För några år sedan "ondgjorde"jag mig lite frustrerad över att
vi i Finland fortfarande firar vår självständighet så mycket
med att minnas kriget mot Sovjet. All respekt åt de som krigade
för vår frihet, det kommer jag alltid att känna, men undrade då om man
inte kunde släppa det här med kriget ändå och lyfta fram ett annat firande?
Efter vad som hänt i Ukraina och i och med att vi delar 1340 km landsgräns med
Ryssland som visat sig vara nyckfull och inget att lita på så har jag lite ändrat mig.
Vi skall nog inte glömma kriget. Även om det går en generation eller två.
Världen är inte så stabil som jag har (velat) tro under mina knappa 60 år på jorden.
Jag har bara haft tur som fötts just till en lugn period till ett land som sedan jag
föddes, och innan det, efter kriget, ökat i välstånd. Skall vi kunna förtsätta med det?
Finns så många orosmoln på de politiska och ekonomiska himlarna att jag tvivlar.
Hoppas innerligt att jag har fel och att vi igen återfår den tilltro på framtiden som är
så viktig. På så många sätt.
Dricker mitt morgonkaffe medan det sjätte kalenderljuset brinner.
När jag frågade ungarna om de vill komma på middag på självständighetsdagen var
jag lite förberedd på ett "njaaa...." i och med att vi faktiskt ätit tillsammans senaste söndag.
Men smått överraskande sade det att det är klart det, och de frågade också att
nog åker vi väl till gravgården också? För att tända ljus på våra familjegravar (både min pappa
och min svärfar deltog i kriget) men också besöka hjältegravarna intill kyrkan.
När pojkarna var små och yngre så hörde det till traditionen, men sedan de blivit
vuxna så har de (givetvis) valt själv, men jag upplever inte att det varit någon
trängsel direkt att delta i dessa besök till kyrkogården.
Men nu plötsligt är det en annan ljud i skällan. Jag föreslog till och med att vi kunde
ta gemensam middag på lördag eller söndag istället (av vissa ointressanta orsaker) varpå
lillungen gav mig en liten, kärleksfull men dock, uppskällning på WhatsApp.
"Man flyttar en del middagar, men man flyttar inte på en Självständighetsdagsmiddag"
var kontentan av hans meddelande.
Också äldre grabben var inne på samma linje.
Alltså dukar jag glatt fram finporslinet och kristallglasen för nu var det minsann
lite högtidliga vibbar i luften.
Och varför inte? Det är inte så ofta jag plockar fram den servicen, så varför inte
passa på att damma av den en dag som uppenbarligen har fått en större
betydelse för min avkomma än vad dagen tidigare betytt för dem.
Och till att dagen fått en djupare mening för den unga generationen är helt
klart i världsläget. Det är oroligt, det är krig i Europa och mycket känns lite ostabilt.
Både när och fjärran.
Då är det läge att plocka fram traditioner. När barnen var små så ville jag förmedla
självständighetsdagens högtidlighet så det blev ofta en riktigt lyxig middag då.
När champagnen (läs skumvin) hälldes upp skålade pojkarna:
Tack och lova att vi inte är en del av Ryssland.
För tänk att det kunde vi vara. Om inte.
Ända sedan Novgorods tider, och före det, har det varit oroligt vid vår östra gräns.
I min naivitet - den som fick mig att önska lite annan fokus på självständighetsfirandet än
att minnas kriget - hade jag tänkt att det skulle förbli lugnt längs gränsen nu.
Men så kommer det inte att vara. Det är något med grannlandet i öst som är så som det alltid varit.
Och när jag tänker efter, kanske det är så som det alltid varit med alla länder?
Vi, mänskligheten, lär oss inte, vill inte ta till sig av vad man gjort fel tidigare.
Kanske är det rentav så att människan vill kriga? Att evig fred inte ens kan existera?
Tanken gör mig än mer tacksam över den fredstid vi haft, och i vilken jag
fått leva hela mitt liv. Hoppas också mina barn skall få göra det.
Det har varit en självklar tanke för mig, men ibland är jag inte längre
lika övertygad som jag varit förr.
Stannar till vid hjältegravarna.
Tänker på alla de som kämpar i Ukraina, men också de på fiendens sida.
Liv som bara försvinner för att någon maktgalen vill så, och andra liv för att någon
måste försvara sitt land. De som ligger begravda här hade inga val, de måste försvara vårt land.
Och i förlängningen mitt land, min frihet.
Och det är jag med insikten över hur världen utvecklas mer tacksam än någonsin för!
Det blev lite moll-betonat inlägg kanske, trots kristaller och gratinerad hummer.
Kram Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar