...
Ja, vi visste ju att den dagen var nära.
Och idag var dagen.
Nästan 16 år av nyfiket och glatt
terrierliv har kommit till sin ände.
Atte tassar nu runt i hundhimlen utan smärtor och medicinering.
Atte kom till min bror som en två år gammal energiknippe.
Under många, många år var Atte min brors ständiga följeslagare.
När min bror blev sjuk och inte längre kunde ha Atte, kom det
sig att Atte flyttade till mig.
Och redan en tid har jag, vi, märkt att hunden inte är okej.
Trots smärtmedicinering.
Nu blev de senaste dagarnas värmebölja för mycket.
Jag kände att jag inte ville utsätta Atte för en mycket varm
bilresa ut till stugan så han blev hemma hos gubben.
Idag ringde telefonen och beslutet skulle göras.
Atte var hos veterinären.
I tiderna när jag skaffade mitt första djur gjorde jag
en helig "lag" för mig själv.
Inget av mina djur skulle någonsin behöva lida av
den orsaken att jag inte kunde släppa taget.
Att släppa taget gör alltid ont.
Men inte så ont som det gör hos djuret man håller kvar
av egoistiska skäl.
När smärtmedicin inte räcker. Då är det dags att säga adjö.
Adjö fina, fina Atte.
Sov gott - och tack för att du fanns!
För min bror och för mig.
För oss alla.
2 kommentarer:
Jag saknar min Nasu massor fortfarande, men jag vet att hon springer lycklig och fri från smärtor nån annanstans. Hon tar hand om Atte, kram <3
Tack Tina, det är ju det att man VET att beslutet är rätt, men hjärtat vill bara skrynkla ihop sig ändå. Kram!
Skicka en kommentar