ESBOVIKENS NATURSKYDDSOMRÅDE

Har en tid redan haft lite strul med ryggen, och är det inte den så är det

foten. Måntro man börjar få de där första ålderskrämporna? 

Nå, hur som helst så har jag börjat kolla in sådana där lite kortare 

naturstigar då tiden eller fysiken sätter stop för längre promenader. 

Ett stycke från där jag bor, så jag hamnar tyvärr ta bilen hit, ligger 

Esbovikens naturskyddsområde. Ett litet område, någon hade skrivit att

det är Finlands minsta men mest sympatiska naturskyddsområde, och 

det är lite så den kändes denna nästan vårliga februaridag när jag 

tog mig dit för att kolla in stället. 

Till en början - om man början från parkeringen att gå medsols - så går man

längs en stig med en ko/fårhage på vänster sida. 

Hagen gränsar till en vassvik, Kallviksundet. 

Naturskyddsområdet ligger mellan två åar, Esbo å och Gumböleån. 

Själva naturstigen är inte lång, en dryg kilometer bara, och lätt att gå. 

Passar bra för barn - och krampa tanter...heh! 

Nu var stigen isig och hal och ojämn, trots mina vinterdäck-dojor fick jag 

hålla tungan rätt i mun för att hållas upprätt, men kan föreställa mig hur vackert 

det kommer att vara i denna lundmiljö när vårens sippor börjar slå ut. 

Tror att det kommer att finnas mängder av dem här. 

Vid stigen finns en bänk som man kan sätta sig ner vid och ta en kaffepaus, 

och är man fågelintresserad så kan man klättra upp i ett fågeltorn som där

också finns. Havsviken är säkert välbesökt av fåglar, men de får man nog mest 

syn på under våren, för vassen breder ut sig både brett och långt. 

När man fortsätter stigen fram så kommer man till Gumböleån eller Mankån, båda

namnen används för samma å. En liten sympatisk å som denna vinterdag

sakta flöt fram, nästan öppen. 

Hade nästan förväntat mig höra någon gräsands kännspaka kvaakkvaakkvaakkvaaaaak! 

men icke, diverse mesar vimsade ändå tjattrande omkring och verkade nyfiken på 

mig - kanske någon annan vandrare brukar ha lite gott med sig? 

De betedde sig lite så. Såg ändå ingen fågelmatning någonstans. 

En ensam hackspett pysslade på med matsökande i en av de 

stora alarna som växer längs hela stigen. 

På håll hördes trafiken från Ring III, men i det stora hela var den korta turen 

precis lagom för att koppla bort sig från vardagen och insupa lite

natur. Mötte en joggare, som likt en långbent älgkalv inte verkade ha några

som helst besvär med halka och ojämnt underlag. 

Själv saknade jag nästan lite mitt enbensstativ - inte för fotandets skull utan 

för att det hade varit helt okej med lite stöd där det var som halast. 

Skall komma ihåg att ta med det nästa gång om det fortfarande är lika halt. 

För en andra gång blir det helt klart. Ser fram emot att möta våren här. 

De första flyttfåglarna och den första skira grönskan i lunden. 

Hit återkommer jag.