LÅÅÅÅÅÅNGLEDIGT

Alltså en dag till och sedan hörni...låååååångledigt! 

Vet knappt vad jag skall ta mig till med alla lediga dagar. Värsta lyxproblemet, men oroas inte. 

Jag kommer nog på något! 

Sedan mina egna ungar blivit stora har jag ofta frivilligt ställt upp med att 

vara på jobb bland annat mellandagarna. Inte för att få min helgongloria att lysa lite extra, 

nejdå. Har mina misstankar att den nog ibland hänger så på sned att det inte spelar 

så stor roll om den lyser eller inte....*fniss*

Men under de åren då jag själv hade småbarn har jag hos alla mina arbetsgivare 

mött en stor förståelse och en tillmötesgående attityd för att få ha lite extra ledigt, så 

nu när det inte står små varelser med tindrande ögon och krafsar på paketen under granen

så har jag sagt att jag kan komma på jobb om det behövs. 

Låt det goda gå vidare, tänker jag. 

Nu har mina kolleger faktiskt rätt små barn och lite större småbarn, men ändå

var dessa pappor helt okej med att dyka upp på jobbet mellandagarna och 

hålla jour. Så till den grad att jag i mitt stilla sinne undrade om det möjligen

var så att där fanns en liten tanke/hopp om tillflykt till ett tyst och lugnt kontor

en dag eller två mitt i julhetsen? En lugn oas?

Kanske alla vinner? Jag får för en gångs skull vara hemma och 

faktiskt ta ut det där jul-lugnet jag så längtar efter efter 

många år av någon sorts julhets. 

Och de unga papporna kanske får en liten "egen tid" på jobbet där

trots allt jul-lugnet lagt sig. Kan det vara så? 

Jag minns att mina ungars far faktiskt i tiderna hade massor viktiga

saker att uträtta (utanför hemmet) precis dagarna innan jul.

Jag tror jag har genomskådat honom.....heh.

Egentligen är det intressant hur mycket känslor, bra och inte så bra, 

förväntningar och besvikelser som ryms i en enda högtid. 

Har överraskande många i min bekantskapskrets som inte kan tåla julen. 

Och då är det inte så att de är ensamma eller så. Det har bara samlat sig mer negativa

minnen än positiva under årens lopp. Ju mer jag hört dessa personers berättelser desto mer 

gläds jag åt de familjer och släkter där julen är en genuint varm och go´ högtid. 

Jag är också oerhört tacksam över min egen familj som snällt och 

utan större knotande (läs; egentligen inget alls) tar emot mina idéer om en simplare jul. 

Kanske många av de måsten jag upplevt egentligen bara har varit mina 

egna hjärnspöken och prestationstroll som jag snällt matat år efter år. 

Inte av tvång från någon utan av en genuin önskan att gå "all in" med jul. 

Och till en viss punkt är det bara härligt. Lite mer pynt, lite mer

mat, lite mer hemlagat, lite roligare rim, lite mer snacks till glöggen, 

lite fler ljusstakar i fönstren. Men sedan kan det tippa över och utan att man 

märker det så blir inspirationen, skaparlusten och pysslandet och pyntade, 

deltagande i olika julevenemang bara en belastning. 

Då är det dags, som med så mycket annat i vår hetsiga värld, att dra i nödbromsen

och verkligen fundera vad det är man vill. Vill man ha allt - och det känns bra.

Vad är bättre än det? 

Men vill man mindre. 

Då skall man göra något åt saken.