...så uttryckte sig vår president Alexander Stubb under De villigas koalition i Paris.
Man enades om gemensamma steg för att trygga Ukrainas säkerhet.
Minns så väl morgonnatten då jag vaknade av ett WA-meddelande från min
äldre son som skrev att Ryssland attackerar Ukraina.
Pyh och pöh, tänkte jag nog då och där. Hade läst så många nyhetsartiklar
där innan då "alla" talade mest om vapenskrammel från Rysslands sida då de
ryska trupperna samlades vi den Ukrainsk gränsen. Till och med den halvbekanta familj
som bodde i Kiev men då var hemma i Finland på vintersemester trodde
på att det var nåt mer än just vapenskrammel. Och att de kunde resa hem.
Men tji fick de, tji fick vi, tji fick hela Europa. En riktigt rejäl skopa iskall snö
fick vi slängt i ansiktet på oss.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under diverse broar och hur otrevligt och
motbjudande det än är att ens skriva det så tror jag att vi europeer på något plan
"vant oss" med att det är krig i Europa. Större delen av mitt vuxna liv har jag nu och
då förundrats över hur saker och ting kunde eskalera så som det gjorde innan andra
världskriget och varit i någon sorts naiv tilltro att något liknande inte skulle kunna
hända igen. För människan, mänskligheten, hade väl ändå lärt sig något.
Idag är jag inte längre så säker.
*
Gubben och jag satt häromdagen vid middagen och talade om det här.
Att just vår generation antagligen haft den mest perfekta tid på jorden.
Han är 50-talist och jag 60-talist och det har aldrig gått någon större nöd på oss.
Vi har alltid kunnat se framåt med tillförsikt och hopp som nästan varit en
självklarhet. Allt blir hela tiden bättre, och över "vår del av världen" vilar
fred och förståelse och lugn och trygghet.
Kanske var det blåögt men jag tänkte att det alltid skulle vara så.
*
Vad jag insett att något som omvälver världen inte kommer över en natt.
Nej, den kanske stundvis visar sig som en käftsmäll, men den stora förändringen
sker i det stilla där vi lite oförmärkt blir mer och mer toleranta mot förändringar
som man inte för en tid sen kunde tänka sig att tolerera.
Människan styrka är att vara opportunistisk, men det kan också leda till att man
blir avtrubbad och glider in i en slags "nå det var nu inte så farligt för det hände
inget åt mig"- fas. När ens egen tillvaro känns trygg kan man tillåta sig att ta in och
känna för katastrofer och elände som händer långt borta.
Ju närmare hoten om ens egen trygghet
kommer, desto mer stänger vi ute de andra. De där längre borta.
Må de klara sig på egen hand nu. Vi stänger om oss. Stänger gränser.
Vi gör som vi alltid gjort. Vi försätter oss i försvarsposition.
Och vi begriper att då världen glider in i en tid då regler och
värderingar som vi anammat i årtionden får stiga tillbaka för maktbehov och rå styrka så
kommer allt att ändra. Någonstans inom oss vet vi det,
vi vill bara inte riktigt se och möta det. Än.
Och vad kan vi göra?
Vi kan bli bestörta över att Putin inleder ett regelrätt krig mot Ukraina.
För vem har nu inte haft sina dubier mot Ryssland?
Dem kan man inte lita på, det har historien påvisat.
I Finland kände man skräck mot Novgoroderna sedan 1000-talet.
Men när Trump anfaller Venezuela, må vara att dessa inte kan
jämföras, så blir jag än mer konfunderad. Är det bra att få bort en diktator från makten?
Eller är det bara en dold agenda att komma åt landets olja?
Att roffa åt sig rikedomar?
Och så det här med Grönland.
Det börjar ju komma riktigt in på skinnet på oss Nordbor. Skall det bli amerikansk bara
för att Trump vill och för att få en slags barriär mot - vadå? Ryssland?
Är det inte då exakt det samma som gjorde att Putin ville ha Ukraina - som en barriär
mot - vadå? Nato/USA?
Är inte de likadana kålsupare båda två?
Och var landar vi i Norden, i Europa då?
Vi saknar en stark ledare, och en slags enighet, som kunde på riktigt sätta
hårt mot hårt. Är vi i kläm mellan två maktgalningar?
*
I övrigt är det vintrigt när ute. Några hade vågat sig ut på sjön för att pimpel-
fiska och någon annan skidade tvärs över sjön. Världen måhända kommer att bli farligare
men än är min tillvaro så trygg som den alltid varit, så som jag kommit att uppleva
den hela mitt liv. Inser att det gör mig privilegierad. Kanske nu och då
läge att tänka på det med en viss...tacksamhet?
Sådana tankar i trettondagsnatten.
Kram från Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar