att välja mellan, desto mer börjar vi tvivla på att vi gjort rätt val.

Då blir vi missnöjda med oss själva - kanske vi borde letat mer, kollar fler alternativ - 

blir rädda att vi missat något ännu bättre kap.

När man satt ut förbehåll på sin egen konsumtion och på det sättet

tvingat sig att minska utbudet och begränsa valmöjligheterna kan det 

vara möjligt att man faktiskt då blir en nöjdare människa? 

Kan det vara så?

*

Men tillbaka till kakelbutiken.
Det är snart trettio år sedan den insidenten och efter det har jag byggt och renoverat både
hus och hem - och alltid valt vita kakel.

Tråkigt måhända, men har aldrig tröttnat.
Och beslutsångest - heh - vad är det?

TÄNK OM...

Ibland tänker jag hur mycket har ändrats i mitt lilla liv sedan jag startade den här

bloggen. Den började med en så annan inriktning så jag knappt känner igen mig själv i det.

Men det är väl så livet är? Andra saker blir viktiga och så.

Min konsumtion av av onödiga saker har rasat, och det är jag bara nöjd med. 

Jag är knappast en bättre människa för det, nej då. Men absolut en mer medveten konsument. 

Och insikten vad som håller på att hända med vår planet kryper in i medvetandet mer 

och mer. Endel kallar det klimatångest. Jag vill kalla det livsinsikt. 

Idag kom det ut en ny internationell rapport om hur mängden insekter har minskat

på bara några årtionden och takten eskalerar. 

Om tio år är 1/4 av insekterna utdöda, om 50 år är bara hälften kvar och 

om hundra år - ingenting. 

Utan insekter finns ingenting. Det är bara så. 

Växter kan inte reproducera sig och hela näringskedjor kollapsar.

Vad man så skrämmande sällan tänker på är att också människan är

en del av den näringskedjan. 

De är så tysta. Insekterna. 

Människan reagerar på noshörningar håller på att dö ut. 

Djur som gorillor och havssköldpaddor. Exotiska sumatratigrar och amurleoparder. 

Men vem orkar bry sig om dyngbaggarna? 

Ett litet insekthotell i skogen vid min stuga. Hjälper möjligen föga där i en skog som också i övrigt får 

leva naturenligt, där fallna träd får bli kvar och bli mat för insekter som blir mat för fåglar som...

...ja, ett levande ekosystem helt enkelt. Som det borde vara. Bara det att detta sker på en 

så obeskrivligt liten del av vår planet. 

Ändå hade jag förra våren haft övervintrande kryp i detta lilla hotell. 

Insekterna är de tysta...de tar inte utrymme och för inget väsen om sig. 

Och ändå. Försvinner de är det en katastrof. 

I den här nu utgivna rapporten har man sammanställt inget mindre än 

material och resultat från 73 olika forskningar runt om i världen. 

I bla Puerto Rico har landlevande insekter minskat med 98 % 

sedan 1980-talet.  Nittioåtta procent! 

Mellan 2000-2009 minskade mängden fjärilar med nästan 60 % 

i England. Och hos oss? Samma har vi här. Det handlar om att upprätthålla tillräckligt 

många biotyper där insekter kan överleva, utvecklas och övervintra så allt inte

är åkermark eller produktionsskogar. 

Försvinner insekterna försvinner växter, fåglar som lever av insekter klarar

sig inte längre. Skogar som bara är produktionsskogar har en så mager biotop

att få arter klarar sig där. Det vet man ju själv. Går man på hösten

in i en monokulturell produktionsskog så hittar man inga svampar. 

Bara blåbärsris. Där finns inte lika många fågelarter som i en mer naturlig skog. 

Mångfalden stryps av effektiviteten. 

Vi har vetat om detta i årtionden, men kanske det nu när/om det 

börjar slå tillbaka mot oss människor. Kanske vi nu börjar reagera? 

Och förstår, att tänk om.....? 

RÄKNA FÅGLAR...

Jag är lika barnsligt förtjust i gårdskrysset varje år. Bird Lifes årliga grej

 då man under en timmes tidskall räkna fåglarna man ser och meddela det 

på nätet (fast man kan också skicka in sina iakttagelser med ett post-

kort till exempel). 

Jag har alltid älskat att följa med fåglarna vid vintermatningen, så på 

det sättet var jag nog en fågelmatar-tant redan som 10-åring då vi hade ett stort fågel-

bord utanför mitt flickrumsfönster. 

Och så har det fortsatt - jag kan fortfarande bli stående en bra stund vid

fönstret och bara se på hur de flyger fram och tillbaka, fram och tillbaka. 

Ja, ja...det fågelbordet har hängt med ett bra tag. 

Lite skevt har det blivit under årens lopp dessutom.

Från mitt fönster kan jag se det och ser vilken trafik där är, 

men det är så långt borta att utan kikare/kamera med bra zoom

är det knepigt att se vilka alla arter där är på besök.

Man kunde ju tänka att jag skulle flytta fågelmatningen närmare, men 

problemet är att det inte finns några skyddande buskar så nära huset.

Och fågelmatningen skall gärna placeras så att fåglarna snabbt kan söka skydd 

i något buskage om de blir skrämde. När det är kallt skall de

inte behöva flyga långa vägar "i onödan". 

Vi har ju haft det rejält kallt nu några dagar. 

Jag hade säkert fått fler arter på min lista av bongade fåglar 

under veckoslutets räkning om jag valt en annan tidpunkt.

Småfåglar kommer ju oftast i gryningen för att äta. 

Så har de lite paus där mitt på dagen och så kommer de i större

utsträckning igen innan det börjar skymma. 

Eftersom jag ville ge dem matro då det ändå var så kallt, så gjorde jag

min räkning mitt på dagen. Det blev några trevliga överraskningar trots allt.

Men många stamgäster saknades. 

En av mina absoluta favoriter bland gästerna vid fågelbordet är

den lilla bedårande fina gråsiskan. 

Visste ni att den då det är riktigt kallt kan, precis som hönsfåglarna, gräva

ner sig i snön för att klara den stränga kölden? 

Domherren kan också göra det. 

Det går åt mängder av frön och nötter nu. 

Men jag tänker att det är väl det minsta jag kan göra. På min lilla mikro-nivå.

Rapporter om hur mycket fåglarna har minskat under de senaste

tio, tjugo åren är alarmerande. 

Ingen vill att Rachel Carlssons boktitel

Tyst Vår

skall bli verklighet. 

Är vi ändå där? 

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess räddning.

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess rädd

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess räddning.

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess räddn

ANDRA ADVENT...

När jag grävde i mina numera rätt så magra julpyntslådor hittade jag inkilade bland

några silverbollar advents-prismorna som jag köpte för kanske tio år sedan. 

Under många år trodde jag att jag hade tappat bort ettan, men visst fanns den där

när jag letade lite bättre. 

Idag tände jag det andra ljuset och klickade fram lite julmusik på Spotify. 

Förkylningen gör att jag är så där lagom ivrig på att riva och rycka med något fysiskt alls. 

Sitter i soffhörnet och går igenom året i mina bilder och försöker få ihop

 till familjens foto-årsbok. 

Heh, det skall jag väl ändå klara av bland feberångorna.

Fast bättre feber nu än om ett par veckor, tänker jag.

Alla inblandade är rörande eniga om en enklare jul i år. 

Både när det gäller mat men framför allt julklappar

som alla är eniga om att börjar kännas lite onödiga. 

Få se hur lätt det blir att bryta invanda vanor, eller ovanor? 

Är det jag som (igen) kommer att laga för mycket mat, eller

gubben som (igen) kommer att köpa något som ingen egentligen

vare sig vill ha, eller behöver? Jo, hahahah, han är medveten om 

sin present-ovana, har uppenbara problem att göra nåt åt det dock. 

*

Men OM jag skulle önska en gåva så skulle det bli vita stearinljus!

Som kronljus, som blockljus, stora som små. 

Skulle verkligen uppskatta det och garanterat använda det! 

PÅ LINGONRÖDA TUVOR...

Äntligen, suckar mitt hjärta och min själ! 

Sitter på jobbet och blundar för en stund och drömmer mig 

bort till det stället på jorden som är det vackraste jag vet. 

Stugan! 

Aida, hunden, ligger vid mina fötter och är smått otålig. 

Hon brukar hänga med på mitt jobb nu och då men är inte mycket till

kontorsråtta. Enligt henne är det dö-tråkigt, men hon uthärdar. Sådär.

När jag äntligen blir klar och vi packar ihop oss och går ut till bilen blir

hon en helt annan hund än den lite passiva klumpen som legat på en fäll

under mitt skrivbord. 

Det är så hon är. Den älskade lilla hunden. Hon uthärdar. 

Lite som sin matte...

*

Under många år var stugtillvaron mitt andningshål utan vilket jag knappt 

hade kunnat andas fritt alls. 

När jag nu körde ut till stugan kände jag inte längre samma lite ångestfyllda

längtan till en befriande tillvaro, utan mest bara en skön förväntan. En längtan.

Men utan känslan att jag rymde bort från något annat. 

Jag kände att jag bara åkte ut till stugan. Inget mer. 

Och ändå är det i den känslan allt! 

Jag upplever inte längre en ångest av stress, inte längre ett nästan

fysiskt behov att komma ut till något som inte ställer krav...

Kanske är jag lite mera hel? 

Lite mer som jag någongång varit? 

Går en lång promenad i skogen med hunden. 

Hon fyllde åtta för någon dag sedan och börjar, lite som jag, 

bli en mogen dam. Vi gillar varandras tysta sällskap. Vi 

känner varandra så väl. I skogen hade Aida tassat iväg före mig ett gott 

stycke då jag vek av från stigen och jag bara visste att hon strax skulle

vara ifatt mig. Jag älskar den här tysta kommunikationen mellan hund och människa. 

När man så vet var man har varandra, när kommunikationen i det närmsta är ordlös.

Hem, till stugan, kom vi med lite svamp, lite lingon och en skön känsla i

både kropp och själ efter några timmar i skogen. 

Jag känner en alldeles speciell lycka över dessa timmar traskandes runt i skogen.

Efter en sommar med riktigt jobbiga besvär i hälen som gjort mig rejält immobil känns det 

galet lyxigt att äntligen kunna gå fritt. Bara det! Att kunna traska på (nästan) utan smärta! 

Tills i morgon har det utlovats regn. 

Höstregn...hur underbart kommer det inte att vara? 

Gubben kommer att stiga tidigt upp och ge sig ut på ett jaktpass. 

Och jag fortsätter fylla på det vegetariska skafferiet. 

Vi är ju lite som man varit sedan tidernas begynnelse. 

Jägaren och Samlaren. 

Bara att det är jag som har hunden med mig.....

*heh*