I morse när jag plockade fram en stekpanna för att steka en
frukostomelett åt mig så kände jag när jag stod där vägde tyngden av
en gjutjärnspanna i handen en ärlig och oförställd längtan
att smocka till en viss president over there med den tyngsta stek-
pannan jag har. Jag trodde aldrig att jag, eller någon, skulle
uppleva en så maktgalen och samtidigt totalt imbecill ledare för
något land som de nu har i USA. Och att det fortfarande finns de som stöder honom.
Jag får en känsla av att jag är med i sagan om Kejsarens nya kläder.
Och en längtan att smälla min panna i skallen på honom.
*
Nå, det var egentligen gjutjärnspannor jag tänkte skriva om i och med
att jag läste en artikel om hur fler och fler överger teflonpannan för en
panna i kolstål eller gamla goa gjutjärnet.
I mitt barndomshem fanns det bara gjutjärnspannor. När min mamma blev äldre och
svagare i händerna skaffade hon sig en teflonpanna och jag fick de gamla
av gjutjärn. Visst hade jag också i början av min vuxenhet en teflonpanna, men
fattade aldrig riktigt tycke för dem. De brynte inte tex kött som jag ville och
har alltid känts lite "plastigt och konstgjort". Och så fick de lätt de där reporna,
hur försiktig man än var, och så måste de kasseras. Och det skriker ju bara
oekologiskt val. Nej, snabbt tog jag de gamla pannorna i bruk och dem
har jag använt sedan dess.
Har en jättestor i gjutjärn som är snäppet för stor för moderna spisar, men
den var suverän om jag vill göra något på de vedspisar jag haft, eller
värma något i ugn - skaftet är också av gjutjärn.
Den pannan är säkert mer än 100 år gammal.
Den på bilden med träskaft har jag köpt som ny kanske på
90-talet. Träskaftet har fått sin lilla brännskada då min äldre son i tonåren
skulle använda den till att steka nåt på grillen ute i trädgården. Träskaft
brukar generellt inte riktigt vara lämpliga för just det. Med skaftet har
hållit trots att det gått årtionden sedan den insidenten. Kvalitet, eller hur?
Den lilla stekpannan har jag köpt på en antikmarknad för kanske 15 år sedan.
Borde vara tillverkad någon gång i början av 1900-talet och är vår
favoritpanna numera när vi oftast är bara två som skall äta.
Fick nog med fler gjurjärnspannor och -grytor från mitt föräldrahem, men båda
pojkarna har velat ta en "ordentlig och riktig", stekpanna med när de flyttat hemifrån.
Isynnerhet lillungen har hårt fått försvara sin övertygelse om gjutjärnsstekpannans
förträfflighet över teflon då han bott så att det funnits gemensamt kök.
Han har stått på sig - och faktiskt till och med "omvänt" några som märkt att
den faktiskt är bättre att steka i, och inte alls så svår att ta hand om som ryktet
säger. Och där de andra hamnat köpa nya teflonpannor så jobbar gjutjärnspannan på
som om ingenting hänt. Blir bara bättre med åren!
Läste i artikeln att man har den tron att det är svårt och besvärligt att sköta sin
gjutjärnsstekpanna. Jag kan inte riktigt förstå det.
Nej, det är klart jag kan inte tvätta den i diskmaskinen. Den skall egentligen bara
tvättas med varmt vatten och så torkas och oljas in med ett par droppar
matolja så den inte rostar. Det tar 30 sekunder att göra det.
Vi tänker inte ens på att det är ett extra moment.
Så ja, gillar fasligt mycket mina gamla gjutjärnspannor,
och hemskt gärna hade jag smällt en i skallen på Trump och hans gelikar.
I övrigt är jag en fredlig människa.
Kram från Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar