JULBEKÄNNELSER, DEL 2

Jag laddar upp julsånger på Spotify och knäpper på min JBL,

och 'nu har vi jul här i vårt hus' klingar på medan jag stryker 

julduken och rör i potatislådan som står och sötnar på vedspisen.

Det är riktigt småidylliskt faktiskt.

*

Så spelas Decembernatt, eller Hallelujah, av Leonard Cohen

upp och jag stannar upp och faktiskt lyssnar på orden:

Nu sover stad nu sover land och överallt står snön i brand
inatt kan inget kväva eller kuva.
Och stjärnorna dom blänker matt på himlen som en hemlig skatt
i det tysta hörs ett dämpat
Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu sover sorg och vredesmod med saknaden och hjältemod
och bitterhet får sova med det ljuva
Nu sover dom som önskar tid med dom som tror på evigt liv
och änglaspelen klämtar Halleluja.
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu drömmer vi i vintertrakt om lågorna som håller vakt
och om en plats som kan få hjärtat att jubla
De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi
Vi vaggas av ett stilla Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu brinner ljus i mörka rum, nu blundar tvivlet för en stund
och om sanningen ska fram så får den ljuga
Nu blundar dom som jagar tröst och dom som redan släckt sin törst
och från andetagen flyr ett Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja,
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja.....
Halleluja.. åhh.. Halleluja, Halleluja, Halleluja,Halleluja.

nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
och sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja.
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja
Halleluja, Halleluja.........

På något sätt blir jag så tydligt påmind om det

enorma privilegium att faktiskt få fira jul som jag alltid gjort.

I fred.

Det känns riktigt klyschigt att säga det, men undrar om 

det inte är första gången under mitt liv som jag 

på riktigt 

tänker tanken att det kanske inte alltid kommer att vara så.

Att det finns folk som lider, dör, flyr...det vet vi alla.

Och mitt hjärta, liksom de flesta vettiga människors, är med dem. 

Men att det kanske finns dolda mörka makter som ligger och 

väntar på att ta över bara tillfället ges också så att

det kan påverka mitt lilla rara liv. 

Den insikten kryper obehagligt in i min idyll. 

Inte nu, idag, i nästa år, men det är något i rörelse.

En ondska...nåt.

Det är samtidigt lite barnsligt skrämmande att tillåta tankarna flyga så här, 

att här kunde ske något ont...

Men samtidigt känns det som om det var banalt att faktiskt inte tänka tanken.

Och jag bekänner, för första gången någonsin, att det kanske kommer

en tid då vi ser tillbaka på denna tid med längtan.

För jag har en obekväm känsla i mitt bröst om att:

...nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid...

Hoppas inget mer än att jag har fel.

Totalt fel. Så fel man kan ha.

*

Min julstämning byts ut från glättig trall till en 

djup känsla om vad julen kanske ändå egentligen handlar om.

Att för oss som har det så otroligt bra ändå gäller det att 

förstå att ta vara på stunden och på varandra och verkligen, 

ärligt och öppet, uppskatta det som är.

Och hjälpa dem som lider. Som behöver oss.

Och jag tänker på alla dem som drömmer som så:

...De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi...

*

För dem ber jag ett stilla:

Hallelujah!