Det är långt efter midnatt, och veckans trötthet svider i ögonen.
Ändå sitter jag uppe. Lite galet, jag vet.
Det är bara det att jag fullkomligt älskar dessa tysta nattliga stunder då liksom
dagens verklighet inte riktigt når en och man på något sätt lättare når ett tillstånd
av att vara just i stunden.
Det låter trendigt värre, men precis för en stund sedan när jag var ute med hunden
och stod på trappan medan hon "gjorde sitt", så fanns inget annat än stadens ljus.
Men stadens ljud saknades.
Stod där i det relativa ljuset från omkringliggande vägbelysning och
andra strålkastare och lyssnade på natten.
Även här i staden har den sin tystnad.
Det lät på de frusna löven när något mellanting av underkylt regn och miniminimala
hagelbollar studsade mot dem. Tänkte på hur ett sådant ljud så enkelt
försvinner i dagens alla andra ljud.
Bara här i natten hör man dess sång.
*
Går in, och kryper upp i min korgstol. På bordet
brinner ett doftljus. Det doftar Linne. Så står det på etiketten.
Och så står det ytterligare på etiketten:
---crackles as it burns---
Kommer på att det är ett alldeles underbart litet ljud i natten.
När ljus krackelerar.
Sådant man bara kan uppleva sena kvällar, när det egentligen är natt.
När allt det andra stängt ner och det där stilla, tysta, lilla får utrymme att höras.
*
Det är länge sedan jag borde haft förstånd att krypa i säng.
Men de små, stillsamma, ljuden i natten har fått mig att stanna uppe
en liten stund till. Och ännu en.
Tills man märker att det är
långt efter midnatt.
Och hunden har gått och lagt sig för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar