Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag.
Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung.
Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst
då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919.
Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig
litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska.
Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland
var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland
och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga.
Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så
han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit.
Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag
lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska
band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba
tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk.
Men jag älskar det finska språket.
Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak.
Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak,
kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer.
Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar
i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig.
Men till ett fantastiskt språk att läsa!
Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så
djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom?
Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk.
Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som
gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett
skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av
ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet.
Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket.
I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro.
Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också.
Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är
utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker
om den finska historien utgående från tre släkters öden.
Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första
handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet
fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av
den sk ryska tiden (1809) fram till nutid.
Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå
finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska.
Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-
skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden.
Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna
har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning!
Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia.
*
Men ko-mockorna på bilden då?
Vad sjutton är det?
Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser
ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen
smått undra vad jag sysslar med.
Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen.
Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men
eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu
mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka
driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det
lyckas eller inte. Får återkomma med det.
Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på
hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de
breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande
små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)
blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin
'Cyclamen hederifolium'.
Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad
från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart
skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.
Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum
och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har
fått sig en allvarlig törn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar