En stor nackdel med att jobba med växter just för att man älskar växter är den
att man rätt snabbt privat blir mätt på vad man vill ha hemma själv.
Jag kan föreslå det ena finare än det andra åt någon annan, men
när jag själv står där i plantbutiken och skall ta något med hem.
Då blir det plötsligt svårt.
Det här är säkert ett dilemma som känns igen inom många kreativa genres.
Man blir lite fackidiot och samtidigt som man vill ha,
så vill man inte ha. Låter helknäppt, jag vet.
Men en (stackars) blomma som alltid får mitt hjärta att klappa lite
fortare är Agapanthus. Afrikas Blå Lilja.
Numera lär den ha det svenska namnet Kärlekslilja vilket ju
är fint, det också.
Men i namnet Afrikas Blå Lilja finns en längtan, en dröm, en mystik
som tilltalar mig.
Jag vill känna att denna främmande exotiska fläkten här
uppe i den så avlägsna kalla Norden också låter som en exotisk fläkt.
Kärlekslilja blir lite som kärleksört -
och den växer väl på var och varannan bakgård?
Ja, men ni förstår? Att vardaglisera en ändå
rätt ovardaglig växts namn blir bara fel.
Det försvinner något av stämningen.
Så tänker jag.
Nå ja...
Jag köpte min första Agapanthus i medlet av 1990-talet.
Sedan dess har min kärlek till denna blomma bestått.
I går kväll hade gubben samlat ihop några gamla kompisar för att bada bastu hos oss
och en av dem, en dansk, kände genast igen blomman för att hans fru
också hade dessa blommor som sin ögonsten.
Dock hade hon en ännu starkare orsak - hon hade som
barn tillbringat många år i Afrika.
Att ha ett levande minne som denna blomma från den tiden.
Kan inte bli vackrare.
*
Om jag så måste ge upp alla andra blommor i världen
skulle den här stå bland de sista.
Så vacker i sin enkla skönhet är den.
Tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar