...för ett tag i alla fall.
När jag vaknade i morse var det till ljudet som lät som i ett gigantiskt grogglas eller något
där is krossades. Bara att det skedde därute i viken.
De sista isflak håller på att smulas sönder och förvandlas, smulas ner, till små isbitar istället.
Jag missade den stora islossningen i år, här ute hade isen redan gått när jag kom ut.
Längs vägen var innervikarna ännu isbelagda, men här var det bara is längs norrstränderna.
Och även den smulades sönder under de några dagar jag stannade i skärgården.
I kvällens sista ljus tog jag en promenad längs vägar som uppkommit efter skogsmaskiner för
åratal sedan. Det är länge sedan skogsmaskinerna tagit sig fram, och naturen tar sakta tillbaka
sitt, men maskinens "väg" har nu blivit till en hjortstig som även jag gärna traskar längs med.
Efter ett tag kommer vi fram till ett ställe där en tromb för kanske dryga tio år sedan mejade
ner allt i trädväg. Där växer nu ung granskog och i skymningen tävlar talgoxarna om
vem som sjunger mest och högst i grantopparna.
Det blir som att möta vardagen i skogen. Inget är väl mer vanligt än
granar och talgoxar?
Men att få stiga in, och närvara, i deras frieri och
veta att här blir det en hel del nytt liv bland granplantorna,
känns riktigt fint. Trots att det är så vardagligt.
En talgoxe - hur sexigt kan det liksom vara?
Fast å andra sidan, fråga en annan talgoxe och svaret är;
MYCKET!
Nere vid stranden hänger ett gäng skrak-killar och inväntar att tjejerna skall dyka upp.
På håll hör jag gudingarnas uppvaktningsrop.
De är för långt ut för att jag skulle kunna få en bild på dem från land.
Och annars också så försöker jag låta bli att störa fåglarna.
På det sättet är jag antagligen världens sämsta djurpapparazzi.
Alla kategorier...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar