FEBRUARIRASTLÖS

Det händer nästan varje år. Jag blir så där februarirastlös som är en alldeles

egen form av rastlöshet. Den är pepprad med tröttnad på vinter och saltad med

vårens ljuva längtan. Försöker minnas om det alltid varit så här. Kände jag så här

sedan som barn, eller ungdom? Kanske det inte var så tydligt då, men minns nog

starkt att den stunden när smältvattnet börjar rinna längs vägarna. 

Det har alltid fått starka känslor i darrning inom mig. 

Men rastlösheten. 

Den väcks till liv av ljuset som återkommer. 

Den sprider sig till mitt trädgårds-jag, men också till mitt

roadtrip-jag. Får alltid en sådan längtan att bara ge sig iväg - någonstans. 

Gärna utan väldigt mycket inplanerat. En ram kanske, men

där själva motivet på tavlan skapas längs resans gång. 

Nu är en plan gjord. Det lättar lite på längtan att få ge sig

iväg någonstans. Till och med ett preliminärt datum inprickat. 

Så det har jag roat mig med denna februarisöndag. 

Nu är rastlösheten kanske stillad - för stunden.