Det finns en kravlöshet över mina semesterdagar som är så
dominerande att jag undrar om jag alls upplevt något liknande sedan jag själv var barn?
Inte för att jag kan påstå att mina semestrar varit på något sätt stressiga innan, men
nu vilar det ett alldeles speciell loj-het över mina dagar.
Första gången på evigheter, känns det som, finns det inget som ger ens ett litet
dåligt samvete om att man borde vara någon annanstans, och göra något.
Vi har inga projekt.
(Jo, takfilten skall bytas i sommar, men det är inte vi som gör, det
kommer fackfolk och fixar det).
Men i övrigt är det väldigt loja dagar.
Förmodligen därför jag också känner att jag inte har något att skriva om.
Håglösa dagar i ett pärlband är underbara att uppleva - mindre exotiska att läsa om.
Börjar mina dagar på samma sätt. Kokar kaffe, sätter mig på verandan, läser nyheter på
datorn och glor ut över havet.
Stundvis kan jag tröttna på nyheterna och märker att jag allt oftare klickar in mig på
en sida på vår största tidning där man skriver om vilka nyheter som var nyheter
för femtio år sedan. Då var jag sju år och hade mitt alldeles första sommarlov.
Märker att, oj....där finns ju personer jag minns. Ministrar, popstjärnor, skådespelare,
händelser...Jag minns ett halvsekel bakåt i tiden...
Oj!
Nu i dagarna - men för femtio år sedan alltså - var det väldigt mycket om ESK, Europeiska
säkerhetskonferensen i Helsingfors.
(läs mer H Ä R)
Men då var jag föga medveten om detta stora internationella mötet.
Min mamma hade semester dessa dagar och vi bestämde oss för att cykla
till en närliggande skog och plocka blåbär. Skogen låg alldeles intill Helsingfors-Vanda flygfält.
På den tiden hette det Sjöskog flygfält. Numera är skogen nermejad och ersatt av enorma
områden av hallar och lager för alla världens tänkbara varor som skall ut till folket.
Blåbärsskogen har för länge sedan ersatts av en skog av logistikjättar.
Men tillbaka till 1973, en alldeles vanlig solig julidag.
Sommarlov och semester. Vi, mamma och jag, cyklade för att plocka blåbär
till en paj. Vi hade inte hunnit vara länge i skogen innan det började surra en
helikopter ovan oss och strax ljöd över trädtopparna en uppmaning, utropad med
megafon från helikoptern, om att vi skall ta oss bort från området.
Vi hade visst förirrat oss för nära flygfältet och tolkades
som en "säkerhetsrisk" för alla höga herrar som deltog i mötet.
Vi vinkade till helikoptern och trampade hemåt, bakade en blåbärspaj och
åt den till eftermiddagskaffet i schersminbersån.
Den loja sommardagen fortsatte.
Föga anande jag att jag femtio år senare skulle slöläsa om ESK-mötet,
skriva om den dagen i en blogg och le över minnet.
Och känna samma kravlöshet över sommardagen nu som då.
Det enda som känns märkligt är att femtio år har gått så fort.
Det har jag svårt att ta till mig ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar