EN FLÄKT FRÅN SVUNNEN TID...


I tiden innan bloggens födelse jobbade jag i runda tal tio år som trädgårdsmästare och florist. Där mellan trettio och fyrtio årsringar så var växter min passion och mitt levebröd. Efter ett tag blev det tvärtom. Det var först mitt levebröd, sedan min passion. Och under att antal år var det ingendera faktiskt. 

Det är inte lätt i dagens läge att livnära sig som florist. När gick du senast till en blombutik för att köpa hem blommor? Eller grabbade du tag i en bukett där i matbutiken precis intill kassan?
Ja, det är ju så man gör. För att det är så enkelt. Inte ens det faktum att det i ett mindre köpcentrum ligger en blombutik fem steg ifrån snabbköpet får konsumenterna att ta dessa fem extra steg för att köpa sin fredagsbukett från en blombutik istället för i matbutiken.
Så är det bara. Vi alla gör det, tar den enkla vägen. Också jag. Sällan dock - men det händer. 

Det är många yrken som sakta rinner ut i sanden. Endel sväljs av digitaliseringen, andra av det faktum att ingen längre i samma mån är villiga att betala för en hantverkskunskap som sakta försvinner. Det finns olika sorters hantverkare. De som behövs, som rörmokare, murare och snickare.
Och så finns det de som kanske inte behövs lika mycket. Florister hör kanhända till den kategorin.

Livet går inte under utan dem. Världen blir klart estetiskt fattigare, men den överlever.
Under mina år som florist blev jag själv rätt sparsmakad i vad jag personligen gillade, och tyckte var vackert. Det är en av "avigsidorna" i yrket. Man blir å jobbets vägar så proppmätt på all färg, på alla pråliga former och all färgmättnad att man liksom känner att man kvävs om man omger sig själv med allt det i sin privata svär.
Desto mer man jobbar med färg och form, desto mer sparsmakad blir man i sin egna svär.
Jag förstår arkitekter som typ "bara går klädda i svarta pullovers". Jag förstår det för att man kan bli för övermätt av form och färg å jobbets vägar liksom.
Det är länge sedan jag jobbade med vare sig form eller färg på det sättet att det gav mig mitt dagliga bröd, och på det sättet skulle vara "proppmätt" av det då jag kommer hem, men jag har fortfarande en stark förkärlek till det där sparsmakade, enkla och avskalade.
Därför blir det ofta så att jag hittar det som i mina ögon är vackert i de där lite mer anspråkslösa hörnen där i trädgårdsbutiken. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till det där pråliga.
Det är en fläkt från svunna tiders yrkesskada. Att välja det mer dämpade, det enkla.

Att minnas en tid då jag så starkt kände att 'less is more'. 
Och att känna att jag på ett bra sätt stannat kvar, att jag fortfarande är min känsla trogen och alltjämnt tänker: Less was more - and still is! 



Inga kommentarer: