EN LIVFÖRSÄKRING

Så tiden går! 

Det var en sommardag för snart tjugo år sedan som en ex-kollega och vän ringde till mig och frågade om jag skulle vara intresserad att var med och starta upp ett nytt försäkringskontor. Visserligen hade jag en bakgrund inom finansbranschen, men den var inte helt uppdaterad eftersom jag i många år jobbar inom floristik och inredning. Men jo, det blev så att jag ramlade in i försäkringsbranschen och där är jag än. 

I en bransch som ständigt är i förvandling. Men så har det kanske alltid varit. I bransch som bransch? 

Men till saken. Klockan. En gammal livförsäkring.

På 1920-talet började försäkringsbolag Verdandi (numera pensionsbolaget Veritas) med den här formen av livförsäkring. En sparklocka. Eller ett sparur. Mig veterligen är Verdandi det enda bolaget i Finland som hade dessa sparklockor, medan, om jag förstått saken rätt, så hade vissa sparbanker i de övriga Nordiska länderna också dessa i sin repertoar. 

Man fick (köpte?) alltså en klocka som fungerade på det sättet att man lade in en peng i "spargrishålet" upp på klockan. Tekniken i klockan var sådan att den gick en viss tid innan man behövde fylla på med en slant. Glömde man, eller hade man inte råd, att sätta in en peng stannade klockan. 

Bak på den här klockan syns att den har stämpeln Verdandi och i botten en lapp om att den fungerar med finska mark. En mark i veckan, och klockan går. Tyvärr har den här klockan under årens lopp tappat sina "vingar" så man skulle kunna dra upp den. Det behövde man alltså göra även om man matat dem med en mark. 

Någonstans läste jag att sparklockan skulle vara uppfunnen i Åbo, och med tanke på att Verdandi har sitt huvudkontor där så skulle det vara logiskt att just det bolaget började med sparklockan, men jag tillåter mig tvivla på den uppgiften. Bara att lappen i botten är på tyska och att sparklockan var såpass mycket mer vanlig i bla Sverige gör att jag inte helt köper den informationen. 

Med jämna mellanrum kom försäkringstjänstemannen och tömde klockan på slantar. Bak fanns en luckan som tjänstemannen öppnade. Genom den samma luckan kunde man, om man hade råd, betala in en överlopps-premie. Endel nämner att låspinnen skulle ha varit låst, men det lär inte stämma, utan försäkringsmannen (det var nog mest män på den tiden) körde med sigill. 

Någonstans läste jag att premien för en livförsäkring skulle varit 50 mark/ år. Det kunde stämma, eftersom vi ju har 52 veckor i året och klockan, enligt källor, gick en vecka på en slant. Och så hade man kanske två "amorteringsfria" månader per år. Lite som man än idag kan bli erbjuden om man tar en kortkredit - eller hur. 

Mycket har ändrat, mycket är samma - fast i annan skepnad. 

Hur mycket ersättningsbeloppet sedan var den dagen man - eller kvinna - föll från pinnen, det känner jag inte till. Inte heller hur man hade tänkt ut vem som var den försäkrade. Familjefadern? Eller Mor i stugan? Och hur var det om något av barnen dog? Betalade man ut en ersättning även då? 

Någon som vet?