SPAKÄNSLA FÖR EN BILLIG PENG

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om vårt badrum. Faktiskt var det en

av orsakerna som fick oss att fastna för den här lägenheten. 

Det är ju en 60-tals lägenhet som kanske inte är så charmig i sig, men

förra ägarinnan hade låtit laga om badrummet vid stambytet och det var 

så snyggt! En elegant mix av moderna skåp och badkar. Stilrena kakel på

väggarna, och så golvet! Det klassiska svartvita golvet. 

Och jag var såld! Och lägenheten köpt! 

Lite så gick det till. 

Hade ju en ny-gammal torkställning som följt med mig från boende till boende

och oftast hittat sin plats, så även här. Faktiskt är den en av de

där första köpen jag gjorde när jag fått upp ögonen för en mer romantisk

gammeldags stil än jag hade innan. Och jadå, den används till det jag inte

kan slänga in i torktumlaren, så inte alls bara en vacker tingest. 

Dock används den inte som badlakanshållare, vilket väl är dess ur-

sprungliga syfte. Handdukarna hänger på ett modernt värme-element

eller bara på en krok på väggen. 

Ställningen har dock varit lite ensam i sin snirklighet, för förutom golvet som andas 

lite förra sekelskifte, så är badrummet som sagt modernt i stilen. 

I och med att jag "föråldrade" utan att göra om i köket så började jag tänka i samma

banor när det gällde badrummet. I ärlighetens namn hade det börjat samlas

både en och fem burkar av olika slag på bordet vilket fick det att se stökigt ut och

jag har alltså utrymme att ställa in dem i skåpet, gör det bara inte av pur lathet. 

Så till slut vade jag ut ett par fina hudkrämsburkar och mina favoritparfymer samt 

rullade ihop några små vita fluff-handdukar och lade dem på en gammal

silverbricka. Som pricken på i, och för att sammanknyta brickan och 

den där snirkliga torkställningen, så råkade jag få syn på ett set gammalt

silver. Eller en försilvrad kaffekanna med gräddsnäcka och sockerskål. 

Gräddsnäckans pip hade gått av, men den gick att limma. Och den 

skall ju inte alls användas till grädde eller nåt annat ätbart. 

Den får nu ha lte tops i sig och sockerskålen får vara behållare 

för sådana där bomullstussar som jag använder för att smeta bort

mascaran från fransarna. 

Och ja, för 20 € som jag betalade för den där snirkliga 

skålen och snäckan tycker jag inte är så farligt alls, men fick

lite gammeldags lyxkänsla in i badrummet. 

Med tid kanske jag ännu fyller på med någon parfymflaska i glas om 

jag skulle råka på en sådan, eller kanske ett fint doftljus? 

Och vad jag skall göra med kaffekannan – det skall jag berätta en 

annan gång. Nu skall jag faktiskt ta mig ett varmt bad, ute blåser det 

rejält och känns riktigt ruggigt, även om temperaturen inte är

så vintrig än. 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

GRÖNA TOMATER I ETT GRÖNT KÖK

Mycket grönt nu! 

Fick en rejäl låda omogna tomater av min kompis som jag skall göra 

inlagda gröna tomater av. Hela familjen gillar det till höstliga kötträtter

så nu när "pimpa mitt kök" börjar vara på vinstsidan så är det skoj att 

kocka igen. 

Färgen jag valde är som sagt UULA-tuote färg kalustemaali och nyansen Oliivi. 

I verkligheten tycker jag att den är varmare grön än den ser ut här på bilderna. 

Men några ord om färgen att jobba med. 

Enligt hur de presenterade färgen så skall den inte behöva någon 

målning under (som fästfärg), vilket jag lite tvivlade men testade på ett inte så

synligt ställe. Och verkligen - det fäste direkt. 

Lite överraskande fäste den bättre på de lackade trädörrarna än de vit-målade. 

Det trevliga med färgen är att den är otroligt dryg och luktar absolut inget! 

Jag började med att måla med pensel för ville ha den där synliga handmålade

känslan. Men det funkade inte, så jag fick snällt tassa efter en liten roller med så

lite ludd som möjligt. Med det funkar målningen perfekt. 

Inte den enklaste målningen jag målat med, men efter ett tag kommer man

på hur den "beter" sig. 

Eftersom jag valde att måla luckorna på plats - bara tog bort de gamla

handtagen så tyckte jag att den var lagom tjock att måla lodrätt, men man får förstås

passa att inte ha för mycket målning så det börjar rinna. Men skulle

absolut inte späda ut målningen, då skulle den lätt bli för rinnig. 

Jag målade tre tunna lager. 

(ursäkta för stökigt hörn, hehehe) 

Idag kom de sista knopparna som jag beställt. Hade ju räknat fel

där i början...Men nu har alla skåp och alla lådor knoppar. 

Målfärgen torkar supersnabbt, och det är på gott och ont. 

Man får vara en ganska "säker" målare och försöka få det rätt från

början. Det blir inte så snyggt att om ett tag gå tillbaka och försöka

fixa en rinning eller så. Man kan väl i teorin måla om efter bara ett par

timmar, men eftersom det är höst och fuktigt i luften så valde jag att vänta

till nästa dag. Och att undvika att sprätta vatten på den målade ytan. 

Vill bli lite ojämnt när målningen suger åt sig vattnet även om ytan

känns torr. Gubben fick en not om det, om vi säger det så där diplomatiskt.

Och även om målningen torkar snabbt så härdar den förhållandevis långsamt

till hur snabbt den torkar alltså. Upp till en månad får man vara försiktig att

inte hårdtvätta ytan eller slå till med nåt hårt. 

Så även om jag satte knopparna på plats så har jag inte spänt dem än för att inte målningen 

skall börja spricka av spänningen. 

Det gör jag om ett par veckor. 

På tal om knoppar ännu, så hade jag ju dörrhandtag med två hål innan, men ville ha

bara en knopp på dörrarna så det andra hålet fick jag lov att spackla fast. 

Damen i målbutiken tipsade om en liten grej som kan spela roll. 

När man gjort det skall man dutta en liten, liten mängd bara på hålet som man spacklat. 

Och låta det torka. På det sättet suger inte spacklet in mer färg än omgivande

skiva när man börjar måla själva ytan. 

Vet ju inte hur det skulle se ut om jag bara målade på, men ett logiskt tips. 

Skrev ju innan att jag brukar vara ganska rask i att ta till penseln, men med det

här projektet har jag dragit mig för att ta itu med det. Vet inte ens riktigt varför. 

Med åldern kommen lathet? Eller funderingar på om det skall bli bra? 

Så ja, jag tog till AI och slängde in en bild av köket hur det såg ut

och så bollade vi lite fram och tillbaka med olika alternativ. 

Här ser du hur köket såg ut innan och så hur det kunde bli. 

Så helt klart till hjälp både med att faktiskt se sitt eget kök i en ny 

färg, och så fort jag såg de där små mässingknopparna så visste

jag att de skulle de bli. 

Så nöjd att jag fick det gjort! 

Nu skall jag bara bli av med en lätt förkylning jag skaffat mig och sedan 

blir det att åka till stugan för att stänga för säsongen. 

Hejdå från mig

 

ATT PIMPA MITT KÖK

Ja-a...under mina levnads dagar har jag hunnit planera och

göra om tre kök från början, ett kök har jag bara ändrat lite på. Så man 

kunde kanske påstå att jag inte är helt novis när det gäller köksinredning.

När vi flyttade hit för dryga fem år sedan (ja det är så länge sedan!!!) så

tyckte jag om köket för att det är ett kök, ett rum, inte ett öppet kök

i vardagsrummet. Det är välplanerat och funkar. Eller det funkar perfekt om

man är en kock som yrar omkring, med två kockar kan det bli

lite krockar på köksmattan. 

Men det är ett fullt fungerande kök. Fina kakel.

Men så kommer ett men...Till största delen är skåpen vita och det är

helt okej, men så finns det här och där några lådor, dörrar, skiljeväggar

och kantlister i någon form av körsbärsträdslaminatfundering. 

Och jag har alltid haft lite svårt för det där träslaget. 

Arbetsbordet är fint, det har en fin träfärg, så jag har kanske blundat

lite för de där orangeträfärgade dörrarna och -listerna. 

Brukar vara ganska rapp att ta till penseln, men nu har jag tvekat.

Men i somras bestämde jag mig. Jag skall pimpa mitt kök och måla om. 

Jag tänkte nämligen så här. Om jag någon gång får för mig att sälja 

här jag bor nu så kommer med största sannolikhet de nya köparna

vilja göra om köket - för det är i ärlighetens namn lite till åren och 

på sina ställen lite skamfilat. Vilket betyder att jag inte ger mig på någon

värdesänkande verksamhet direkt men får ett kök som i sin färgvärld

tilltalar mig mer. Bara att sätta igång - eller hur?

Men då kommer vi till det här med f ä r g och i synnerhet g r ö n  f ä r g. 

Det finns en miljardtriljoner nyanser av grönt. Och att där hitta rätt är inte lätt. 

Eftersom jag har en del gamla möbler och är lite av en skrotnissa när det gäller gammalt

så ville jag ha lite samma stämning i köket, lite gammeldags men utan att byta ut hela

köket, som sagt. En kompromissernas kompromiss, liksom. 

Helst hade jag ju velat ha ett sekelskifteskök, men det sitter nu inte så bra i en 60-tals

lägenhet så man får ta till subtila "lite ditåt" grejer som ger stämningen fast

utan att gå till överdrift. 

Och så var det färgen...hur svårt kan det vara att pricka rätt?

Efter tusen färgprover tror jag jag har hittat min färg. Har provmålat lite på ett av skåpen

och känner mig ganska säker nu. Nu skall det målas, hörni. De oranga lådorna får

backa och de långsmala metallhandtagen får också träda tillbaka

Och eftersom jag kommer att glömma till nästa vecka vilken färg

och vilken nyans jag använt så skriver jag in den här: 

Uula Kalustemaali, halvmatt och nyans OLIIVI (oliv). 

Och nu hörni, skall jag gå och laga något så exotiskt som

kokt potatis och korvsås! 

Inte ätit det på eviga tider och fick en akut korvsåslängtan. 

Ja – sådant finns! 

Hejdå från mig

 

STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

ROSA STÄNK OCH TUNGA TANKAR

Igår var det vändag, alla hjärtans dag, Valentine's Day, you name it. 

Hade en riktigt bra dag, vilket ibland faktiskt kan bestå av skåprensning. 

Jo, du läste rätt! Är väl inte byns värsta veckostädare, men jag finner en stor njutning

i att ha ordning i skåpen. I går gav jag mig i kast med mitt "skrot-skåp". 

Det skåpet innehåller allt från gamla ting som jag ärvt/fått/köpt. En del sådant som jag har 

till rekvisita vid fotografering, och visst har en och annan pryl därifrån varit utlånad

till någon teaterpjäs också. En liten skattgömma med andra ord. Riktigt gamla böcker, min pappas

diskus och min mammas vaser. En antik lödkolv och ljusstakar i både silver och fusk. 

Och allt där emellan...

När jag städade hittade jag den här fina parfymflaskan som jag fått då gubben 

besökt Köln vid något skede. Det tillverkas på samma sätt sedan 1709, och eftersom jag

gillar både den gustavianska stilen och också i allmänhet gamla ting så är den ju

perfekt för mig. Heh! Fascinerande att tänka att det var ungefär så här man doftade

på 1700-talet. Vill du läsa mer så skutta in H Ä R  . 

Nåväl, i samband med skåpstädningen så fick det svarta skåpet lite

nytt "pynt" på sig, och ett par dynor fick redan lite mer vårlig klädsel. Det var så rofyllt att

få ordna och plocka bort gammalt och lägga fram nytt (alltså från skåpet) för att lite ändra på

inredningen. Samtidigt kan jag känna mig lite fånig, också över att dela det hit till bloggen. 

Bara en snabb titt på nyheterna i dagens lägefår en att inse att det minsann finns

större och viktigare frågor än huruvida dynvaren skall vara rosa i vår, eller

kanske vita? Jag är en nyhetsfreak och brukar tycka att det är oerhört intressant med

allt som händer i världen. Och det gör jag nu också, bara att det börjar bli för

tungt ibland att försöka ta till sig allt som händer. Och i någonstans där tänker

jag att även om det är rätt banalt med att pynta sitt hem och dessutom skriva om det, 

så är det för mig en slags viloläge från allt elände i världen. Det är skönt, och 

kanske till och med behövligt att göra så ibland? Andra ger sig ut på en joggingrunda, 

någon klyver ved, kanske man spelar i timmar på något instrument. 

I dessa märkliga orostider tänker jag ofta på mina föräldrar, de som upplevde

kriget och även om de sällan talade om krigstiden - min pappa ville nog inte minnas, 

och min mamma var av naturen en framåtblickande person - så har jag

ändå blivit i den uppfattningen att de levde ganska normalt. 

Kanske jag något tag tar och berättar lite gamla berättelser. 

Kanske jag känner lite extra kopplingen till gamla tider för jag var

här för en tid sedan och såg den strålande filmen 

'Aldrig ensam' av Klaus Härö 

som baserar sig på verkliga händelser. Händelser som jag tror många inte kände till. 

Hur Finland kom att skicka hit komna judar tillbaka hem till Tyskland

och hur en man försökte stoppa det. Lite som Schindlers List, fast

det här är från Helsingfors. En mycket berörande och viktig film. 

Kolla trailern H Ä R

Hmmm...hur skall jag nu knyta ihop det här inlägget? 

Jo, tänker att fast världen kan te sig lite kaotiskt så är det för de allra

flesta bara det lilla i sina egna cirklar man kan påverka och  att det är

viktigt att fokusera på det, även om det kan kännas lite ytligt. 

Får det en att må bra - gör det! 

Och till sist. Hoppas att vi aldrig glömmer historien och att vi 

skulle lära oss av den. Vilket just nu känns lite som om man inte gör det.

Kram Maggi

 

PÅSK I STAN - I ÅR IGEN

 

Det är minsann inte många påskar som jag, eller vi, inte åkt ut 

till stugan och öppnat upp för säsongen. 

Men inte åkte vi ifjol för att det var så kallt, och inte åker vi i år för att det är så kallt. 

Möjligen är det så att en börjar med åldern bli lite bekväm av sig? 

Kan det vara så? 

Att en råkall stugan utan vatten inte känns riktigt hemskt lockande.

I synnerhet som påsken ändå är en mathögtid för oss alla i familjen och att kocka

utan rinnande vatten och diska i havsvatten som skall värmas på spisen. 

Nja...inte denna gång. Tids nog hinner vi dit. 

*

Är ingen ivrig påsk-pyntare, för varje år blir det lite glesare med

vad jag plockar fram. Men min höna hon skall få komma fram varje år. 

I år fick hon lägga sig och ruva i jul(!)kransen som fortfarande är

hur fin som helst! Sällan jag nu ändå återanvänder julpynt till påsk.

Nu har det också skett. 

En annan sak som också händer (alldeles) för sällan är att jag plockar

fram mina vattenfärger. Ännu mer sällan får jag för mig att måla påskägg, 

men i år har jag till och med gjort det! 

Mina påskägg går ju i samma naturfärgsskala som det mesta i 

mitt liv, hahaha, MEN jag har lovat bjuda på gul (och lite orange och grön) 

 mat genom hela påskenhelgen. 

Få se vad jag skall komma på att röra ihop. 

Men nu gott folk därute i stugorna. 

Ha en riktigt skön påsk! 

💛

LENT, SVALT, VÄRMANDE OCH HELT UNDERBART LINNE

Minns inte längre när jag köpte hem mitt första linnelakan-set. 

Men det är länge sedan, ett bra tag innan det blev "mode". 

Har bara alltid gillat känslan av linne mot huden. 

Undrar om det inte var på min bröllopsresa för...en massa år sedan...

till Jordanien som jag verkligen insåg vilket underbart tyg linne är. 

Vi var ju till Jordanien i februari då det var varmt om dagen, men rejält kallt

om nätterna. Och där är ju linnets väsen! Varmt när det är kallt och svalt när

det är varmt. Nåh, nu slirar jag ut i mina tankar. 

 

Minns inte heller längre riktigt när jag började sova med öppet fönster 

året runt. Men det är länge sedan, även det. 

Gillar känslan av frisk luft och syre i sovrummet. 

Det är helt makalöst! Kan säga att enligt min något skrangliga 

empiriska forskning så har min sömn aldrig varit så bra som nu. 

Enligt min klocka, som mäter bla djupsömn, så sover jag oftast 

djup sömn runt hälften av den tid jag sover. 

Vet inte nu hur mycket man kan lita på en sådan där klocka, 

men jag vaknar alltid med en utvilad känsla - även om jag kunde tänka mig

sova längre, men det är mest bara för att jag tycker om att sova, heh! 

Vår "gräns" går någonstans vid -8°C, men även om det är kallare än så, 

så har vi ofta fönstret öppet en stund på kvällen. 

(helt klart har vi värmen avstängd i sovrummet hela tiden, och dörren 

stängd till resten av hemmet, om någon undrar ;)). 

Men det är här linnelakanen kommer in. 

Jo, jag vet - smått lång åsnebrygga - jag vet! 

Men skulle vi använda oss av bomullslakan så skulle det 

säkert kännas betydligt kallare, linne blir så där skönt varmt av kroppen och 

även om man rör på sig så blir det aldrig riktigt kallt mot kroppen. 

Linnelakan är inte speciellt billiga - även om de enligt mig är värd

varje slant - så finns det ändå de som känns lite bättre än andra. 

De skönaste har jag köpt från HM, de har jag använt sönder. 

Har köpt andra lite härifrån och därifrån, men ibland är de 

för styva och hårda, ibland för sladdriga. 

Men HÄR (kliketiklick) har jag hittat riktigt fina lakan som är 

precis lagom mjuka men har en viss stadga kvar (och fina disiga färgnyanser). 

Har ju inget som helst samarbete med någon som helst så det jag rekommenderar 

här har genomgått min nitiskt kritiska, men ytterst personliga, kvalitetskontroll. 

*

Och på tal om kyla. 

Det har ju varit rejält kalla nätter den senaste tiden. 

Jag är lite tuff mot mina blommor, och har haft min

julros ute sedan jag köpte den, trots natt-temperaturer närmare -10 °C. 

Den har varit totalt djupfryst och alla blad och blommor varit helt stela, 

men det klarar den galant. De där fantastiska 'Helleborus orientalis' som 

nu finns ute i handeln är en riktigt tuff brud (i lyxförpackning). 

Ha inte den inomhus - det klarar hon inte. 

För ut henne även om det känns ruskigt. Det gillar hon mer. 

Lite som jag. Fast jag kryper i och för sig in under sköna, 

varma linnelakan, tar min padda och läser en stund innan det 

blir dags att dra vidare till fjäderholmarna och knarka syre

en hel natt. Och sova gött. 

Den lilla kvisten julros som jag har i vasen knipsade jag in

för att det dessvärre inte är riktigt balkongväder än, och 

jag vill ju liksom lite äta kakan och ha den kvar. 

Vem vill nu inte egentligen det? Om vi skall vara ärliga, heh. 

OCH TVÄTTMASKINEN SNURRAR PÅ

Sätter mig vid mitt skrivbord, glor med smått tom blick ut över 

vinterlandskapet, som är vackert, men ack så på något sätt

hopplöst. Jag har gnällt om det där till lust och leda, mest leda. 

Men det är så på ytan Hela Tiden. Mer än vanligt, faktiskt. 

Hade en kompis på middag i går kväll, vi åt blinier och i 

bästa samklang klagade vi över januari och februari. 

Så befriande att hitta någon som exakt vet hur jobbiga dessa

årets två första månader kan te sig. 

Men i år har det som sagt varit värre än vanligt. 

Och så kom jag på det. Det är för att det enda jag egentligen tycker om att göra

vintermånaderna är att gå långa  promenader. Och det har jag ju nu inte 

kunnat göra pga strul med fot och rygg. Och då blir det glest med positiva

upplevelser i snön därute. Det blir mest en och annan rusch av något 

negativ hat-hormon som aktiveras när man skall gräva fram bilskrället ur snön - igen! 

Men ja, det är ledig fredag för min del och jag var till posten efter de första 

dahlia-knölarna och dito gödsel jag beställt på nätet. Nice. 

Det lindrar ju inte vårlängtan alls att ha knölar och frön drällande i knutarna 

som bara väntar på våren de med. Men men...snart, snart...!

Men det är en skön fredag i alla fall. 

Blev över lite rom från gårdagens blinimiddag och ikväll

tänkte jag ta den enkla vägen i köket och 

bara laga fish and chips men med lite lyxig romröra till. 

*

På årsdagen till Rysslands anfall mot Ukraina känns det onekligen lite 

fjuttigt att gnälla över att vintern känns jobbig. Och jag skäms lite

när jag tänker efter - så banalt av mig! 

Men samtidigt är det med tacksamhet jag tänker på att om jag 

i mitt liv har "råd" att känna mig risig och dämpad bara på grund av en årstid,

så har jag det alldeles fantastiskt väl och bra. 

Och är medveten om det - trots lite gnäll. 

Och lite ryggont är inte heller något som är mer än 

ett litet irritationsmoment, när det kommer till kritan. 

"StandWhithUkraine"

*

Och tvättmaskinen har slutat snurra och påminner mig om att jag har 

små husmorssysslor att ta tag i. Denna trots allt vackra

vintriga februaridagen. 

 

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK

 Det är vi det! Tänk! För femte året i rad dessutom :). 

Så skönt att öppna datorn idag, surfa in på nyhetssidorna och mötas av denna glada nyhet bland alla eländiga, sorgsna nyheter om kriget i Ukraina. 

Och visst är vi ett lyckligt folk, vi har det så bra. 

En bekant till mig har startat upp ett företag som säljer inredningshjälp, och hon skriver så bra i inledningen på hennes hemsida om att ha det vackert omkring sig, att ha det så som man trivs inte är bara ytligt och inte heller en lyx som man skall behöva ha dåligt samvete för. För en del är det mer viktigt än för andra att ha det estetiskt omkring sig. Och ja, jag hör till dem som vill ha det vackert omkring mig för att känna en slags ro och ett lugn att landa i. Men visst kan det kännas banalt att säga, kanske till och med tycka så när miljoner människor har förlorat allt i ett meningslöst krig. I meningslösa krig innan detta nu pågående, men det behövs en motvikt till allt elände. 

Då coronan kom för två år sedan satsade människor som aldrig förr på sin trädgård, på växter överlag. Något vackert att pyssla om behövdes. Man lär sticka som aldrig förr, också det på sitt sätt ett sätt att komma till ro, tror jag. 

Själv är jag ju ingen handarbetsmänniska så jag får hålla till godo med växter och inredning. Och ljus. Levande ljus skapar ett lugn som är nästan symboliskt. Brinner lågan lugnt så är det lugnt. 

Har smugit in lite påsk. Om allt går väl, så kommer vi ju att fira påsken på stugan i år igen och då tycker jag det är skoj att passa på och påskpynta här hemma innan. Skall faktiskt i morgon åka till stugan en sväng och föra lite grejer. Skönt med en lite utfärd i det fina vårvintervädret i världens lyckligaste land. 

VINTERTRÖTT - SÅ SLÖTT

 Har en ledig dag, så här mitt i veckan, och hade tänkt få en hel del gjort, men icke sa Nicke. Världen därute är slaskig, hal och ful. Eller kanske jag bara inte orkar få upp mina ögonlocksgardiner så mycket att jag skulle finna något njutbart? 

Jo, förresten, det var härligt syrefriskt i luften därute. Skönt att andas in sådant! Men i och med att vi igen återgått till att sova med fönstret öppet då temperaturen ligger där runt noll, så känner jag ju att jag knarkar syre nätterna igenom så kan inte ens det motivera mig. Hur dämpad får man bli? 

Tycker att jag vaknar utvilad och nöjd, men så blir jag bara så seg efter ett tag. De dagar jag jobbar, fast jag jobbar hemifrån, känns mer energigivande för det finns något att fokusera på. Och fast jag minsann skulle ha saker som borde fokuseras på under fritiden också så går jag bara och släpar fötterna efter mig. Slänger längtansfulla blickar till sängen och den där varma filten. 

Petar på orkidéns knopp - skall du inte slå ut NÅN GÅNG DÅ? Köper hem tulpaner och sprider ut dem lite här och där. Läser trädgårdsböcker (för femtioelfte gången) och försöker hitta inspirerande trädgårdsprogram på vilkenplattformsomhelst på nätet att glo på. 

Egentligen borde jag...Vet ni, jag slöläste en kvällstidning här medan jag väntade på att lunchen skulle bli varm och där talade man om inreda sommarstugor, och hur lätt det blir att man bara hänger upp en klocka, en tavla eller nåt där det från förr funnits en krok eller skruv. Ajajjj, den meningen tog skruv, för det är just det jag gjort härhemma då vi landade här för ett halvår sedan. Tavlor hängdes lite hipp som happ där det råkat finnas en ledig krok. Bara man fick bort dem från golvet liksom - hahhahaa! Och där hänger de än. 

Vi har velat hit och  dit om vi skall måla om i lägenheten. Och efter det planera en vettig upphängning av diverse prylar. Men lägenheten är hyfsat fräsch som den är - och så kan man alltid hänga någon tavla över ett annat hål i väggen. 

Aj, man skall inte göra så? Nej, helt enig! Ingen med kritiskt öga skulle falla ut i applåder över kompositionen över det vi valt att hänga på väggarna. 

Kanske jag bara borde sluta gnälla över vintertröttheten och göra något åt saken istället? 

Eller så tar jag en bok och slänger mig på sängen - bara en liten, liten stund.....zzzzzzz

EN LIVFÖRSÄKRING

Så tiden går! 

Det var en sommardag för snart tjugo år sedan som en ex-kollega och vän ringde till mig och frågade om jag skulle vara intresserad att var med och starta upp ett nytt försäkringskontor. Visserligen hade jag en bakgrund inom finansbranschen, men den var inte helt uppdaterad eftersom jag i många år jobbar inom floristik och inredning. Men jo, det blev så att jag ramlade in i försäkringsbranschen och där är jag än. 

I en bransch som ständigt är i förvandling. Men så har det kanske alltid varit. I bransch som bransch? 

Men till saken. Klockan. En gammal livförsäkring.

På 1920-talet började försäkringsbolag Verdandi (numera pensionsbolaget Veritas) med den här formen av livförsäkring. En sparklocka. Eller ett sparur. Mig veterligen är Verdandi det enda bolaget i Finland som hade dessa sparklockor, medan, om jag förstått saken rätt, så hade vissa sparbanker i de övriga Nordiska länderna också dessa i sin repertoar. 

Man fick (köpte?) alltså en klocka som fungerade på det sättet att man lade in en peng i "spargrishålet" upp på klockan. Tekniken i klockan var sådan att den gick en viss tid innan man behövde fylla på med en slant. Glömde man, eller hade man inte råd, att sätta in en peng stannade klockan. 

Bak på den här klockan syns att den har stämpeln Verdandi och i botten en lapp om att den fungerar med finska mark. En mark i veckan, och klockan går. Tyvärr har den här klockan under årens lopp tappat sina "vingar" så man skulle kunna dra upp den. Det behövde man alltså göra även om man matat dem med en mark. 

Någonstans läste jag att sparklockan skulle vara uppfunnen i Åbo, och med tanke på att Verdandi har sitt huvudkontor där så skulle det vara logiskt att just det bolaget började med sparklockan, men jag tillåter mig tvivla på den uppgiften. Bara att lappen i botten är på tyska och att sparklockan var såpass mycket mer vanlig i bla Sverige gör att jag inte helt köper den informationen. 

Med jämna mellanrum kom försäkringstjänstemannen och tömde klockan på slantar. Bak fanns en luckan som tjänstemannen öppnade. Genom den samma luckan kunde man, om man hade råd, betala in en överlopps-premie. Endel nämner att låspinnen skulle ha varit låst, men det lär inte stämma, utan försäkringsmannen (det var nog mest män på den tiden) körde med sigill. 

Någonstans läste jag att premien för en livförsäkring skulle varit 50 mark/ år. Det kunde stämma, eftersom vi ju har 52 veckor i året och klockan, enligt källor, gick en vecka på en slant. Och så hade man kanske två "amorteringsfria" månader per år. Lite som man än idag kan bli erbjuden om man tar en kortkredit - eller hur. 

Mycket har ändrat, mycket är samma - fast i annan skepnad. 

Hur mycket ersättningsbeloppet sedan var den dagen man - eller kvinna - föll från pinnen, det känner jag inte till. Inte heller hur man hade tänkt ut vem som var den försäkrade. Familjefadern? Eller Mor i stugan? Och hur var det om något av barnen dog? Betalade man ut en ersättning även då? 

Någon som vet? 

 

JULENS HÖJDPUNKT

 Redan några år har jag reflekterat över det där med att jag inte egentligen alls är så väldigt förtjust i just julafton. Adventstiden är alldeles underbar, likaså juldagarna och mellandagarna då julen får tona ut. Men just julafton har jag lite märkligt ambivalenta känslor inför. 

Kanske för att det på sitt sätt ändå är kopplat med en hel del stress och man vill ju bjuda på det bästa till de bästa. Och även om vårt julfirande skalats ner en hel del efter att vi nu är i ett livsskede med bara vuxna runt julbordet, och mängden rätter som skall tillredas och minskat, så sitter någon märklig julstress kvar i mig som ett muskelminne i huvudet. 

Alla min jular under hela mitt liv har varit fina och det har aldrig funnits något som skulle söndra idyllen mer än att någon kanske någon gång har fått en tassig julklapp, och ändå är jag ganska lättad när julaftonen är över. Tvivlar på att jag är den enda som känner så här, men det är kanske inte är så att man står och hojtar om det heller. Och visst njuter jag av att se hur alla de mina har det bra och myser. Och visst blir jag glad när någon klapp får det att lysa upp i ansiktet och visst känns det härligt när vi rings följande dag och jag får höra hur fint och gott och mysigt det var. Ändå tar det en bra bit in på juldagen innan jag känner att jag liksom slappnar av i axlarna. 

Jag kan inte ens skylla på att det skulle finnas några måsten som man inte skulle kunna rucka på. Till exempel valde vi i år bort nästan all traditionell julmat och körde hjortfilé istället. Faktiskt lika juligt för det. I år hade vi inte heller så mycket julrim som vi brukar för dels är min yngre grabb urusel på att rimma, han gillar inte det alls, och det är ju inte så skoj om alla andra har fyndiga rim, men han inte riktigt får till det. Och så hade vi äldre sonens flickvän vid julbordet i år och hon talar inte svenska så då blir det ju så att hon missar en del. Så ja, en del av rimmen skalades av i år. 

Istället hade vi en riktigt rolig julklappslek. Som faktiskt alla gillade. Det är nog en lek som passar bäst då det inte finns barn med som kan bli ledsna om någon annan får fler, eller till och med alla paket. Men vi vuxna hade hjärtligt roligt. Så här går den till: 

Alla köper 1-3 paket för en max summa på tex 10 €. Eller vad man nu vill bestämma för summa. Som en vink om man är många runt bordet så funkar det bättre med ett paket per person, men är man som vi, lite färre, så är det roligare med lite fler paket än deltagare. 

Så behövs en tärning. 

Man lägger alla de inpaketerade paketen i en hög på bordet. Och så börjar man i tur och ordning slå tärningen. Vi har en sådan regel att yngsta börjar. Slår man 1 eller 6 så får man välja ett paket från högen. När alla paket är "utdelade" så sätter man en timer på 10 minuter om man är många, 5 minuter om man är få. Så får man slå tärningen igen och om man slår 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett paket av någon annan.  När tiden gått ut öppnar alla sina paket. Endel kan nu ha fler paket, någon annan får bara se på. När paketen är öppnade så sätter man igen timern på. För fler personer 5 minuter för färre personer 2 minuter. Och nu slår man med tärningen igen och - som tidigare - slår man 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett öppnat paket från någon annan. Riktigt skoj spel. Där man också kan lite taktikera genom att vara supersnabb om man vill ha något paket och kanske inte fullt så snabb om man själv råkar sitta med ett paket som man inte vill bli av med. 

Så det kanske kom sig så att det kom en ny tradition till våra jular. Den tillför i alla fall ingen stress, heh. Annat än att man skall se till att man har en tärning hemma. 

OM DOFTER

Det var i dagens tidning en intressant artikel om sköljmedel. Det där som man, om man vill, lägga i tvättmaskinen för att lakanen skall dofta ros och jasmin eller att handdukarna skall vara silkeslena och lyxigt fluffiga. Man intervjuade fyra experter och samtliga sade att det är totalt onödigt och ganska knasigt egentligen att man lägger till kemikalier, vilket ju sköljmedel innehåller, i vatten vars mening är att skölja bort det tvättmedel man använt. 

Jag har inte på många år använt sköljmedel då jag tvättar, men kan erkänna att jag ibland saknar doften. Visst doftar lakan som fått torka ute allra bäst, det är bara så. Men torktumlade lakan har liksom inte den fräschören. 

Men jag har hittat en bra ersättare. Linnevatten. 

Dessutom är han jag delar köksbord med inte så där himla intresserad om det doftar det ros eller jasmin, helst skall det om man frågar honom inte dofta något alls, medan jag tycker om dofter. Men det skall vara "rena" dofter. Inte sådant som känns som konstgjort. 

Så nu har jag en liten burk med linnevatten som doftar liljekonvalj vid min säng och sprayar lite på örngottet eller lakanet när jag tycker jag vill ha det lite smålyxigt så där innan jag somnar. Doften av liljekonvalj är verkligen naturlig och inte speciellt stark. Så han jag delar, förutom köksbord också säng med storknar inte. 

En annan doft jag tycker så mycket om är doften av yllefiltar. Eller (nya) ylletröjor. Jag vet inte om det är så att man bara väljer sig med doften, men jag tycker att den försvinner från filtar och tröjor efter en tids användning. Det är lite som när man köper en ny bil. Den doftar så där nybil-aktig, men efter ett tag är den doften också borta. Tidigare ersättes den doften säkert i mitt fall av att det ganska snabbt började lukta hund i mina bilar. 

Men det är något med dofter. Jag upplever att jag gärna avstår av sköljmedel som känns riktigt onödigt att belasta naturen med, medan en liten sprayflaska linnevatten ju inte är lika "illa". Klart att det bästa skulle ju vara att skippa allt. Men goda dofter är lyx, och ibland måste man unna sig lite lyx. Tycker jag. 
 

ENKLA MEN ELEGANTA TING

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Så mycket var vackrare förr! Minns en gång jag såg en film från typ sekelskiftet 1900 och i en scen så kom en man dragandes med en kärra som han plockade upp hästskiten i från kulerstensgatan. Och den kärran var så vacker, så snyggt dekorerad (!) och ja, sade jag vacker redan? En simpel hästskit-kärra! 

Jag har en hel del käppar i mina knutar som kommit som arv från tidigare generationer. Det finns riktigt snofsiga bland dem. Sådana läckert läderklädda och med inbyggt svärd minsann och sådana med silverhandtag och så gedigna käppar i klarlackat ädelträ och så har vi den här lilla skönheten som i all sin enkelhet är min absoluta favorit. 

Bara detaljerna på den här enkla käppen är i mitt tycke helt underbara. Den symboliserar på sitt sätt allt det som jag tycker att är estetiskt. Enkelt, men samtidigt dekorerat. Snirkligt och lite lagom kvinnligt men samtidigt stramt och avskalat. Jag älskar när det blir kontraster och små krockar, och att allt inte skriker på uppmärksamhet utan att man behöver gå lite närmare, ta sig lite tid för att se och upptäcka det vackra. 

För vi behöver alla skönhet och vackra ting i våra liv. Vad man sedan upplever som vackert är upp till var och en, bara man upplever. Så tänker jag. 

Lite som min hund. Hon är ju inte traditionellt en "vacker hund". Hon ser ju så där rejäl och rätt så robust ut för att vara en liten hund. På ytan är hon lite terrier-ruff och sträv. Men ni skulle bara veta vilken liten prinsessa det döljer bakom det där skäggiga nyllet! Skrattade gott med grannen som har ett par bullmastiffer och tiken, av hans till utseendet urtuffa (och snygga) hundar, så gott som vägrar gå ut när det regnar. Det gör min också. Så här års vill hon helst bara krypa ner i det mjukaste av dynhav och bara och enbart stiga upp för att äta. Helst lite oftare än annars...

Med andra ord "lider" hon av samma höstmelankoli som så många andra av oss. Lite mer mys och lite mer mat och lite mer soffhäng och lite mer livets goda ting liksom. Till all tur är hon, min Aida, ändå lika som jag att om man nu sen bestämmer sig för att gå ut - oberoende av väder - så är det ju oftast kul ändå. Men jisses vad den där tröskeln kan kännas hög vissa dagar! 

Gäller att ta vara på varje stund av njuta av det vackra. Är det nu sedan små enkla ting som man blir glad av att se på, eller att använda. Men ibland är det faktiskt läge att stanna upp vid det man tycker om och tycker att är vackert. Kan kännas lite banalt att göra så men jag tror det gör gott att uppmärksamma det som är vackert i sin egen vardag. Och så förstås att ta den där lite motvilliga promenaden, för där kan också finnas enkla och vackra saker som man annars kanske missat. 

Om man bara stannat hemma i sin soffa...

(...vilket jag nog också väldigt gärna gör den här kommande månaden - om jag känner mig rätt...november är inte riktigt min grej...) 

Så det här är absolut lite ett pepp-prat till mig själv också. Heh! 

Så ut och promenera - med eller utan käpp!