INNAN NYÅR...

Kan inte rå för det, men varje år, just innan nyåret närmar sig kan jag inte riktigt låta bli att blicka tillbaka på det som varit, det som gått. Och på det som gått bra - och det som inte gått så bra.

Det är säkert en lindrig yrkes-skada då årsskiftet är tiden då uppnådda mål granskas och budjeter för det kommande året presenteras. Man packar ner det som varit och tar itu med det nya.

Kom på att livet egentligen är lite som att spela Monopol. 

Man kommer till den där rutan där man startar ett nytt varv, man får lite slantar som belöning i och med att man klarat varvet, man har precis klarat sig undan ödet att hamna på de dyra tomterna och sluppit betala sig sjuk till medspelaren som lyckats med hotellbygget, man har undvikit att hamna i fängelse (ta detta nu lite bildligt sådär - är ni snälla...) och man har dragit de rätta korten då man hamnat på de rutorna. 

Eller så har man tvärtom ramlat på en eller några rutor som gjort att det 

luggat lite grann. 

Oberoende hur det gått varvet innan så står man där i startrutan igen och skall inleda ett nytt varv i spelet. 

Igen står man där. Antingen med en pösande självsäkerhet och tilltro till att allt går väl även detta varv.

Eller så står man där med fladdrande sparvhjärta och undrar om man klarar ett varv till.

När jag ser tillbaka på mitt varv, mitt år, så har det varit rätt händelserikt. Mycket har hänt, också mycket sådant som jag valt att inte dela med mig här på bloggen. 

Det är nämligen så, att redan då jag började blogga för några år sedan, bestämde jag mig för att hålla vissa saker, bland annat sådant som har med relationer till andra personer i mitt liv att göra, 

de fick och får stanna utanför. 

Alla de personer som svansar och surfar och susar omkring i mitt liv, för längre eller kortare tid, dem vill jag trots allt hålla utanför bloggosvären. Men ni finns alla där. Ändå. I mitt hjärta liksom.

Men så här en alldeles vanlig torsdagskväll i slutet av året, vill jag utrycka min ödmjuka glädje och tacksamhet över alla som orkar och vill, alldeles frivilligt, svansa omkring med mig i mitt Monopol. 

Utan er skulle det vara tråkigt att spela, att leka, att skratta, att gråta, att vinna, att förlora. 

Att leva.

Och det gäller också alla ni därute, som finns med mig i vardagen via bloggen. Jag är barnsligt glad över att ni finns, ni alla underbara kvinnor (för det mesta) och män som har era alldeles egna Monopolrundor att ta er igenom. Som ändå vill dela det med mig som jag vill dela mitt mer er.

Livet.

Snart börjar vi en ny runda.

Är ni med?