Det är rätt märkligt.
Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket.
Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt
arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan
händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar
(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre)
vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha
någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre.
Huuuu...bara tanken på det liksom.....
Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att
det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende.
Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände.
Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...
Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på
november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år
bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen.
Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan.
Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter
att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock
skönt inbäddad under varma täcken.
Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att
hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra?
Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas
jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn
att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor,
har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få
mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom.
Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset.
Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer
den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet
och tar mig i sin kravlösa omfamning.
November är måhända inte den vackraste av månader.
Men den är kanske den mildaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar