...verkar det som om min lilla hund skulle vilja förmedla, för hon hänger mig i hasorna när jag varit förkyld nu några dagar, hon kryper ihop i fotändan på sängen och suckar medlidsamt när jag håller på att snyta hjärnan ur mig.
Eller så har hon bara toktråkigt och vill liksom med sitt suckande uttrycka snarare sin åsikt över hur tråkigt hon har det. Att hon tassar efter mig hela tiden KAN också bero på att hon tänker minsann vara på plats ifall matte skulle ta sig ur den där underliga dvala-liknande tillvaron och ge sig ut och hitta på något s k o j, sådär för omväxlingens skulle.
Soffan och sängen, sängen och soffan...hela veckoslutet, vi har liksom sett det nu, verkar hon tycka.
Jag kan hålla med om det. Det kunde räcka nu, men nej...segt är segt.
Idag funderade jag på om det faktiskt kan vara så att jag inte orkat dra upp ögonlocken riktigt sådär helt, för det blev inte ljust på hela dagen. Men en titt i spegeln sade att jag nog visst hade fått ögonlocken upp, det bara är just så här mörkt hela dagen.
Det blir mer tydligt när man är hemma tycker jag. På jobbet är det så mycket annat, så jag hinner liksom inte riktigt tänka efter att det inte blir ljust alls därute.
Jo, jag får känna fram mig till bilen på morgonen, och jag får göra det när jag skall åka hem.
Men att det är såhär mörkt precis hela tiden.
Det kom jag på först idag.
Vilket får mig att tänka på vilken fantastisk grej det här med våra fyra årstider ändå är.
Varje november får vi humma och brumma om hur mörkt det ändå kan vara, och brukar det faktiskt vara såhär mörkt? Tänk att man glömt hur mörkt det kan vara?
I november.
Sedan kommer snön och man tjusas över hur ljust allt plötsligt blir, det blir så ljust och vackert, men brrrrr...vad det ändå är kallt!
Skall det vara såhär kallt?
Skall det verkligen snöa ännu mer?
Och om det inte är kallt, låter det:
Det skulle nu bli lite kallare så vi slapp slasket!
Och samma sker på våren;
Åh, denna underbara vår. Detta vackra ljus. Och solen, så den värmer.
Och på sommaren;
Pust, så det är varmt!
Man hinner liksom glömma hur det skall vara. Eftersom alla årstider är så olika.
Det blir lite som att uppleva dem på nytt varje gång, vilket onekligen har sin charm.
Men idag v a r det v e r k l i g e n alldeles extra mörkt.
Skall det verkligen vara så här mörkt?
Fast det är november?
Har jag inget bättre att tänka på när jag ligger däckad?
Nja... nå näe!
Och hunden suckar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar