...och skulle inte det finnas så fånmycket spring i unghundsbenen så skulle den här tanten helst stanna inomhus och gräva ner sig i soffan och äta överbliven chokladkaka från söndagens kalas. Men nu finns det något oerhört bedjande i de chokladknappar till terrierögon som stirrar på mig intensivt när jag ens tänker tanken att s k i p p a kvällpromenaden. Oberoende av väder.
Utan hund skulle jag snabbt som höstvinden komma på hundra bra orsaker varför jag inte skulle ge mig ut i skymning, regn och rusk.
Men nu släpar den löjligt lilla hunden mig ut bara av kraften i sin blick. Och väl därute kan jag inte annat än tycka att det faktiskt är underbart att få traska omkring i en höstskymnings skog medan stormen river i tallkronorna.
Just denna skog, alldeles bakom husknuten (eller framför, lite beroende på hur man ser på saken) är en av orsakerna varför jag landade just här. Möjligheten till att på tre minuter vara ute i den luftiga, vackra tallskog som jag tycker så om.
Jag tänkte lite som så; det som finns innanför ytterväggarna kan jag göra något åt. Men jag kan inte trolla fram en skog riktigt lika lätt.
Och skog är viktigt. För mig. Och för hunden.
Aida behöver få sina springfnatt tillfredställda. Och jag kan bara stå och skratta åt henne då hon rusar omkring som en tok.
Och så finns det ju inget som säger att man inte efteråt kan krypa upp i soffan och smaska kladdkaka.
På finska finns det ett alldeles eget uttryck för det där när man äter resterna från ett kalas:
RÄÄPPIÄISET
Herregud, ett sånt ord, inte det minsta onomatopoetiskt och annars också ett ganska märkligt ord.
Tycker det mer låter som något mycket ont man kan utsättas för under suspekta förhållanden.
Inte alls som det där trevliga med att slicka det sista från festskålar.
Nu, inne i lugnet med stormljudet som ett stilla brus bakom fönstren, tänker jag göra verklighet av mitt hot och slicka i mig lite kladdkaka.
Nomnomnom!
Den fyrbenta energiknippen har gjort slut på sin energi och ligger med alla fyra rakt upp i luften här brevid.
Hundliv är nog ganska skönt. Och skönt när hundlivet ser till att släpa ut mig i stormen!
Just denna skog, alldeles bakom husknuten (eller framför, lite beroende på hur man ser på saken) är en av orsakerna varför jag landade just här. Möjligheten till att på tre minuter vara ute i den luftiga, vackra tallskog som jag tycker så om.
Jag tänkte lite som så; det som finns innanför ytterväggarna kan jag göra något åt. Men jag kan inte trolla fram en skog riktigt lika lätt.
Och skog är viktigt. För mig. Och för hunden.
Aida behöver få sina springfnatt tillfredställda. Och jag kan bara stå och skratta åt henne då hon rusar omkring som en tok.
Och så finns det ju inget som säger att man inte efteråt kan krypa upp i soffan och smaska kladdkaka.
På finska finns det ett alldeles eget uttryck för det där när man äter resterna från ett kalas:
RÄÄPPIÄISET
Herregud, ett sånt ord, inte det minsta onomatopoetiskt och annars också ett ganska märkligt ord.
Tycker det mer låter som något mycket ont man kan utsättas för under suspekta förhållanden.
Inte alls som det där trevliga med att slicka det sista från festskålar.
Nu, inne i lugnet med stormljudet som ett stilla brus bakom fönstren, tänker jag göra verklighet av mitt hot och slicka i mig lite kladdkaka.
Nomnomnom!
Den fyrbenta energiknippen har gjort slut på sin energi och ligger med alla fyra rakt upp i luften här brevid.
Hundliv är nog ganska skönt. Och skönt när hundlivet ser till att släpa ut mig i stormen!
1 kommentar:
Vilket härligt inlägg! Du kan då sätta ord på situationer och vardagsbestyr.Din blogg har både fina bilder och roande text!
Varma hälsningar/Cia
Skicka en kommentar