DET SNÖAR PÅ MIN FARSTUKVIST...

...och lyktan har inget ljus - bara en skugga.

Idag har snön vräkt ner - igen.

Jag söker och letar, men hittar inga vårtecken. De är som uppslukade av snön varenda ett.

Jag vet att min själ är alldeles för otålig för dessa breddgrader. Den passar inte in här.

Ändå kan jag stundvis tycka om vintern, men det är bara just det som är problemet, det är bara stundvis.

Sedan tar min längtan överhand. Den bara gör det, som en alkoholists längtan efter sprit, eller den eviga bantarens längtan efter wienerbröd. Jag kan inte komma på något annat som man kunde likna det med.

Det är som ett lockrop från djupet av mitt innersta, som jag inte rår på.

När jag hade skottat klart mina stigar, min parkeringsplats, mina ingångar stannade jag upp och försökte, verkligen försökte hitta det fina i allt detta vita - fortfarande efter tre månader av mörker och snö.

Det är friskt, syrerikt och fräscht. Jo. Det är det.

Det är vackert - det går inte att förneka på något sätt.

En kväll som denna är det vackert! Varenda en gren och uppstickande kvist har en spetsslöja som en brud.

Det är tyst och dämpat - snön tar bort alla vassa ljud.

Jovisst, jovisst.

Och det får vilket köksfönster som helst att se inbjudande, lockande ut.

Nu vet jag också att det där inne, i just det här köket, doftar gudomligt gott, precis nu.

Har projekt Tömma Frysen och i ugnen puttrar en osso bucco. 

Och en riktig vanlig hederlig köttfärslimpa som får åka snålskjuts i samma ugnsvärme. 

När jag skottat klart kan jag gå in till dofterna, tända en brasa och svepa in mig i en filt.

Smyga in fötterna i ett par raggsockor.

Knäppa fram Spotify och välja en violinkonsert. 

Kanske...den här som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på...

Och även om jag in i hjärtat tröttnar på vinter, så kan jag ju nog ändå fortfarande se dess skönhet.

Det är bara det , att jag fruktansvärt gärna skulle önska lite avstånd till just detta, just nu.

Vackert, men tack det räcker...

Och jag är inte ensam om mina tankar. De flesta jag talat med - och jag talar väldans mycket i jobbet, är av samma åsikt.

Jag är inte ensam om att känna så här - inte mer än en månad till av detta, det klarar jag inte av!

I mars svänger det - det är min, och många, många andras mantra så här års.

Och har man en själ som hamnat i en annan proveniens än den borde, då är februari inte lätt - inte för någon av oss som känner igen sig.

Och ute...ja, där fortsätter det snöa på min farstukvist.