...det ser denna lilla älskade groda till att jag är.
Närvarande. Här och nu.
För det mesta, men ibland känner jag att jag ännu mer borde lära mig att leva i nuet, att vara ännu mer närvarande. För vad betyder egentligen det som var - eller det som komma skall?
Minns emellanåt min kloka, kloka mammas ord:
"Vad som hände igår kan du inte göra något åt, vad som skall hända i morgon vet du inget om. Det är här och nu som finns!".
Var det så att min mamma var långt före sin tid, och redan hade koll på det här med mindfulness - långt innan det ens hade ett namn?
Själv har jag blivit lite småtvungen att aktivt börja tänka i de banorna. När man känner att man inte räcker till åt alla, inte räcker till till allt som förväntas av en eller ens till det man vill räcka till för.
Då kommer tankarna.
Varför skall jag grubbla över det som varit - jag kan ändå inte ändra på det?
Varför skall jag grubbla på det som (kanske) kommer - jag vet ändå inte, och kan egentligen inte förbereda mig, på en stor del av det som framtiden har tänkt skall tilldelas mig?
Kvar blir alltså att vara här och nu. Och njuta av det.
Jag försöker aktivt njuta av de stunder som är. Inte var eller kommer, utan just ÄR.
Har skrapat lite på ytan i det här med mindfulness, och även om jag kan tycka att det är lite svårt att finna det fantastiska i stunderna då jag kör hem i säckmörker, med en vind som rycker i bilen så att den normala körfilen känns aningen smal, och långtradaren som kommer emot stänker fem ton snösörja på min vindruta. Just DÅ kan det kännas lite kämpigt att njuta av stunden.
Men redan stunden därpå, när jag är hemma, när jag tänt ljusen, och står där i köket och skalar löken till pastasåsen, kan jag känna att just denna stund är bra, är viktig, och framför allt behaglig.
Och det är just de stunderna vi skall ta vara på.
För utan att tänka hemskt mycket på saken, är det just så barn gör.
De är just här och nu på ett naturligt sätt. Så det finns något att lära av dem.
Frågan är, när tappar vi den förmågan på vägen?
Förmågan att vara närvarande - i våra egna liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar