SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 

På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 

Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 

Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 

nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 

detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 

det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 

okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?

Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 

Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 

men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 

One is as thought nothing is a miracle.

The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket.