Man är knappast en äkta Nordbo om man inte känner till
Karin Boyes dikt...
Visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle våren annars tveka?
En kylslagen aprilkväll ute i trädgården kan man verkligen undra;
Varför våren envisas med att tveka?
Jag tycker det ligger så mycket i dessa två rader av dikt. Jag har älskat dessa
rader sedan jag var barn. Det finns något underbart vackert, sorgligt och skört,
starkt och envist och ja....liv i de dussin ord som bildar dessa två rader dikt.
Att analysera dikt och prosa lämnar jag till de som kan det på riktigt,
men jag begriper ju att det finns en rätt enkel orsak att dikten blivit så älskad.
Den är helt enkelt genialisk och man hittar precis den nyans av känsla
man för stunden behöver.
Under mitt lilla liv, som märkligt nog börjar snart börjar halka över
till att vara ett helt medelstort liv, har jag återkommit till denna dikt
av olika orsaker och i olika stämningar och i olik ålder.
*
Just i år känns diktens första rader helt konkreta.
Våren tvekar i år.
Jag har inget annat att relatera till denna vår än just till naturen.
Under andra år hade jag kanske känt annorlunda, tänkt annorlunda, läst annorlunda.
Nu läser jag som det står och tolkar inte:
Varför skulle våren annars tveka?
Jag hade fotat knoppar i trädgården för en månad sedan,
och det hade inte hänt så himla mycket i deras utveckling sedan dess.
Det måtte göra ont - tänker jag. På riktigt ont.
För att:
Varför skulle våren annars tveka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar