PÅSK I STAN - I ÅR IGEN

 

Det är minsann inte många påskar som jag, eller vi, inte åkt ut 

till stugan och öppnat upp för säsongen. 

Men inte åkte vi ifjol för att det var så kallt, och inte åker vi i år för att det är så kallt. 

Möjligen är det så att en börjar med åldern bli lite bekväm av sig? 

Kan det vara så? 

Att en råkall stugan utan vatten inte känns riktigt hemskt lockande.

I synnerhet som påsken ändå är en mathögtid för oss alla i familjen och att kocka

utan rinnande vatten och diska i havsvatten som skall värmas på spisen. 

Nja...inte denna gång. Tids nog hinner vi dit. 

*

Är ingen ivrig påsk-pyntare, för varje år blir det lite glesare med

vad jag plockar fram. Men min höna hon skall få komma fram varje år. 

I år fick hon lägga sig och ruva i jul(!)kransen som fortfarande är

hur fin som helst! Sällan jag nu ändå återanvänder julpynt till påsk.

Nu har det också skett. 

En annan sak som också händer (alldeles) för sällan är att jag plockar

fram mina vattenfärger. Ännu mer sällan får jag för mig att måla påskägg, 

men i år har jag till och med gjort det! 

Mina påskägg går ju i samma naturfärgsskala som det mesta i 

mitt liv, hahaha, MEN jag har lovat bjuda på gul (och lite orange och grön) 

 mat genom hela påskenhelgen. 

Få se vad jag skall komma på att röra ihop. 

Men nu gott folk därute i stugorna. 

Ha en riktigt skön påsk! 

💛

LENT, SVALT, VÄRMANDE OCH HELT UNDERBART LINNE

Minns inte längre när jag köpte hem mitt första linnelakan-set. 

Men det är länge sedan, ett bra tag innan det blev "mode". 

Har bara alltid gillat känslan av linne mot huden. 

Undrar om det inte var på min bröllopsresa för...en massa år sedan...

till Jordanien som jag verkligen insåg vilket underbart tyg linne är. 

Vi var ju till Jordanien i februari då det var varmt om dagen, men rejält kallt

om nätterna. Och där är ju linnets väsen! Varmt när det är kallt och svalt när

det är varmt. Nåh, nu slirar jag ut i mina tankar. 

 

Minns inte heller längre riktigt när jag började sova med öppet fönster 

året runt. Men det är länge sedan, även det. 

Gillar känslan av frisk luft och syre i sovrummet. 

Det är helt makalöst! Kan säga att enligt min något skrangliga 

empiriska forskning så har min sömn aldrig varit så bra som nu. 

Enligt min klocka, som mäter bla djupsömn, så sover jag oftast 

djup sömn runt hälften av den tid jag sover. 

Vet inte nu hur mycket man kan lita på en sådan där klocka, 

men jag vaknar alltid med en utvilad känsla - även om jag kunde tänka mig

sova längre, men det är mest bara för att jag tycker om att sova, heh! 

Vår "gräns" går någonstans vid -8°C, men även om det är kallare än så, 

så har vi ofta fönstret öppet en stund på kvällen. 

(helt klart har vi värmen avstängd i sovrummet hela tiden, och dörren 

stängd till resten av hemmet, om någon undrar ;)). 

Men det är här linnelakanen kommer in. 

Jo, jag vet - smått lång åsnebrygga - jag vet! 

Men skulle vi använda oss av bomullslakan så skulle det 

säkert kännas betydligt kallare, linne blir så där skönt varmt av kroppen och 

även om man rör på sig så blir det aldrig riktigt kallt mot kroppen. 

Linnelakan är inte speciellt billiga - även om de enligt mig är värd

varje slant - så finns det ändå de som känns lite bättre än andra. 

De skönaste har jag köpt från HM, de har jag använt sönder. 

Har köpt andra lite härifrån och därifrån, men ibland är de 

för styva och hårda, ibland för sladdriga. 

Men HÄR (kliketiklick) har jag hittat riktigt fina lakan som är 

precis lagom mjuka men har en viss stadga kvar (och fina disiga färgnyanser). 

Har ju inget som helst samarbete med någon som helst så det jag rekommenderar 

här har genomgått min nitiskt kritiska, men ytterst personliga, kvalitetskontroll. 

*

Och på tal om kyla. 

Det har ju varit rejält kalla nätter den senaste tiden. 

Jag är lite tuff mot mina blommor, och har haft min

julros ute sedan jag köpte den, trots natt-temperaturer närmare -10 °C. 

Den har varit totalt djupfryst och alla blad och blommor varit helt stela, 

men det klarar den galant. De där fantastiska 'Helleborus orientalis' som 

nu finns ute i handeln är en riktigt tuff brud (i lyxförpackning). 

Ha inte den inomhus - det klarar hon inte. 

För ut henne även om det känns ruskigt. Det gillar hon mer. 

Lite som jag. Fast jag kryper i och för sig in under sköna, 

varma linnelakan, tar min padda och läser en stund innan det 

blir dags att dra vidare till fjäderholmarna och knarka syre

en hel natt. Och sova gött. 

Den lilla kvisten julros som jag har i vasen knipsade jag in

för att det dessvärre inte är riktigt balkongväder än, och 

jag vill ju liksom lite äta kakan och ha den kvar. 

Vem vill nu inte egentligen det? Om vi skall vara ärliga, heh. 

OCH TVÄTTMASKINEN SNURRAR PÅ

Sätter mig vid mitt skrivbord, glor med smått tom blick ut över 

vinterlandskapet, som är vackert, men ack så på något sätt

hopplöst. Jag har gnällt om det där till lust och leda, mest leda. 

Men det är så på ytan Hela Tiden. Mer än vanligt, faktiskt. 

Hade en kompis på middag i går kväll, vi åt blinier och i 

bästa samklang klagade vi över januari och februari. 

Så befriande att hitta någon som exakt vet hur jobbiga dessa

årets två första månader kan te sig. 

Men i år har det som sagt varit värre än vanligt. 

Och så kom jag på det. Det är för att det enda jag egentligen tycker om att göra

vintermånaderna är att gå långa  promenader. Och det har jag ju nu inte 

kunnat göra pga strul med fot och rygg. Och då blir det glest med positiva

upplevelser i snön därute. Det blir mest en och annan rusch av något 

negativ hat-hormon som aktiveras när man skall gräva fram bilskrället ur snön - igen! 

Men ja, det är ledig fredag för min del och jag var till posten efter de första 

dahlia-knölarna och dito gödsel jag beställt på nätet. Nice. 

Det lindrar ju inte vårlängtan alls att ha knölar och frön drällande i knutarna 

som bara väntar på våren de med. Men men...snart, snart...!

Men det är en skön fredag i alla fall. 

Blev över lite rom från gårdagens blinimiddag och ikväll

tänkte jag ta den enkla vägen i köket och 

bara laga fish and chips men med lite lyxig romröra till. 

*

På årsdagen till Rysslands anfall mot Ukraina känns det onekligen lite 

fjuttigt att gnälla över att vintern känns jobbig. Och jag skäms lite

när jag tänker efter - så banalt av mig! 

Men samtidigt är det med tacksamhet jag tänker på att om jag 

i mitt liv har "råd" att känna mig risig och dämpad bara på grund av en årstid,

så har jag det alldeles fantastiskt väl och bra. 

Och är medveten om det - trots lite gnäll. 

Och lite ryggont är inte heller något som är mer än 

ett litet irritationsmoment, när det kommer till kritan. 

"StandWhithUkraine"

*

Och tvättmaskinen har slutat snurra och påminner mig om att jag har 

små husmorssysslor att ta tag i. Denna trots allt vackra

vintriga februaridagen. 

 

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK

 Det är vi det! Tänk! För femte året i rad dessutom :). 

Så skönt att öppna datorn idag, surfa in på nyhetssidorna och mötas av denna glada nyhet bland alla eländiga, sorgsna nyheter om kriget i Ukraina. 

Och visst är vi ett lyckligt folk, vi har det så bra. 

En bekant till mig har startat upp ett företag som säljer inredningshjälp, och hon skriver så bra i inledningen på hennes hemsida om att ha det vackert omkring sig, att ha det så som man trivs inte är bara ytligt och inte heller en lyx som man skall behöva ha dåligt samvete för. För en del är det mer viktigt än för andra att ha det estetiskt omkring sig. Och ja, jag hör till dem som vill ha det vackert omkring mig för att känna en slags ro och ett lugn att landa i. Men visst kan det kännas banalt att säga, kanske till och med tycka så när miljoner människor har förlorat allt i ett meningslöst krig. I meningslösa krig innan detta nu pågående, men det behövs en motvikt till allt elände. 

Då coronan kom för två år sedan satsade människor som aldrig förr på sin trädgård, på växter överlag. Något vackert att pyssla om behövdes. Man lär sticka som aldrig förr, också det på sitt sätt ett sätt att komma till ro, tror jag. 

Själv är jag ju ingen handarbetsmänniska så jag får hålla till godo med växter och inredning. Och ljus. Levande ljus skapar ett lugn som är nästan symboliskt. Brinner lågan lugnt så är det lugnt. 

Har smugit in lite påsk. Om allt går väl, så kommer vi ju att fira påsken på stugan i år igen och då tycker jag det är skoj att passa på och påskpynta här hemma innan. Skall faktiskt i morgon åka till stugan en sväng och föra lite grejer. Skönt med en lite utfärd i det fina vårvintervädret i världens lyckligaste land. 

VINTERTRÖTT - SÅ SLÖTT

 Har en ledig dag, så här mitt i veckan, och hade tänkt få en hel del gjort, men icke sa Nicke. Världen därute är slaskig, hal och ful. Eller kanske jag bara inte orkar få upp mina ögonlocksgardiner så mycket att jag skulle finna något njutbart? 

Jo, förresten, det var härligt syrefriskt i luften därute. Skönt att andas in sådant! Men i och med att vi igen återgått till att sova med fönstret öppet då temperaturen ligger där runt noll, så känner jag ju att jag knarkar syre nätterna igenom så kan inte ens det motivera mig. Hur dämpad får man bli? 

Tycker att jag vaknar utvilad och nöjd, men så blir jag bara så seg efter ett tag. De dagar jag jobbar, fast jag jobbar hemifrån, känns mer energigivande för det finns något att fokusera på. Och fast jag minsann skulle ha saker som borde fokuseras på under fritiden också så går jag bara och släpar fötterna efter mig. Slänger längtansfulla blickar till sängen och den där varma filten. 

Petar på orkidéns knopp - skall du inte slå ut NÅN GÅNG DÅ? Köper hem tulpaner och sprider ut dem lite här och där. Läser trädgårdsböcker (för femtioelfte gången) och försöker hitta inspirerande trädgårdsprogram på vilkenplattformsomhelst på nätet att glo på. 

Egentligen borde jag...Vet ni, jag slöläste en kvällstidning här medan jag väntade på att lunchen skulle bli varm och där talade man om inreda sommarstugor, och hur lätt det blir att man bara hänger upp en klocka, en tavla eller nåt där det från förr funnits en krok eller skruv. Ajajjj, den meningen tog skruv, för det är just det jag gjort härhemma då vi landade här för ett halvår sedan. Tavlor hängdes lite hipp som happ där det råkat finnas en ledig krok. Bara man fick bort dem från golvet liksom - hahhahaa! Och där hänger de än. 

Vi har velat hit och  dit om vi skall måla om i lägenheten. Och efter det planera en vettig upphängning av diverse prylar. Men lägenheten är hyfsat fräsch som den är - och så kan man alltid hänga någon tavla över ett annat hål i väggen. 

Aj, man skall inte göra så? Nej, helt enig! Ingen med kritiskt öga skulle falla ut i applåder över kompositionen över det vi valt att hänga på väggarna. 

Kanske jag bara borde sluta gnälla över vintertröttheten och göra något åt saken istället? 

Eller så tar jag en bok och slänger mig på sängen - bara en liten, liten stund.....zzzzzzz

EN LIVFÖRSÄKRING

Så tiden går! 

Det var en sommardag för snart tjugo år sedan som en ex-kollega och vän ringde till mig och frågade om jag skulle vara intresserad att var med och starta upp ett nytt försäkringskontor. Visserligen hade jag en bakgrund inom finansbranschen, men den var inte helt uppdaterad eftersom jag i många år jobbar inom floristik och inredning. Men jo, det blev så att jag ramlade in i försäkringsbranschen och där är jag än. 

I en bransch som ständigt är i förvandling. Men så har det kanske alltid varit. I bransch som bransch? 

Men till saken. Klockan. En gammal livförsäkring.

På 1920-talet började försäkringsbolag Verdandi (numera pensionsbolaget Veritas) med den här formen av livförsäkring. En sparklocka. Eller ett sparur. Mig veterligen är Verdandi det enda bolaget i Finland som hade dessa sparklockor, medan, om jag förstått saken rätt, så hade vissa sparbanker i de övriga Nordiska länderna också dessa i sin repertoar. 

Man fick (köpte?) alltså en klocka som fungerade på det sättet att man lade in en peng i "spargrishålet" upp på klockan. Tekniken i klockan var sådan att den gick en viss tid innan man behövde fylla på med en slant. Glömde man, eller hade man inte råd, att sätta in en peng stannade klockan. 

Bak på den här klockan syns att den har stämpeln Verdandi och i botten en lapp om att den fungerar med finska mark. En mark i veckan, och klockan går. Tyvärr har den här klockan under årens lopp tappat sina "vingar" så man skulle kunna dra upp den. Det behövde man alltså göra även om man matat dem med en mark. 

Någonstans läste jag att sparklockan skulle vara uppfunnen i Åbo, och med tanke på att Verdandi har sitt huvudkontor där så skulle det vara logiskt att just det bolaget började med sparklockan, men jag tillåter mig tvivla på den uppgiften. Bara att lappen i botten är på tyska och att sparklockan var såpass mycket mer vanlig i bla Sverige gör att jag inte helt köper den informationen. 

Med jämna mellanrum kom försäkringstjänstemannen och tömde klockan på slantar. Bak fanns en luckan som tjänstemannen öppnade. Genom den samma luckan kunde man, om man hade råd, betala in en överlopps-premie. Endel nämner att låspinnen skulle ha varit låst, men det lär inte stämma, utan försäkringsmannen (det var nog mest män på den tiden) körde med sigill. 

Någonstans läste jag att premien för en livförsäkring skulle varit 50 mark/ år. Det kunde stämma, eftersom vi ju har 52 veckor i året och klockan, enligt källor, gick en vecka på en slant. Och så hade man kanske två "amorteringsfria" månader per år. Lite som man än idag kan bli erbjuden om man tar en kortkredit - eller hur. 

Mycket har ändrat, mycket är samma - fast i annan skepnad. 

Hur mycket ersättningsbeloppet sedan var den dagen man - eller kvinna - föll från pinnen, det känner jag inte till. Inte heller hur man hade tänkt ut vem som var den försäkrade. Familjefadern? Eller Mor i stugan? Och hur var det om något av barnen dog? Betalade man ut en ersättning även då? 

Någon som vet? 

 

JULENS HÖJDPUNKT

 Redan några år har jag reflekterat över det där med att jag inte egentligen alls är så väldigt förtjust i just julafton. Adventstiden är alldeles underbar, likaså juldagarna och mellandagarna då julen får tona ut. Men just julafton har jag lite märkligt ambivalenta känslor inför. 

Kanske för att det på sitt sätt ändå är kopplat med en hel del stress och man vill ju bjuda på det bästa till de bästa. Och även om vårt julfirande skalats ner en hel del efter att vi nu är i ett livsskede med bara vuxna runt julbordet, och mängden rätter som skall tillredas och minskat, så sitter någon märklig julstress kvar i mig som ett muskelminne i huvudet. 

Alla min jular under hela mitt liv har varit fina och det har aldrig funnits något som skulle söndra idyllen mer än att någon kanske någon gång har fått en tassig julklapp, och ändå är jag ganska lättad när julaftonen är över. Tvivlar på att jag är den enda som känner så här, men det är kanske inte är så att man står och hojtar om det heller. Och visst njuter jag av att se hur alla de mina har det bra och myser. Och visst blir jag glad när någon klapp får det att lysa upp i ansiktet och visst känns det härligt när vi rings följande dag och jag får höra hur fint och gott och mysigt det var. Ändå tar det en bra bit in på juldagen innan jag känner att jag liksom slappnar av i axlarna. 

Jag kan inte ens skylla på att det skulle finnas några måsten som man inte skulle kunna rucka på. Till exempel valde vi i år bort nästan all traditionell julmat och körde hjortfilé istället. Faktiskt lika juligt för det. I år hade vi inte heller så mycket julrim som vi brukar för dels är min yngre grabb urusel på att rimma, han gillar inte det alls, och det är ju inte så skoj om alla andra har fyndiga rim, men han inte riktigt får till det. Och så hade vi äldre sonens flickvän vid julbordet i år och hon talar inte svenska så då blir det ju så att hon missar en del. Så ja, en del av rimmen skalades av i år. 

Istället hade vi en riktigt rolig julklappslek. Som faktiskt alla gillade. Det är nog en lek som passar bäst då det inte finns barn med som kan bli ledsna om någon annan får fler, eller till och med alla paket. Men vi vuxna hade hjärtligt roligt. Så här går den till: 

Alla köper 1-3 paket för en max summa på tex 10 €. Eller vad man nu vill bestämma för summa. Som en vink om man är många runt bordet så funkar det bättre med ett paket per person, men är man som vi, lite färre, så är det roligare med lite fler paket än deltagare. 

Så behövs en tärning. 

Man lägger alla de inpaketerade paketen i en hög på bordet. Och så börjar man i tur och ordning slå tärningen. Vi har en sådan regel att yngsta börjar. Slår man 1 eller 6 så får man välja ett paket från högen. När alla paket är "utdelade" så sätter man en timer på 10 minuter om man är många, 5 minuter om man är få. Så får man slå tärningen igen och om man slår 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett paket av någon annan.  När tiden gått ut öppnar alla sina paket. Endel kan nu ha fler paket, någon annan får bara se på. När paketen är öppnade så sätter man igen timern på. För fler personer 5 minuter för färre personer 2 minuter. Och nu slår man med tärningen igen och - som tidigare - slår man 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett öppnat paket från någon annan. Riktigt skoj spel. Där man också kan lite taktikera genom att vara supersnabb om man vill ha något paket och kanske inte fullt så snabb om man själv råkar sitta med ett paket som man inte vill bli av med. 

Så det kanske kom sig så att det kom en ny tradition till våra jular. Den tillför i alla fall ingen stress, heh. Annat än att man skall se till att man har en tärning hemma. 

OM DOFTER

Det var i dagens tidning en intressant artikel om sköljmedel. Det där som man, om man vill, lägga i tvättmaskinen för att lakanen skall dofta ros och jasmin eller att handdukarna skall vara silkeslena och lyxigt fluffiga. Man intervjuade fyra experter och samtliga sade att det är totalt onödigt och ganska knasigt egentligen att man lägger till kemikalier, vilket ju sköljmedel innehåller, i vatten vars mening är att skölja bort det tvättmedel man använt. 

Jag har inte på många år använt sköljmedel då jag tvättar, men kan erkänna att jag ibland saknar doften. Visst doftar lakan som fått torka ute allra bäst, det är bara så. Men torktumlade lakan har liksom inte den fräschören. 

Men jag har hittat en bra ersättare. Linnevatten. 

Dessutom är han jag delar köksbord med inte så där himla intresserad om det doftar det ros eller jasmin, helst skall det om man frågar honom inte dofta något alls, medan jag tycker om dofter. Men det skall vara "rena" dofter. Inte sådant som känns som konstgjort. 

Så nu har jag en liten burk med linnevatten som doftar liljekonvalj vid min säng och sprayar lite på örngottet eller lakanet när jag tycker jag vill ha det lite smålyxigt så där innan jag somnar. Doften av liljekonvalj är verkligen naturlig och inte speciellt stark. Så han jag delar, förutom köksbord också säng med storknar inte. 

En annan doft jag tycker så mycket om är doften av yllefiltar. Eller (nya) ylletröjor. Jag vet inte om det är så att man bara väljer sig med doften, men jag tycker att den försvinner från filtar och tröjor efter en tids användning. Det är lite som när man köper en ny bil. Den doftar så där nybil-aktig, men efter ett tag är den doften också borta. Tidigare ersättes den doften säkert i mitt fall av att det ganska snabbt började lukta hund i mina bilar. 

Men det är något med dofter. Jag upplever att jag gärna avstår av sköljmedel som känns riktigt onödigt att belasta naturen med, medan en liten sprayflaska linnevatten ju inte är lika "illa". Klart att det bästa skulle ju vara att skippa allt. Men goda dofter är lyx, och ibland måste man unna sig lite lyx. Tycker jag. 
 

ENKLA MEN ELEGANTA TING

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Så mycket var vackrare förr! Minns en gång jag såg en film från typ sekelskiftet 1900 och i en scen så kom en man dragandes med en kärra som han plockade upp hästskiten i från kulerstensgatan. Och den kärran var så vacker, så snyggt dekorerad (!) och ja, sade jag vacker redan? En simpel hästskit-kärra! 

Jag har en hel del käppar i mina knutar som kommit som arv från tidigare generationer. Det finns riktigt snofsiga bland dem. Sådana läckert läderklädda och med inbyggt svärd minsann och sådana med silverhandtag och så gedigna käppar i klarlackat ädelträ och så har vi den här lilla skönheten som i all sin enkelhet är min absoluta favorit. 

Bara detaljerna på den här enkla käppen är i mitt tycke helt underbara. Den symboliserar på sitt sätt allt det som jag tycker att är estetiskt. Enkelt, men samtidigt dekorerat. Snirkligt och lite lagom kvinnligt men samtidigt stramt och avskalat. Jag älskar när det blir kontraster och små krockar, och att allt inte skriker på uppmärksamhet utan att man behöver gå lite närmare, ta sig lite tid för att se och upptäcka det vackra. 

För vi behöver alla skönhet och vackra ting i våra liv. Vad man sedan upplever som vackert är upp till var och en, bara man upplever. Så tänker jag. 

Lite som min hund. Hon är ju inte traditionellt en "vacker hund". Hon ser ju så där rejäl och rätt så robust ut för att vara en liten hund. På ytan är hon lite terrier-ruff och sträv. Men ni skulle bara veta vilken liten prinsessa det döljer bakom det där skäggiga nyllet! Skrattade gott med grannen som har ett par bullmastiffer och tiken, av hans till utseendet urtuffa (och snygga) hundar, så gott som vägrar gå ut när det regnar. Det gör min också. Så här års vill hon helst bara krypa ner i det mjukaste av dynhav och bara och enbart stiga upp för att äta. Helst lite oftare än annars...

Med andra ord "lider" hon av samma höstmelankoli som så många andra av oss. Lite mer mys och lite mer mat och lite mer soffhäng och lite mer livets goda ting liksom. Till all tur är hon, min Aida, ändå lika som jag att om man nu sen bestämmer sig för att gå ut - oberoende av väder - så är det ju oftast kul ändå. Men jisses vad den där tröskeln kan kännas hög vissa dagar! 

Gäller att ta vara på varje stund av njuta av det vackra. Är det nu sedan små enkla ting som man blir glad av att se på, eller att använda. Men ibland är det faktiskt läge att stanna upp vid det man tycker om och tycker att är vackert. Kan kännas lite banalt att göra så men jag tror det gör gott att uppmärksamma det som är vackert i sin egen vardag. Och så förstås att ta den där lite motvilliga promenaden, för där kan också finnas enkla och vackra saker som man annars kanske missat. 

Om man bara stannat hemma i sin soffa...

(...vilket jag nog också väldigt gärna gör den här kommande månaden - om jag känner mig rätt...november är inte riktigt min grej...) 

Så det här är absolut lite ett pepp-prat till mig själv också. Heh! 

Så ut och promenera - med eller utan käpp! 

ALLT ÄR INTE ULL SOM LUDDAR

Det är något med får som alltid tilltalat mig. Älskar fårskinn och har dem inne och ute och kan inte tänka mig något höstigare och mysigare än fårskinn när nordan börjar vina runt knutarna. 

För länge sedan köpte jag fårskinn lite utan urskillning, men vid något skede började jag tänka på det här med varifrån vi köper våra fårskinn, och hur de är behandlade innan de landar i våra korgstolar. Och nu tänker jag inte bara ur fåren blivit behandlade under sin livstid utan också med vilka medel fårskinnen behandlas. I och med att min svägerska föder upp får har jag blivit alltmer medveten om detta. Om resan från får till fårfäll. 

Lyckligtvis har jag under åratal kunnat köpa mina fårfällar av henne och på det sättet kunna försäkra mig om att både fåret haft ett bra liv och att skinnet sedan preparerats på ett så giftfritt sätt som möjligt. Eller som hon uttryckte sig en gång; - "det finns fårskinn på marknaden jag aldrig skulle lägga mitt barnbarn på..."

Det är något otroligt tilltalande med fårskinn. Jag kommer inte från det, men sedan kryper ju tanken in att skall åtta får verkligen behöva sätta livet till för att jag skall ha fårskinn på mina utestolar? 

Jag är onekligen lite tudelad här, jag vet!

Om jag har ett underbart äkta fårskinn i min favoritfåtölj så är det en annan sak, det njuter jag av - och uppmärksammar det för mig själv - varje gång jag sätter mig ner. Men att ha så många lite "opersonliga" fårskinn på stolarna därute känns liksom inte alls lika motiverat. 

I fjol våras hittade jag på IKEA "fårskinn" som tillverkats av återanvända petflaskor och jag köpte av dem för att ha dem i mina korgstolar därute. Stolarna är visserligen under tak, men i övrigt utsatta för "fukt och fä" om man utrycker det så.

Fake-fårskinnen hade inte en skyddat tillvaro. Men de har funkat. Bättre än jag hade väntat mig! 

Efter två somrars användning slängde jag dem nu i tvättmaskinen och blev glatt överraskade hur fina de blev efter tvätten. Både i känsla och utseende. Bör nämnas att på bilden ovan är de ännu otvättade och medtagna av två år av trädgårdstillvaro. Nu är de lika fluffiga och vita som där jag köpte dem! 

Och även om jag försöker sky plast som pesten (eller Coronan som det kanske borde heta nuförtiden?) så gäller det att uppväga vilket är ett bättre val. Återanvänd plast som går att tvätta tills luddet släpper eller äkta skinn där ett djur fått sätta livet till? Även om det fått leva ett bra liv. 

Å andra sidan. Om djuret ändå skall gå till slakt är det ju bra att även skinnet används. 

Men sedan finns ju tanken...varför ha dessa djur överhuvudtaget? 

Det här kan bli till en evig filosofisk fråga. 

Blir lite som att hur man än vänder sig så har man rumpan bak...

HÖSTSTÄDNING

Ordet städning kan möjligtvis ha en lite ansträngande klang för många.

Storstädning kanske direkt kan ge rysningar av obehag? 

Personligen förhåller jag mig till städning som jag förhåller mig till matlagning.

Jag avskyr att vardagslagamat och jag avskyr att vardagssmåstäda.

Men jag älskar att få skruva till en festmiddag i köket och jag älskar att storstäda! 

Det är allt eller inget för mig. 

Höststorstäda är kanske min favorit. På våren är man liksom mentalt redan därute och 

att du skrubba av allt vinterdamm känns behövligt, jo...men inte speciellt kul. 

Men annat är det på hösten! O jaaa....! 

Man vet ju att nu blir det att "flytta in" så småningom och få kura skymning och tända 

ljus och unna sig lite extra gott. Både i grytorna, men också på det mer

mentala planet. Till hösten plockar jag fram min yogamatta. Det är bara så att den 

har en tendens att samla damm under sommarmånaderna. Finns så mycket annat då. 

Men till hösten åker den fram - och det är behövligt! Ju äldre (och stelare) jag blir

ju mer viktig inser jag att den är. När hösten kommer blir jag 

också mer taggad på långpromenader. Vare sig jag, eller hunden, är väldigt 

sugna på att traska långt då sommarhettan ligger över en 

som en gammal tung yllefilt. 

Men när höstens sköna svalka ger ett litet löfte om vad 

som är på kommande, då piggnar vi till! 

Eftersom jag ett bra tag redan rensat ut en massa onödiga grejer 

tar höst-stor-städningen inte speciellt länge. Senast här märker man

skillnaden med att inte ha så mycket grejer. 

Att städa går fort. Även om jag bytte ut det lilla pynt jag har från

sommarpynt till höstpynt. Vilket i det stora hela bestod av att byta 

dynvar på några kuddar i soffan och byta ut en mysfilt. 

Och så fyllde jag på mina shampoo- och balsamburkar med mitt

favoritmärke. I takt med att jag började tänka mer "minimalistiskt" blev det 

just här lite "avigt" och en slags krock mellan det visuellt minimalistiska 

och det faktiska minimalistiska. 

Jag vill gärna också ha det till en viss grad visuellt minimalistiskt hos oss.

Till exempel vill jag inte ha fula shampoo- och balsamflaskor stående

framme i vårt badrum. För mig får också det att bara ta en snabb dusch vara

en estetisk upplevelse i form av vackra, sköna handdukar och 

frånvaron av fula plastflaskor. För väldigt få shampoo-flaskor är sparsmakade

nog för min smak. För att inte tala om tandkrämstuber! 

(Börjar någon (snälla!!!!) tillverka enfärgade tandkrämstuber - må så 

vara fast gröna, rosa eller orange så köper jag dem - bara jag slipper 

de där erbarmliga färgsprutande och full- och fulritade-figurskrikande 

tuberna som nu finns på marknaden.) 

Men tillbaka till mina shampoo- och balsamburkar. 

Det är absolut inte minimalistiskt i "numerisk" mening att jag skaffade 

 burkar att fylla på med min favoritshampoo och -balsam. 

Men som estet värdesätter jag enormt att ha ett avskalat och (i mitt tycke) 

behagligt badrum att bada i. Ett rum där stunden för nödvändig tvagning också 

tillåts bli en lugn stund där enkel estetik tillför en slags avslappning genom sin

frånvaro av kommersiellt brus. Därför fyller jag på mina enkla burkar för 

shampoo och balsam även om det hade varit mer minimalistiskt "på riktigt"

att köra med butikens burkar. Men jag vill inte. 

KONSUMTION

Egentligen är ju världen ganska snedvriden. Ifall ni inte insett det redan. 

Sedan jag köpstoppade för något år sedan har min syn på konsumtion, och mitt eget konsumtionsbeteende ändrats radikalt. Det har för egen del känts befriande och trots 

rätt små inkomster möjliggjort att downshifta lite. 

Så ja, min materialism har minskat och är sakta på väg mot minimalism. 

Men så kom då en korona-kris och små företag kämpar med uteblivna kunder

och jag inser att andras materialism faktiskt är det som möjliggör att jag kan 

köpstoppa och leka minimalist. Korona eller inte, är ju konsumtion det som håller 

många småföretagare med näsan ovanför ytan. 

Eller är det? 

När jag sade upp mig från mitt förra jobb för några år sedan så hade jag

faktiskt som ett alternativ att grunda ett företag med en liten fysisk

butik och så näthandel förstås. 

Jag menar, jag har ju ändå alltid gillat inredning och fina ting. 

Varför hymla med det? 

Men någonstans då jag besökte ett par mässor omkring i Norden insåg

jag att jag kommer att vara så extremt icke trovärdig om jag skulle börja

sälja en massa....onödigt. Om än vackert, men inte nödvändigt. 

Jag hamnade lite in på en kollisionskurs med mig själv. 

Det blev, som ni vet, aldrig någon sådan butik, och det är jag glad för nu. 

Hade inte känts okej. 

*

Men så tänker jag på min egen konsumtion. 

I dessa koronatider uppmanas man att stötta små företagare och nu då

så många företag som bjuder tjänster inte riktigt känns aktuellt att använda sig av,

som frissa...resturang....massage...gym...resor....hotell.....

så blir det ju att blicka till annan form av konsumtion

för att hjälpa våra lokala företagare. 

Men sen blir det error i min logik.

Jag vill jättegärna stöda lokala företagare - absolut. MEN jag är inte

speciellt glad över att jag skulle behöva konsumera mer produkter för att 

vara den goda konsumenten som stöder lokala företagare. 

Och vart hamnar mina arma slantar i förlängningen om jag köper en

ny filt, eller en ny lampa, hos den lokala inredningsbutiken? 

En ny vårjacka eller ett nytt koppel till hunden?

Jo, större delen av slantarna mina kommer ju ändå att landa hos ett betydligt större 

företag som varken står eller faller om jag personligen köper eller låter bli. 

Och jag inser att min strävan till någon form av minimalism förutsätter

att andra fortsätter sin konsumtion som innan. 

För annars stannar allt upp...

...och en marknadsekonomi skulle sluta rulla världen framåt. 

Det är en riktigt komplex och delikat fråga det här. 

Konsumera eller inte? 

That's the question! 

Vad är i rätt på lång sikt? Vad skall man välja? 

*

I övrigt har jag sått frön och satt lökar. 

Det känns som en konsumtion som ger mer än 

man satsat på i begynnelsen. 

Ett gäng doftliljor är satta. 

I väntan på dem och i väntan på ett liv efter coronan. 

Ha det gott! 

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

Det är rätt märkligt. 

Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket. 

Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt

arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan

händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar 

(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre) 

vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha

någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre. 

Huuuu...bara tanken på det liksom.....

Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att 

det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende. 

Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände. 

Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...

Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på 

november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år

bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen. 

Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan. 

Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter 

att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock 

skönt inbäddad under varma täcken. 

Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att 

hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra? 

Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas 

jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn

att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor, 

har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få 

mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom. 

Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset. 

Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer 

den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet 

och tar mig i sin kravlösa omfamning. 

November är måhända inte den vackraste av månader. 

Men den är kanske den mildaste. 

VILSEN OCH UTAN FOKUS....

....jag förstår alldeles förfärligt väl att många unga inte riktigt vet.

- Inte vet vad de skall bli, vad de skall satsa på för utbildning, vad blir bra? Vad vill jag? 

- Inte vet om de verkligen vill skaffa barn till en värld som...ja vadå? Går under, typ?

- Inte vet vad meningen med livet egentligen handlar om....?

*

Jag blir själv förvirrad av allt titt som tätt. 

Vad är viktigt, var skall man lägga fokus och hur göra för att välja rätt.

Och att sortera rätt - inte bara soporna utan också nyheterna.

Vad är viktigt? På riktigt-viktigt? 

*

Jag kan stundvis känna en viss "avund" inför min svärmor. 

Hon fyller om några dagar 95 år och det är minsann läge 

för både kalas och hurra-rop. 

Men varför skulle jag avundas henne? 

Man talar med djup respekt om de som byggde upp landet 

efter kriget. Mina egna föräldrar hör också till det gänget. 

Det var hårt, tungt, svårt.

Men det fanns hela tiden en tro på framtiden.

Att det hela tiden blir bättre...bara man jobbar på. 

Vi kanske saknar den tanken i dagens värld? 

Blir det faktiskt bättre hur mycket vi än kämpar, 

offrar, jobbar, ger an...you name it. 

Min svärmor har varit husmor, hemmafru, i hela sitt liv.

Och den viktigaste uppgiften för henne har varit att se till att 

vardagen rullat på på allra bästa sätt. 

För alla våra nära och kära. 

Och det räckte. Bara det. 

Inga försäljningsmål och ständiga hot om uppsägning.

Inga utvecklingssamtal och nyutbildning. 

Inget av det som är vardag för så många av oss hela tiden. 

Utöver att vi naturligtvis också vill se till att vardagen rullar på allra bästa sätt. 

För alla våra när och kära. 

I dagens värld är vi rätt så många som inte vet vart vi och världen riktigt är på väg.

Många unga verkar välja mellan karriär eller familj. 

Eller väljer bort familj av miljöskäl, av misstro på framtiden. 

Har vi någonsin varit så vilsna som nu? 

När vi behöver göra svåra val längs hela livet. 

*

Min svärmor hade turen att i tiderna gifta sig med en man 

där kärleken bar genom alla år, i med- och motvind. 

Skulle det inte varit så hade hennes öde skrivits i helt andra ordalag. 

Kanske livet alltid varit sårbart, en vandring på en lina? 

Ett felsteg och man är ute? 

Är det bara så att nuförtiden är risken att "stiga fel" mångdubbel? 

Jag vet inte.

Förr, om vi nu tar det som en jämförelse, så möttes man av 

dåliga nyheter via radio och tv typ en gång i dygnet. 

I dagens värld behöver vi ta ställning till saker och ting och sätta 

nyheter i rätt proportion måååånga gånger i dygnet. 

Mer desto oftare vi loggar in på nyhets-sajter. 

Man kan bli vilsen av mindre....

*

Idag när jag snubblade in på en av våra större nyhets-sajter möttes jag av två 

nyheter som publicerades parallellt: 

"Förödelsen i Mosambik, Zimbabwe och Malawi är svår att förstå

trots att översvämningarna som stormen förorsakat har spritt sig på 

ett område stort som halva Finland. Detta påverkar över 1,5 miljoner 

människors dagliga liv"

Bara att föreställa sig en sådan översvämning här...halva Finland liksom! 

Nä, det går ju inte att föreställa sig. Verkligen inte. Men det sker. Nu. 

Någonstans långt borta...

Sedan till nyheten som publicerades lika stort vid sidan om på samma sajt:

"Beyoncé gjorde jeansshortsen moderna igen. Jeansföretaget 

Levi's kurs steg med 30 procent på New York-börsen."

Hur många miljoner människors liv påverkar det? 

Och hur djupt och beständigt? 

*

Jag avundas min nästan hundraåriga svärmors förmåga

att bara kunna fokusera på det som på riktigt är det väsentliga, 

det lilla som berör ens eget liv. 

Jag avundas också hennes optimism som inga eländiga

klimat- eller you-name-it-rapporter från världen synes kunna rucka. 

Smakar morgongröten bra, hinner hemvårdaren (eller städerskan) 

stanna på en kopp kaffe...då är det en bra dag. 

Och det är ju på sin plats att en människa i andra änden av sin livsvandring

nöjer sig med det lilla, lite som hon gjort längs hela livet. 

Hennes krav på hur lycka och framgång definieras är så 

totalt annorlunda än dagens unga - eller dagens medelålders. 

Det är en hisnande skillnad, på bara en generation! 

Vad är sedan bättre - det är frågan.