DÄCKAD...

Något av det mest frustrerande som finns är bli däckad av förkylning

när man som mest borde vara på flera ställen - och det helst samtidigt.

På jobbet som jag freelansar på för tillfället är det säsong gånger tio

just nu. Att ringa och meddela att jag däckat i feber känns inte speciellt skoj.

Till weekenden har jag lovat ställa upp med en helt annan sorts engagemang,

som också den borde förberedas en del. 

Och så känner jag att när jag är hemma så borde en 

åtminstone ha ork och energi, trots en förkylning, att göra 

någon nytta här då - ens.

Åh, denna kvinnofälla - eller något. 

Duktighetsfälla? 

Känner män såhär?

Jag är helt enkelt inte så bra på att "vara sjuk".

Och jag är inte ett skvatt stolt över det.

Snarare tvärtom.

Är jag så stollig att jag alltid har lite dåligt samvete för att jag är sjuk?

Är jag så in i...hvte...korkad?

Antagligen...!

Tycker det skulle vara på tiden att lära sig ett annat tänk.

*

Jag talade till katten om det här idag. Hon var den enda närvarande.

Och hon somnade gott efter att hon uppmärksamt lyssnat till mig

 i tre minuter ungefär.

Så de om de! 

I morgon är en ny dag!