...slut på sportlovet.
Nej, vi har inget speciellt haft för oss. Jag har jobbat, och lillungen åkte på en förkylning, så några utsvävningar i vare sig skidspår eller dito backar blev det inget av detta år.
Så vi styrde kosan mot stugan så fort jag stängt dörren till jobbet.
Packade med tjocka tröjor, sockor, läsbart.
Vattenkanistern och torrskaffning.
Sommarstugeliv på vintern betyder mer förberedelser, även om man tänker enkelt varande.
Det blir lite motstridigt, jag vet, men värt allt besvär - att leva lite enklare.
När väl skafferiet fyllts med allehanda nödvändigt, när spisen matats med ved för att få upp värmen, när sängarna bäddats med rena lakan och mattorna dammats av plockades pulkorna fram och det bar av ner för backen, över terassen och ut på isen.
Wohooooiiiii....vilken fart!
Det här skall jag försöka komma ihåg i sommar när våra bara fötter klapprar mot de solvarma klipporna och middagen dukas upp därnere på terassen, där intill havet.
Känns långt, långt borta.
Men det här var inte fyskam det heller! I all sin enkelhet, efter att åkt och gått upp igen för backen åtskilliga gånger, smakar en enkel grillkorv gudomligt gott!
Att få sitta där på fårskinnet i snön, kisa för att undvika att röken från elden når ögonen, att vänta på att korven skall bli färdig. Linda in den i lite hushållspapper, klämma senap på och sitta där tillsammans i tystnaden och bara vara - helt enkelt.
Det är kanske något av det bästa. I all sin enkelhet!
*
Senare på kvällen tog jag och hunden en sväng i skogen.
Skymningen började sakta sänka sig över skogen, krypa in mellan tallarna.
Kölden gjorde att snön började knarra under våra steg.
Skogen var tyst, så tyst. Så mycket tystnad finns nästan inte som i en vinterskog.
Vi rundade ett par uddar och kom längs stranden tillbaka. Havet ligger tyst, stilla och öde.
Bara vidder som tillåter blicken att vandra.
Bara tystnad som låter tankarna renas.
Bara kylig luft som får mig att andas djupare och som får min halsduk full av kristaller.
Natten faller på. Kölden ökar, temperaturen gör snön än mer ljudlig och sträv.
På natten är det fullmåne. Jag ger mig ut.
Ställer mig mitt på klippan och tittar på stjärnorna.
Månskenet gör att det är ljust som på dagen - nästan. Skuggorna är så tydliga. Kontrasten mellan månljus och skugga hårda.
Jag står där och ser över havet. Över isen.
En räv skäller på andra sidan viken. Ljudet bär som om den gled på medar över snön.
Jag stirrar in i den mörka skogen. Vad finns där?
Eller är allt så tyst och stilla som det verkar?
Natten var kall. Riktigt kall.
Månskensnatt blir till solskensdag.
Ger mig ut. Tårna fryser i för tunna stövlar. Snön knarrar på ett sätt som den bara gör då temperaturen är närmare -20 än -10 grader. Men solen gör sitt. Snabbt blir det lite varmare.
Ser ut över isen, någon har gått där. Spår som inte fanns där i går.
En räv. Hjortar. Harar.
I nattens tystnad, eller tidigt på morgonen, medan vi sov gick de där.
Solen värmer. Lite.
Talgoxarna kivas om kommande revir. Spillkråkan flyger från stam till stam och knackar.
Korpen ropar.
Plötsligt är det inte längre bara tyst i skogen.
Värmen från solen får tallarna att släppa snön från sina grenar.
Det siglar sakta ner som pudersnö, eller dimper ner i stora sjok - beroende på.
Därute sker något. Små, små steg på väg mot våren.
Och största av dem är - naturligtvis - solen.
*
Väl hemkommen inser jag vad min facebook-kompis menade när hon skrev tidigare idag:
"Som kattägare har vi hår i luften".
Det må vara vår i luften därute, men som katt- och hundägare är hår i luften faktiskt en verklig, och lite småjobbig realitet.
Så det har blivit en eldig tango med dammsugaren på allt annat detta veckoslut.
Caramba - nu får solen gärna lysa i morgon också - för husets katt-och hundhår kommer att lysa med sin frånvaro - ett par dagar i alla fall...
Och...så är årets första kaffekopp ute på trappan avnjuten.
Våren är på gångs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar