...på suddigt foto.
Det var precis innan jag skulle gå och lägga mig vid tolvtiden sådär.
Aida, min terrier, låg hopskrynklad i korgstolen mittemot, på andra sidan bordet.
Sommarnatten var just så där ljum och tyst och stilla som bara sommarnätter kan bli.
Plötsligt mer eller mindre gled Aida ner från stolen och försvann snabbt men ljudlöst i natten.
Redan då anande jag att hon sett eller hört något jag inte kan få mina sinnen att
känna och märka. Mycket riktigt, så började det höra ett spottande och
fräsande, skällande och morrande från strandvassen.
När jag kom ner till buskaget märkte jag att Aida ställt grävlingen i ett hörn under granen
och lugnt stod ett stycke ifrån själv. Hon är ju en grythund och alldeles
tydligt hade något nedärvt satt igång inom henne. Hon visste precis vad hon
skulle göra.
Jag kallade henne till mig och beordrade "plats".
Lite överraskande lydde hon utan att blinka. Det hade jag kanske inte
riktigt trott med tanke på att hon just triggat upp sin jaktinstinkt.
Men där satt hon, okopplad, alldeles stilla medan jag knäppte av
några suddiga bilder i nattmörkret.
Grävlingen började sakta svänga sig och krypa ut bakvägen från
bergsskärvan under granen dit Aida jagat in den.
När den sprang iväg kunde Aida inte hålla sig utan började
jaga, men efter ett rappt NEJ! från mig så stannade hon och kom
tillbaka.
Det finns stunder då jag är riktigt stolt över min hund.
Och stunder då jag blir så imponerad av den där nedärvda
"kunskapen" djur, också hundar, har att precis veta vad man skall
göra när läge är. Nu vet jag att hon inte "ryker ihop" utan
ställer och inväntar order.
Precis som man skall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar